Month: September 2012

Det är illavarslande att svenska medier likt SVT och TV4 ger stort utrymme åt muslimsk kritik mot en satirisk film om Muhammed, men censurerar själva filmen. Det liknar sovjetiska kommunistmediers sätt att försöka styra, manipulera och tysta samhällsopinionen.
Den som vill se den film som påstås vara orsaken till upplopp och mord på diplomater finns tack och lov på internet, se klipp ur Innocence of Muslims.
Nu tyder dock mycket på att kritiken mot denna okända och amatörmässiga film bara är en täckmantel för noga förberedda attacker mot ambassader och konsulat. Se mer i Attacks ‘have the markings’ of al Qaeda revenge, Officials believe embassy attack in Libya may have been coordinated, US officials suspect strike on Benghazi post ‘coordinated’.
När svenska medier sprider konspirationen att våldet beror på en film, dessutom utan att visa filmen, går man återigen våldsverkarnas ärenden. Åter är medierna nyttiga idioter åt fundamentalisterna. De får stor spridning för sitt terrorbudskap: om ni inte visar underkastelse dödar vi er. Och medierna svarar med att visa total underkastelse – man censurerar och offrar yttrandefriheten exakt så som islamisterna kräver.
(Andra intressanta bloggar om journalistik, fundamentalism, islamism, al-Qaida, medier, yttrandefrihet)

I Svenska Dabladet Kultur har Martin Jönsson läst tre nya böcker om Socialdemokratin och han gör en intressant analys, Fragmentariskt inifrån S-krisen:

Längre från makten än nu har de aldrig varit i modern tid. Det är därför inte konstigt att det de senaste månaderna kommit en handfull böcker som på olika sätt berört socialdemokratins kris. Det märkliga är snarare hur lite de uppehåller sig kring vad denna långa frånvaro från makten berott på och vad den får för konsekvenser. [K]risen inom socialdemokratin, som möjligen kulminerade under vinterveckorna före Håkan Juholts avgång, har sällan lett till en rannsakan när det gäller partiets självbild som statsbärande parti. I stället har den till övervägande delen orsakat allt hårdare falang- och personstrider …

Och min mening är att de snabba men luftiga opinionsframgångarna med Stefan Löfven, som en sorts lättnadens suck över att Juholt är borta, förvärrar krisen. Det är nämligen bara i djup kris och med mental krisinsikt som svenska partier förnyar sig. Med de tillfälliga sifoframgångarna ökar inte direkt krisinsikten. Istället för att nu i mellanvalsperioden ägna sig åt intern rannsakan och omprövning, skjuter man upp de interna motsättningarna inom Socialdemokratin till valrörelsen. Det är knappast en vinnande strategi.
Som skrivits tidigare i denna blogg (här, här) bekräftas bilden av att Stefan Löfvens främsta utmaning kommer att vara det egna partiets aktiva. Det är därför han inte satt ner foten i några känsliga frågor. Så fort han gör det kommer den interna kritiken att bli enorm från den falang som blir överkörd. Jag förstår inte varför han skjuter upp detta avgörande till valrörelsen. Han borde ta den striden nu, om kärnkraft, om vinster i välfärd, om synen på bidrag, om hur radikal eller moderat miljöpolitiken ska vara.
Ju längre han håller tyst, desto värre kommer förmodligen motsättningarna i partiet att bli under valrörelsen.
En förklaring till tystnaden kan vara att Löfven tror att rörelsen ska samlas och samsas när det blir valrörelse på allvar och Makten står på spel. Men med de djupa åsiktsklyftor som blottlagts inom rörelsen är det bara en from förhoppning. De som känner sig överkörda när besked väl ges, kommer att ha svårt att känna entusiasm. Och deras kritik får ju större genomslag om de tar upp den under brinnande valrörelse. Jag tror tiden sprungit ifrån den gammaldags lojaliteten med partiet, för att vara ersatt av önskan att synas och märkas och ambition om att göra skillnad i den mediala debatten.
Någon gång kommer de starka motsättningar som finns inom Socialdemokratin att brisera. Så som det ser ut nu, kan det ske mitt under valrörelsen.

(Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, Socialdemokraterna, i)

Det är intressant att se hur en historisk händelse som otvetydigt påverkade världens utveckling hanteras över tiden. De första åren efteråt uppmärksammas händelsen intensivt, sedan infaller en sorts trötthet och utmattning och många vill glömma. Där är vi nu när det gäller 11 september 2001. Men när avståndet vuxit ännu mer kommer förmodligen intresset tillbaka. Så var det ju med andra världskriget.
Men jag vill naturligtvis inte följa strömmen, utan har skrivit om ämnet eller rättare sagt om hur det avslutades med Usama bin Ladin i Abbottabad: En massmördare mindre på SVT:s debattsida.
Den islamistiska extremismen har inte blivit så potent som man kunde befara efter 11 september för elva år sedan. Men hotet är inte borta. Det är tack vare intensivt underrättelsearbete som de terrordåd som utförts på senare år framstår som tafatta och amatörmässiga (som självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm i julhandeln 2010). Jihadisterna kan inte kommunicera med varandra och därmed inte överföra knowhow om hur man gör kraftfulla bomber.
Men frågan är inte om utan när extremister lyckas skapa terror nästa gång. Inte minst Pakistan utgör en farlig oroshärd. Landet har kärnvapen samtidigt som dess säkerhetstjänst misstänks sympatisera med talibaner och andra extremister.
Lärdomen av 11 september och de nära 3.000 människor som fick sätta livet till den dagen är att vi behöver vara på vår vakt. Och inte bara mot islamistisk extremism. Hade Breiviks terrordåd 22 juli 2011 i Norge ägt rum utan 11 september 2001? Knappast. Reaktionen på hot mot västerlandets frihet kan uppenbarligen gå lika galet överstyr som islamisternas blodiga fundamentalism.
Men det blir absurt när reaktionerna på Breiviks dårskap tar gestalt i en bagatellisering av islamisterna dårskap. De båda hänger ju ihop och för mig är den enda naturliga reaktionen att i lika hög grad ta avstånd från islamistiska våldshandlingar som Breiviks.
Terror är aldrig någon annans frihetskamp. De som hävdar det gör sig moraliskt medskyldiga till illdåden.
(Andra intressanta bloggar om bin Ladin, al-Qaida, terrorism, fundamentalism, islamism, Pakistan, Afghanistan)

När det gäller domarna mot Thomas Quick har jag, som gammal nämndeman, lagt skulden för skandalen på Quicks advokat Claes Borgström. Det blir alltid fel när försvarsadvokaten går i åklagarens ledband. Då är det inte längre någon som framför den misstänktes intresse. Nu var den misstänkte så drogad av psyket på Säter att han lät sig övertalas att erkänna allt mellan himmel och jord. Konstigt att han inte åtalades också för mordet på Palme.
Men i DN idag tar Maciej Zaremba upp ett viktigt och nedtystat systemfel i domstolarnas praktik, Domarna abdikerade från sin uppgift. Nämndemän får lära sig att man bara ska döma efter det som sägs och åberopas under huvudförhandling. Det är åklagare mot försvarsadvokat. Inget annat. Om försvarsadvokaten instämmer i allt åklagaren säger, blir domen automatiskt fällande.
På detta sätt har rättegångar reducerats till en pingismatch, och det är därför Quick dömdes. Domstolarna gjorde ingen självständig prövning.
Zaremba visar att svenskt rättsväsende inte ska fungera så:

Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…”

Här måste domstolarna bli så självständiga som de ska vara enligt grundlag och andra lagar. I Quickfallet borde domstolarna, när de sett att försvarsadvokaten håller med åklagaren, anat ugglor i mossen. Man borde vägrat att fälla den misstänkte.
Detta innbär en otrolig kulturkrock med hur det går till idag. Det handlar inte om att ändra lagar, utan om att börja följa lagarna. Det handlar om en kraftig mental förändring i hur yrkesdomarna och nämndemännen ser på sin roll. De måste bli mer som brittiska och amerikanska domare. Ställa frågor själva. Vi hade sådana, äldre rådmän när jag började som nämndeman i Stockholms tingsrätt på 1980-talet. De riktade kritiska frågor både till åklagare och advokater. Men numera verkar det inte alls att ske. De har blivit teknokrater, eller som Zaremba skriver:

De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.

