Idag är första advent. En kristen tradition som väcker upprördhet i medier och bland allehanda makthavare. Debatten får ett löjets skimmer över sig. Varje år. I Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson:
Trots att Sverige länge har varit det mest sekulariserade landet i världen, har religiositet en viktig plats också i vårt samhälle. Att staten är sekulär är inte detsamma som att samhället är det. För många medborgare är religiositeten en central del av vardagen som skänker mening, sammanhang och ett slags struktur.
Men även jag, som har svårt för Gudsbegreppet, har sett och upplevt hur kristendomen i en krissituation kan skapa trygghet och en struktur för sorg och bearbetning. Efter Estonias förlisning blev det naturligt, även för medierna, att välja ett perspektiv byggt på kristendomen. Under den tid då unga dog i aids i Sverige hade den kristna dimensionen en betydelsefull roll för att ge människor kraft att gå vidare. (Jag såg den senast igår då Noaks Ark hade konsert på världsaidsdagen med 1500 personer i Engelbrektskyrkan, och då prästen vackert talade om att minnas, att se nutidens utmaningar och hopp om framtiden.)
Jag tror den svenska sekularismen är ett resultat av våra exempellösa materiella framgångar under lång tid. Vi tror oss oövervinnliga, att vi aldrig ska drabbas av bakslag. Därav den stående, alltid lika förvånade, kommentaren när något oväntat hänt: ”Jag trodde inte det kunde ske i Sverige!”
Men när bakslag inträffar, då — och först då — söker vi oss till ett perspektiv som ligger bortom det materiella.
Ludvigsson citerar biskop Martin Modéus: ”Det är en modernistisk fördom att man kan skapa ett religionsfritt samhälle. Sekularismen är lika mycket religion.”
Ja, medieredaktionerna dyrkar denna religion. Men jag tror de verkligt sekulära är mycket få i Sverige. Kristendomen har helt enkelt inte behövts under en lång framgångsepok. Man kan ju hoppas att den i huvudsak inte ska behövas framgent heller. Men om och när den behövs ska vi inte skämmas över den. Våra tankar och känslor måste ibland kanaliseras på ett sätt som accepterar att allt inte är logiskt och rättvist. Och som gör oss ödmjuka inför livets och dödens gåtor.