Med stigande förvåning ser jag hur olika aktörer kritiserar regeringen därför att man höjt den svenska rösten i Bryssels maktkorridorer.
Anders Borg borde inte hotat med veto, menar Socialdemokraterna:
Regeringen gick in i höstens förhandlingar med ett osedvanligt högt tonläge. I den inledande processen krävde Anders Borg att Grekland skulle sparkas ut ur eurosamarbetet. Finansministern hotade därpå med ett svenskt veto mot hela bankunionen – om svenskt inflytande inte kunde säkerställas. … Utöver dessa teaterkonster har regeringen varit märkligt tyst – osäker och vacklande – om sina åsikter och visioner för det framtida europeiska samarbetet. Linjen i Europapolitiken saknas.
I dag riktar Svenska Dagbladets ledarredaktion liknande kritik mot regeringen:
Det är betecknande för regeringens Europapolitik att finansminister Anders Borg beskrev beslutet som ”en sorgens dag för Europa”. Ännu en gång signalerar Sverige att ”era problem är inte våra problem”. Det är en problematisk hållning.
Det har varit klok politik att säga ja till bankunion i princip och samtidigt strida för att även de medlemsländer som står utanför euron ska ha en röst när besluten fattas. Det har man också i princip lyckats uppnå. Men ska Sverige verkligen nöja sig med det? I stället för att säga blankt nej till deltagande i bankunionen hade den danska vägen kunnat väljas: ett försiktigt ja men vi får se när alla detaljerna är på plats.
Va? Regeringen har ”i princip lyckats” men det är ändå ”problematisk hållning”. Regeringen borde sagt ”försiktigt ja” istället för att hota med veto.
Men ”försiktigt ja”, det vill säga ständigt låta sig bli överkörd och i efterhand acceptera det andra bestämt, är ju den linje Sverige alltid haft. Och den linjen gör Sverige totalt, fullkomligt maktlös i EU. Sverige vinner aldrig något förhandlingsspel. Sverige är alltid förloraren. Alltid den som får ge efter.
Nu förstår jag skälet. Varken vänstern eller medierna vill att Sverige ska höja rösten. De vill att Sverige ska lägga sig platt och aldrig någonsin vara påsträvig. Den som agerar så, blir naturligtvis aldrig tagen på allvar i det tuffa förhandlingsspelet i Bryssel.
Därför var det viktigt att Sverige påpekade att man har vetorätt och inte en dörrmatta alla andra kan kliva på och köra över. Se bara hur EU hanterar Sverige i fråga om snuset. Rena mobbningen.
Sverige är det utstötta, hånade landet i EU som aldrig står på sig. Så får det inte längre vara. Det är bra om regeringen begriper det.
För övrigt skulle EU spara mer än två miljarder kronor genom att slopa flyttcirkusen som innebär att parlamentet flyttar mellan Bryssel och Strassbourg 12 gånger om året. Men de kraven har nu avvisats. Hur kan man ha förtroende för en organisation som ägnar sig åt något så här dåraktigt?