Zaremba hänvisar till rapporten Felaktigt dömda (2006) av nuvarande JK Hans-Gunnar Axberger, där domstolens roll klargörs:

”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.

När Sveriges domstolar inte tar denna självständiga roll undergräver de trovärdigheten i vår rättsstat. Det är just det Quickfallet är ett så tydligt exempel på.
Även om den misstänkte har ett dåligt biträde måste domstolen ta ansvar för rättssäkerheten. Allt annat luktar bananrepublik.
(Andra intressanta bloggar om politik, rättigheter, rättvisa, rättsstat, juridik, domstolar, Quick)

När regissören och skådespelaren Clint Eastwood sa att Barack Obama är misslyckad som president gick medievänstern i taket och ryckte ut till presidentens försvar: Clintan är gammal och gaggig. Men nu kommer en bok av en person som kan mer om amerikansk politik än flertalet, Watergate-avslöjaren Bob Woodward. Hans biografi om Barack Obama kommer nästa vecka och den är förödande i sin sakliga kritik av hur presidenten sköter sitt jobb.
Obama är arrogant, fördomsfull, principlös och förmår inte ens hålla ihop sitt eget parti.
Woodward, som fått alla betydelsfulla pris en journalist kan få, har mer insiderkällor än någon annan i Washington DC och i många böcker analyserat aktuell värd i Vita huset.
Därför är hans sågning av Obama oerhört viktig. Woodward ägnar sig inte åt svepande smutskastning, utan avslöjar presidentens brister genom att återge hur han agerat vid kritiska tillfällen och i möten med aktörer som är väsentliga för att få landet på fötter.
I ett utdrag som Washington Post publicerat framgår vilka stereotypa och förutfattade meningar han har om näringslivets ledare. Vid ett möte i Vita huset öppnade han med att säga “Jag vet att ni alla är republikaner”. Detta var inget annat än att trampa på mötesdeltagarnas integritet. “Hur kan han veta det?” säger Verizons vd, som är oberoende, till Woodward.
När chefer för viktiga företag sluter upp till ett annat möte med presidenten, blir det inga diskussioner om vilka ekonomiska åtgärder som landet behöver vidta under den pågående krisen. När en vd påpekar detta till en av presidentens medarbetare, svarar hon “Du borde vara glad att få hälsa på honom”.
Snacka om storhetsvansinne i Obamas närhet.
Även partikamrater är kritiska. ABC News publicerar utdrag som visar att ledande kongressmän i budgetutskottet under åren efter Obamas valseger kände växande frustration. Chris van Hollen säger till Woodward: “Vita huset verkade inte ha någon strategi. Det var häpnadsväckande.  Det verkade inte finnas några grundläggande principer.” Woodward pekar på hur illa konversationen mellan presidenten och hans partikamrater i kongressen fungerar.
Presidentens ekonomirådgivare Larry Summers säger: “Obama gillar inte att spela spelet. Clinton älskade förhandlingar med andra politiska nördar [i kongressen], om vad som helst. Men Obama gillar dem inte.”
Barack Obama fortsätter tro att han kan övertala andra med sin charm, även om han ständigt har misslyckats.
Presidentens oförmåga resulterar i att hans egna partikamrater ber Obama lämna en budgetförhandling som han själv kallat till i sitt eget hus. Och Obama lämnar rasande rummet.
Vilket ledarskap!
Amerika behöver en president som kan samla folket och leda det genom svårigheter. Obama är inte rollen vuxen. Någon annan borde få chansen, som Eastwood sa.
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna, Romney, Obama, politik)

Glansen och energin är borta. Partiet hade tänkt låta presidenten tala på en fotbollsstation men flyttade in det i konventsalen eftersom man var rädd för bilder med halvtomma läktare. Obama lockar inte längre. Man var så panikslagen att man skuffade undan vicepresidenten från his traditionella plats i programmet för att låta en föredetting komma tillbaka – Bill Clinton. Visst var detta att hålla framtiden i blickfånget?
Jämfört med det tal för åtta år sedan som gjorde Barack Obama känd, på John Kerrys demokratiska konvent 2004, eller jämfört med Bill Clintons konventtal dagen innan, var nattens tal av president Obama tomt och innehållslöst.
Washington Post-kolumnisten Charles Krauthammer skräder inte orden i sin analys av nattens tal:

Detta är mannen som gav ett av de bästa talen i vår tid 2004, och nu gav han ett av de mest innehållslösa talen jag någonsin hört på den nationell scenen … Det fanns ingenting i det. Detta är en man som tror att offentliga sektorn kan och bör göra en hel del. Det fanns inget här som sa oss hur han ska ta sig an morgondagen.

