Month: September 2012

I eftersvallet till det inställda bokbålet vid Kulturhuset där Tintin skulle brinna kan man läsa riktigt dåliga och riktigt bra kommentarer om principen som riskerar att dominera svensk samhällsdebatt: “mest kränkt vinner”.
I försvaret av att bannlysa Tintin heter det att “vita” inte vet vad rasism är och att de därför ska hålla käften. De blir rasister bara genom att försvara yttrandefriheten.
Damon Rasti skriver: “De etniska svenskarna visade enade front: Vår rätt att få läsa och sprida vad vi vill går före allt. Men de andra svenskarna då? … många med annan etnisk bakgrund välkomnade Behrang Miris initiativ” att förbjuda Tintin.
Alltså: så fort någon inte tycker om en bok eller en satirteckning ska den förbjudas. Detta är en samhällssyn som Sverige och västvärlden tagit avstånd ifrån sedan upplysningen slog igenom. Rasti företräder en auktoritära och förtryckande samhällssyn som finns i andra delar av världen.
Foujan Rouzbeh skriver: “den vithetsnorm som rasismen härstammar ifrån motverkas inte genom polarisering”.
Jasså, rasist kan bara “vita” vara. Men bara det uttalandet är ju rasistiskt så det skriker om det. Självklart är det rasism när folk som inte har europeisk bakgrund i förorten skriker n-ordet till någon med afrikansk bakgrund.

Men också kloka ord har yttrats i veckan.  Makonde Linde, konstnären bakom tårtan som svart könsstympad kvinna, skriver i DN om såväl Tintin som Stina Wirséns samtida figurer i Liten Skär:

Om vi vill att det ska finnas ett spektrum av gestaltningar av svarta även i svensk kultur, måste konstnärer tillåtas att experimentera med figurernas färger, former, uttryck och betydelse. Det ligger i konstens kraft att kunna vända ut och in på vår begreppsvärld och ladda gamla symboler med ny innebörd.
Det som skaver 2012 kan inte vara hur svarta avbildats historiskt utan hur de INTE avbildas i dag. Den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset.

Allra bäst är dock Thomas Gür i dagens kolumn i Svenska Dagbladet då han visar hur löjlig multikulturalismen är som politisk teori:

Den försöker göra politisk praktik av sloganer som ”Alla olika, alla lika”. I ena ledet finns en identitetspolitik som gör ideologi av grupptillhörigheten. I det andra finns en ideologi om likhet.
Om olikheterna mellan grupperna avbildas som alltför markanta, anses de övergå i fördomar, rasism och kränkningar. Om likheterna överbetonas, anses de övergå i fördomar, rasism och kränkningar.

Hur man än gör blir man rasist. Om man inte tillämpar teorier om “vithetsnorm” för då är ju bara alla vita rasister.
Det inställda bokbålet med Tintin har avslöjat vilket groteskt politiskt tänkande som florerar i vissa delar av det svenska samhället. Dessa tankar har hittills fått spridas utan att bli emotsagda, eftersom varje invändning mot dem naturligtvis stämplas som rasism.
Därmed kanske man ska tacka Kulturhuset och deras klumpighet. De har satt fingret på en utveckling som smyger sig på oss och som vi har all anledning att avslöja och avvisa.
(Andra intressanta bloggar om politik, bibliotek, kultur, konst, rasism, yttrandefrihet, Tintin)

I en rad olika opinionsmätningar backar Socialdemokraterna. Först kom Sifo som på två månader visade att S rasat från 38,8 procent till 33,3 i september. Sedan kom Ipsos mätning i Stockholm som visar att Alliansen har starkt stöd i huvudstaden: 52,7 procent mot 43,6 för rödgröna.

