Mauricio Rojas skriver i sin SvD-kolumn:
S och M genomförde [kring millennieskiftet] en uppseendeväckande rörelse mot mitten, som har omvandlat den gamla enpartistaten till ett slags “enideologistat”: systembevarande och pragmatisk, konsensusbaserad och förvaltningsinriktad. … Mitten förtätades, men idédebatten dog. Det finns inte längre en höger och en vänster utan bara mitten, den stora, profillösa och föga upplyftande mitten. Och inte ens Sverige kan leva helt utan drömmar och framtidsvisioner, allra helst i en tid som vår, där allt är under förändring och framtiden blir till en gåta.
Instämmer. Sverigedemokraterna är ett sorts svar på framtiden och det är därför de ökar medan övriga partier växer ihop i en grå, otydlig massa. SD talar om sådant som berör globaliseringen: identitet, rötter och traditioner. Dessa aspekter har blivit viktiga, men jag vill väga samman dem på ett annat sätt än SD. Vi ska slå vakt om, lära känna och vara stolta över det som är vår historia och traditioner. Men inte därför att vi vill isloera oss och stänga ute omvärlden, utan tvärtom för att på basen av trygghet i vår identitet offensivt kunna möta den nya globalieringens stenhårda konkurrens.
Bara den som är trygg i sig själv, som känner sig själv, som vet vem man är, har förmågan att positivt möta omvärldens utmaningar. Den som däremot är osäker och rädd ser i högre grad omvärlden som fientlig.
Min uppfattning är att de svenska partierna skäms över att vara svenska, tycker våra traditioner är fåniga och vill sudda ut den egna nationens identitet för att skapa något helt nytt. Men är det något historien visar så är det att man inte kan rensa ut och börja bygga samhällen från noll. Det leder till katastrof (se 1900-talets försök i Sovjet och Tyskland).
Det betyder inte tvärstopp för förändringar. Men det betyder att man ska erkänna problemen i tiden, dryfta frågor om vilka vi är, om traditioner och inte minst värderingarnas betydelse och verklighetsförankring. Den konsensussträvan som Rojas beskriver har blandats i en häxbrygd med politisk utopism där verkligheten inte tillåts störa de höga idealen om gränslös tolerans. Den panikartade rädslan att avslöja olikheter är ett exempel. Allt tecknat som visar svarta figurer i kulturen tycks vara det värsta som finns. Dessa figurer symboliserar något som absolut måste censureras. Alla ska vara lika. Men konsensus är något som inte längre gäller.
Jag tror den frenetiska jakten på konsensus är ett utslag av svenska samhällets rädsla för att erkänna att vi har en specifik tradition och identitet som nu möter friktion med andra. Vi kan inte förhålla oss till detta. Alla ska ju med! Då kan vi inte ha olika sätt att se på samhällsgemenskapen. Men att försöka pressa in allt i EN lösning fungerar inte. Vi måste istället finna gemenskap på en annan nivå än enideologistatens.