President Obama ägnade stor energi åt att kritisera motståndaren, medan Mitt Romney talade om vad han vill göra. För mig säger det allt. Den som angriper andra snarare än att tala om vad man själv vill, är en tom tunna som skramlar mest.
Det blir intressant att se om republikanerna med en agenda eller demokrater utan vinner Vita huset i november.
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, demokraterna, Romney, Obama, politik)

I Aftonbladet Kultur frågar förre kulturministern Bengt Göransson (S):

Peter Settman skrev debattartiklar för Arbetsförmedlingen. Formulerar han regeringsbesluten också?

En fråga i tiden. (Håller med Göransson som fick kritik för att han som minister skrev sina egna tal.)
(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, politik)

Just nu bedriver SVT en kampanj mot den fria apoteksmarknaden. Man kan fråga sig varför. Vill SVT återförstatliga apoteken? Idag är det bara Nordkorea och Kuba som har kvar statliga apoteksmonopol. Det säger kanske en del om var SVT-reportrarnas politiska sympatier ligger.
Lika illa är det att deras “avslöjanden” om att hanteringen av läkemedel skulle fungera sämre efter avregleringen bygger på felaktigheter. Sofia Wallström, som är regeringens utredare av apoteksmarknaden och länsråd vid länsstyrelsen i Västmanland, kommer att lägga fram delbetänkande i november, men säger till Timbro Medieinstitut om sina preliminära iakttagelser:

– De data vi har fått fram visar att tillhandahållandet i princip är oförändrat jämfört med före omregleringen. Det handlar om att utvärdera dels graden av direktexpediering, alltså hur många som får sitt läkemedel vid första besöket, dels den så kallade 24-timmarsregeln som innebär att läkemedel som inte finns direkt ska kunna levereras inom 24 timmar om det inte finns beaktansvärda skäl, säger Sofia Wallström.

Också i fråga om felexpediering, det vill säga att kunder exempelvis får fel medicin, har SVT fel. Det finns inget som pekar mot att felexpedieringen har ökat efter avregleringen:

– Nej det finns det inte, säger Annika Babra, gruppchef på Läkemedelsverkets inspektionsenhet. Eftersom vi i och med omregleringen fick ett helt nytt regelverk att arbeta utifrån. Detta medför att det är svårt att jämföra tiden före och efter omregleringen och förutsättningarna som gällde då Apoteket AB var ensam aktör.

Så går det alltså till när Statens Television bedriver partisk och oseriös kampanj för statligt ägande.
Varför ska vi överhuvudtaget betala licens eller skatt för sådan här smörja till mediekampanjer?

(Andra intressanta bloggar om media, medier, mediekritik, journalistik, politik, avreglering, apotek, SVT)

Oscarsvinnande regissören, producenten och skådespelaren Clint Eastwood talade på republikanernas konvent och sa att president Obama inte gjort sitt jobb och att folket borde byta ut honom. För detta hånas han nu i medievänstern, Media Strikes Back After Dirty Harry Dares To Mock Obama och Clint Eastwood puts the left in full panic mode.
Via länkarna kan du se delar av Eastwoods tal som är förvånansvärt värdebaserat. Han konstaterar att vi medborgare äger landet. “Politikerna är våra anställda, och när de inte gör sitt jobb är det bara att byta ut dom.”
Sådant budskap passar naturligtvis inte för mainstreammedia, som genast började skriva ner honom och hans framträdande. Vi kommer återigen få se en valrörelse där de stora nyhetsredaktionerna inte agerar som opartiska rapportörer utan som kampanjanställda i Obamalägret. Det är ett uppenbart hot mot demokratin när massmedier slutar rapporera nyheter för att istället vara propagandister åt en politisk kraft. Det påminner rätt mycket om diktatur och luktar fruktansvärt illa.
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Obama, politik)