Och idag kom Novus som visar att oppositionens övertag på riksplanet halverats senaste månaden, från 7,3 procentenheter till 3,6.
Stefan Löfven-effekten, där han framstod som fräsch nyhet i politiken, tycks ebbat ut. Nu börjar regering och opposition att spela på jämlika villkor. För min del tror jag att Alliansen vinner sitt tredje riksdagsval i rad 2014, därför att Löfven inte får med sig sitt eget parti på en mer mitteninriktad profilering.
Det är stor skillnad på vilket mandat Fredrik Reinfeldt fick för att förnya Moderaterna när han tog över och det minimala mandat Stefan Löfven tycks ha fått. Löfven är i händerna på kollektivet och där kommer man att bromsa förnyelsen (se bara den massiva interna kritiken mot ordet “affärsplan”). Det gör att det lilla Löfven kan göra inte kommer att märkas bland väljarna. Därför, tippar jag, kommer S-kollektivet att lägga fällben på sig själv i valet 2014.
(Andra bloggar om politik, sifo, novus, ipsos, opinionsmätningar, Alliansen, i)

Jag har alltid varit tveksam till den stora uppmärksamhet som bolagsstkatten haft i Alliansens diskussion om skadliga skatter. Som småföretagare under många år har jag sanneligen inte upplevt bolagsskatten som den mest påfrestande. Det är istället skatten på arbete — framför allt arbetsgivaravgifterna — som är betungande och den klart största kostnaden ett litet företag har.
För de entreprenörer som har nya uppfinningar och affärsidéer att utveckla finns också andra svenska skatter som är skyhögt högre än i andra länder. I en utmärkt artikel i DN idag skriver Magnus Henrekson och Tino Sanandaji:

Medan bolagsskatten, vid en internationell jämförelse, redan är på en hyfsat konkurrenskraftig nivå är våra ägarskatter (på utdelningar och reavinster) nästan dubbelt så höga som i övriga OECD. Med sänkt bolagsskatt blir det än gynnsammare för multinationella företag att verka i Sverige, medan lite görs för att stimulera framväxten av nya entreprenöriella företag.

De pekar också på en annan skadlig skatt:

Optionskontrakt låter talanger utan privatförmögenhet sluta ömsesidigt fördelaktiga avtal med finansiärer. Lösningen har möjliggjorts av att den amerikanska optionsskatten i dag är cirka 15 procent, medan den motsvarande svenska skattesatsen på 67 procent i praktiken omöjliggör sådana överenskommelser i vårt land.

Varför sänker inte Alliansen dessa skadliga skatter istället för storbolagsskatten?
Jag förstår uppriktigt sagt inte hur regeringen prioriterar. Det verkar som om man inte har någon förståelse för småföretag och nyföretag, men har öra för storbolagens. Det är illa.

(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, skatter, entreprenörskap, ekonomi)

Några timmar efter mitt förra blogginlägg körde Kulturhusets chef Eric Sjöström över sin “konstnärlige ledare” för barnbiblioteket Behrang Miri som rensat ut Tintin.
SvD:s kulturredaktör skriver:

Kulturhusets anseende har nu fått sig en ny, allvarlig törn, bara året efter att Eric Sjöström visade prov på en orimlig svajighet när han ställde in en streetdance-föreställning efter att en tonsatt vers av Koranen väckt reaktioner i sociala medier. Miris dåliga omdöme och uttalanden om utrensning av böcker med olämpliga värderingar har väckt en stark och berättigad ilska mot hela institutionen …

Men med personal som verkar mer intresserad av Mellanöstern och Gaza kanske det inte är så kostigt att Kulturhuset inte begriper svensk kultur? Behrang Miri, som på sin hemsida beskriver sig som “talangfull svensk artist med rötter i Iran” har varit engagerad i projekt som Hip Hop 4 Gaza.
Svenska Dagbladet skriver i ledarkommentar: “Vi får den kultursyn vi betalar för”. Om man är mer upptagen av Mellanösterns strider kanske man inte har varken känslan eller intresset för vad svenskt kulturliv handlar om.
Men det är väl detta som är integration enligt vissa, att svensk och västerländsk tradition och kultur får stå tillbaka för Mellanösterns auktoritära, exkluderande och hatfyllda.
Se mer: SvD, DN1, DN2. (Andra intressanta bloggar om politik, bibliotek, kultur, konst, Tintin)

I 1930-talets Tyskland stämplades viss kultur ut som “urartad konst” av staten. Nu ägnar sig Stockholms stad och Kulturhuset åt samma sorts utrensning. Tintin slängs ut från barnbiblioteket.
Den konstnärligt ansvarige framträder i TV4 och framstår som en kulturfascist som vill styra vad barn ska tycka, tänka och vad de får läsa.
Det allvarliga är att han är anställd av det offentliga. Stockholm stad ska vara till för alla och inte vara en arena för extremt politiserade kampanjer, därtill mot barn. På ett privat bibliotek får ägaren naturligtvis ha vilken konstig inriktning man vill, men inte på kommunala bilbliotek som skattebetalarna finansierar.
Stockholms stad ska inte gå i spetsen för censur, bokbål och åsiktsstyrning. Om kulturnämnden inte ingriper är det illa ute med öppenhet och vidsynthet i huvudstaden.
Se mer: DN, AB, Exp, SvD. (Andra intressanta bloggar om politik, bibliotek, kultur, konst, Tintin)

