I Svenska Dagbladet skriver Alice Teodorescu en kolumn som de borgerliga partierna borde läsa i dessa dagar då Sverigedemokraterna växer till landets tredje största parti, Luciatåg in i det svenska samhället:
Jag har sällan känt mig mer svensk än då [vald till skolans Lucia] och för mig kommer Luciatraditionen att förbli bland det svenskaste vi har. Därför oroas jag av den kontraproduktiva uppfattning som fått fotfäste i Sverige, den som slår fast att traditioner är exkluderande och farliga.
Dessbättre är det precis tvärtom. I de svenska traditionerna kan vi som inte är svenskar via modersmjölk och blodsband hitta en gemensam nämnare, en nyckel till framtiden. Att förbjuda traditioner är, långt draget, att förvägra oss som vill vara svenskar möjligheten att bli det.
Skälet till att SD ökar är att inget av de andra partierna uppfattas som försvarare av svenska traditioner, utan tvärtom vill radera ut allt svenskt.
Jag har aldrig förstått logiken i integrationspolitiken, där det svenska ska ge vika för andra kulturer för att undvika konflikter. För det första kommer det aldrig att gå att tvätta bort allt svenskt från Sverige. Vi kommer att ha kvar språket och de sociala koderna.
För det andra blir det svårare att integreras ju mer subtilt det svenska blir. Alltså är verklighetens logik exakt motsatsen till den rådande politiska droktinen.
För det tredje är svensk kultur och tradition inget att skämmas över. Något som de gamla partierna i så förtvivlat hög grad verkar göra. Alla andra kulturer och etniciteter är unika, vackra och värda att slå vakt om — men inte den svenska. Så länge de håller fast vid ett idiotiskt självförakt för det svenska kommer Sverigedemokraterna att växa.