En gråmulen och slaskig decemberdag som denna är det ljuvligt att kunna läsa tidskrifter som höjer humöret genom att demonstrera kompetens, djup och kritiskt tänkande istället för den slätstrukna dumhet som just nu präglar svensk samhällsdebatt.
I magasinet Neo visar utbildningsministern och FP-ledaren Jan Björklund en blixtrande skärpa i samhällsanalysen. Han använder ett klarspråk som kan ge alla konsensuskramare hjärtinfarkt. Kanske är det därför att han inte intervjuas av en politisk journalist på någon trött nyhetsredaktion utan av den skarpsinnige kolumnisten Thomas Gür.
När Björklund får rakbladsvassa frågor underbyggda med stor mängd fakta, lyfter han sig flera nivåer över den vanliga svenska debatten. Tänk om intervjuer av detta slag kunde bli norm i journalistiken. Då skulle man inte längre behöva säga att alla politiker låter likadant. De som har något innanför pannbenet skulle kunna träda fram medan floskelmaskinerna obarmhärtigt skulle avslöjas som de pajasar de är.
Björklund klarspråk är befriande, samtidigt som det visar att vi trots allt har somliga politiker som begriper verkligheten och inte bara sitter fast i parti- och maktprestige.
Alldeles förvånad är jag väl inte. Han var som skolborgarråd för snart tio år sedan inbjuden opponent när min rapport ”Vård och skola utan konsumentmakt” presenterades av Timbro. Jag riktade där hård kritik mot borgerlig undfallenhet mot S-regeringens flumskola. Till min förvåning höll Jan Björklund med mig på varenda punkt.
Men det är en sak att på ett seminarium med likasinnade säga en del sanningar om en politisk nivå för vilken man inte är ansvarig. En helt annan sak är att som ansvarig minister tala samma klarspråk.
I intervjun utmanar Björklund inte mindre än fyra tabun: 1) kommunerna begriper sig inte på utbildning, 2) de borgerliga har svikit bildning och humanism för att bara se till nytta, 3) löneutjämning kan vara skadlig och 4) enbart högre löner för lärarna löser inte problemen med att Sverige rasar i internationella listor över kunskapsnivån hos skolelever.
Gür frågar om kommunpolitikerna är uppgiften mogen att sköta skolan. Björklund svarar:
— Nej.
— Sedan den moderna kommunen konstruerades på 1860-talet har kommunpolitikernas huvudansvar varit socialtjänsten. … Och när kommunerna fick ansvaret för skolan på 1990-talet hade man egentligen inte begripit sig på skolans kunskapsuppdrag.
Kommunerna förstår inte kunskapsuppdraget utan fokuserar på sociala aspekter. De är naturligtvis viktiga, säger Björklund, men lärandeuppdraget måste komma först.
En glasklar sanning som länge varit tabu.
Björklunds kritik av borgerligheten är intressant. Han menar att Sverige inte rasat lika mycket i matte och naturvetenskap, sett till antalet lektioner, som i historia, litteratur och religionskunskap:
— Några skulle beskriva det som de kulturbärande ämnena. Humanistisk bildning. De ämnen som har fått mer utrymme är mer instrumentella för Sveriges ekonomiska utveckling. Matematik, naturvetenskap.
Gür: Samtidigt har prestationerna även i matte och naturvetenskap gått ner?
— Ja, vilket ju säger att det inte bara är lektionstiden som avgör utan också andra saker, till exempel om lärarna flyr till näringslivet för att lönerna är för låga. Historielärarna har ingenstans att fly.
— Sverige ska vara konkurrenskraftigt och ja, där är vi för dåliga. Men vi ska inte bara zappa, surfa och messa när vi inte arbetar. Vi är också kulturella varelser.
Björklund exemplifierar med Frankrike, där ingen i politik eller näringsliv skulle kunna säga ”Jag läser inte böcker”. Då är man rökt. I Sverige däremot, kan man stoltsera med sin inskränkthet.
Gür påpekar att Finland fortsätter att ligga i internationell topp när det gäller elevkunskaper, men lärarna där har väl inte så vansinnigt mycket högre lön?
— Nej.
— Vi lider fortfarande av effekterna från misskötseln av skolan sedan 1970-talet. … Det är inte instrumentella misstag utan ideologiska. Sedan har de instrumentella bristerna kommit som en följd av ideologiska vägval.
Som exempel på instrumentella brister tar Björklund upp att kunskap inte belönats i betyg- och antagningssystem, men att meritpoäng nu återinförts. Läser man svårare kurser får man extra poäng.
I denna intervju tar Björklund inte upp ordning och reda i skolan. Men brist på disciplin och respektlöshet för kunskapsinhämtning är naturligtvis andra instrumentella brister som sänker svensk ungdom ner i okunnighetens träsk. Vi måste återskapa värderingar som ger kunskap hög prestige. Det är allra viktigast för unga från hem utan studievana.
Gür visar Björklund en graf som tydligt demonstrarar hur liten skillnaden i årsinkomsten är mellan de som i Sverige utbildat sig i många år och de som inte gjort det. I andra länder är löneskillnaderna betydligt större mellan utbildade och outbildade.
— Det är den offentliga sektorn i Sverige som spelar in. Om du väljer att bli civilingenjör tjänar du hyfsat, men tar du ett kvinnodominerat yrke som lärare eller sjuksköterka i offentlig sektor, lönar det sig inte med utbildning. Där gäller ständiga låglönesatsningar i avtalsrörelserna.
Ljuv musik för mina öron. En minister som förstår den enorma skada som utjämningsdogmen innebär! Ständig utjämning betyder att de som arbetar hårt och utbildar sig inte får något för det. Effekten över tid blir naturligtvis att allt färre är beredda att arbeta eller utbilda sig.
Men den frågan har Socialdemokratin och vänstern aldrig behövt bli konfronterade med från borgerliga i valrörelserna. De borgerliga har lämnat walk over och låtit utjämningsdogmen ostört leva vidare i svensk opinion.
Jag hoppas Björklund kan föra in denna dimension i valet 2014. Skulle tro att mången ”gammelmoderat” väljare skulle kunna lockas av det budskapet.