Pakistan är ett muslimskt land med kärnvapen. Nu erbjuder en av landets ministrar en halv miljon kronor till den som dödar regissören bakom “Innocence of muslims“, rapporterar RTE, France24, Reuters:

— Jag meddelar idag att den som mördar denna smädare, denna syndare som har talat nonsens om den helige proteten, kommer att belönas med $100,000, sa kommunikationsminister Ghulam Ahmad Bilour under en presskonferens på lördagen och fick applåder.
— Jag uppmanar talibanska bröder och al-Qaida att förena sig med mig i denna välsignade mission.

Och svenska medier håller med? Är det rätt att mörda dem man inte håller med? Är det ett sätt att visa tolerans mot islam?
Genom att inte försvara yttrandefriheten har västvärlden banat vägen för fundamentalisterna att flytta fram sina positioner.
När ska medierna och politikerna begripa att de måste försvara yttrandefriheten?!
I protest mot denna uppvigling till mord borde alla publicera satir om profeten. Här är två teckningar ur Charlie Hebdo med svensk översättning:

Arabvärlden är i uppror över en löjlig film om Muhammed:
— Nej, det här är TV-nyheterna kl 20.

Under inspelningen av den skandalösa Muhammedfilmen:
— Är du säker på att Muhammed hade sex med ett grishuvud?
— Jag har inte resurser att betala en 9-årig slampa, polarn.
(Lägg märke till att ironin här också riktas mot filmmakaren som mordhotas av Pakistans regering.)
(Andra intressanta bloggar om Pakistan, fundamentalism, islamism, medier, politik, konst, satir, yttrandefrihet)

Medan Barack Obama och Hillary Clinton knäfaller inför fundamentalisternas fötter och ber om ursäkt för att Amerika har yttrandefrihet som inte gör det möjligt att stoppa eller åtala eller döda dem som gör en satirisk film, anser jag att man borde göra något helt annat för få slut på de blodiga upploppen i muslimska länder.
Alla tidningar i väst borde publicera satir om profeten på det sätt som franska Charlie Hebdo nu gör. Om detta skriver jag i en gästkolumn i Världen idag, Ska fransk satir rädda yttrandefriheten?
Att beklaga satir om profeten och önska att den stoppades är lika groteskt som att stoppa filmen “Life of Brian”.
Jag tar i kolumnen upp en aspekt som aldrig kommer fram i medierna:

En annan lika viktig poäng är att satir på muslimska företeelser ingenting annat demonstrerar än att muslimer är en del av vårt samhälle lika mycket som politiker, kungahus, kristna samfund, företagsledare och andra som vi skämtar om. Att försöka skilja ut islam som något för vilken speciella regler gäller, är bara att gå extremisternas ärenden och betrakta muslimer som segregerade och utanförstående. Att inte göra satir på Muhammed är att inte vilja integrera muslimer i Sverige, Europa och väst.
Det är hög tid för redaktioner och politiker att noga tänka igenom vilka intressen man går när man manar till lugn genom att underkasta sig våldsverkares och mördares önskemål.

Om politiker konsekvent försvarar yttrandefriheten och medieredaktioner kontinuerligt publicerar satir om profeten på samma sätt som andra samhällsfenomen tvingas fundamentalisterna att så småningom kapitulera och acceptera yttrandefriheten. Om de ingenstans kommer med sina upplopp, blir de meningslösa.
Ett exempel på underkastelse är när den socialistiske franske utrikesministern Laurent Fabius säger “Jag är emot provokationer” som svar på vad han tycker om Charlie Hebdo. Tänk så många gånger i mänsklighetens historia som detta har används som ursäkt för att censurera och tysta folk från att göra sin mening hörd. Fabius sällar sig till alla diktaturer i världshistorien. Det är just därför att vi i väst förhindrat makten från att använda detta argument som svepskäl för att stoppa yttrandefriheten, som vi är fria.
Provokation är nödvändig i mötet med tyranniet. Det blir ibland förfelat när så kallade konstnärer från Konstfack försöker provocera i ett fritt land, genom att vandalisera tunnelbanevagnar eller spela psyksjuk. De har inte förstått grundpremissen som gör provokation legitim – den används när andra metoder att nå fram med budskap förhindras. Den situationen råder inte i väst, men däremot i föga demokratiska samhällen i den muslimska världen.
SvD, DN, (Andra intressanta bloggar om journalistik, fundamentalism, islamism, medier, politik, konst, satir, yttrandefrihet)

De tal som José Manuel Barroso hållit senaste veckan (se här, här) demonstrerar hur verklighetsfrånvända EU-kommissionen och de europeiska etablissemangen är. Trots att EU och särskilt EMU befinner sig i djup kris talar Barroso optimistiskt om att fortsätta på den väg som lett till krisen.
Han säger att det finns olika meningar i Europa, men att lösningarna “alltid är mer och inte mindre integration” (always for more and not less integration).
Barroso menar att krisen demonstrerat att det krävs starkare integration. Valutaunionen måste följas av en bankunion och en allt starkare ekonomisk enighet.  (We have a monetary union, but the crisis has demonstrated that there is a cumulative logic to the integration process: monetary union cannot function without a banking union, and without further fiscal and economic union.)
Hans talar om “ökad överstatlighet” (further integration of the institutional apparatus and even more supranational powers).
Allt utmynnar i en plädering för en “sann politisk union” (We should move forward in our project to consolidate a truly political union).
För att summera: Makten ska flyttas från Sveriges riksdag till Bryssels icke-demokratiskt valda byråkrater.
Detta är en helt verklighetsfrämmande idé och det är djupt skadligt för samarbetet att unionens högsta representanter framför så helt uppåt väggarna orealistiska och illa förankrade utopier.
Barroso nämner inte det som är krisens orsak: att EU inte upprätthållit sina egna beslut utan låtit södra Europa agera ansvarslöst och osolidariskt.
Europeiska unionens största problem idag är att ingen litar på den. Med all rätt.
Denna förtroendeklyfta förstärks och vidgas nu när de som agerat osolidariskt kräver att övriga EU ska ställa upp och rädda dem som brutit mot reglerna.
Ett samarbete kan bara fördjupas om det finns ömsesidig respekt. Finlands utrikesminister och president har på olika sätt tydliggjort att denna tillit inte längre finns inom EU-samarbetet. Utrikesminister Erkki Tuomioja (S) säger rakt ut: Vi litar inte på Barroso och andra EU-chefer. President Sauli Niinistö (M) svarar på frågan vilket Finlands största misstag inför eurointrädet var: “Vi litade på att avtal skulle hållas”.
Detta är EU:s mest grundläggande och tragiska brist: man kan inte lita på EU och dess främsta företrädare. De beslutar ett och gör sedan tvärtom.
Om denna förtroendekris har Barroso ingenting att säga. Han vill fortsätta som om ingenting har hänt.
Jag gillar tidskriften Axess, men när de i senaste numret har Europa som tema, missar man helt att ta upp denna mest fundamentala aspekt på var samarbetet befinner sig idag.
Som vanligt i politiska sammanhang går det att intervjua en avgången politiker och EU-kommissionär som i efterhand kritiserar det han själv varit med och skapat. Holländaren Frits Bolkestein försvarar sig med att han blivit betraktad som rättshaverist om han framfört vad han egentligen tycker. Och därmed förlorat sitt inflytande i kommissionen. Därför höll han tyst och gjorde som alla andra.
Men detta är ju diktaturens logik! De irakier som gick emot Saddam Hussein tvingades bort från makten (och avrättades), men i en demokrati går man till folket och begär förtroende för den linje man anser vara rätt! Varför är Europas folk så frånvarande i Bolkesteins argument? Därför att han som EU-makthavare såg folket som fiender. Det framgår av att han är rädd för “nationalistisk bitterhet”.
Men hur kan den som på nationell nivå tilltror demokratin helt plötsligt på Europanivå se demokrati som farligt pöbelvälde? Vad är det för sorts indoktrinering som sker i Bryssel?
Det är beklagligt att Axess ser Frits Bolkestein som ett sorts sanningsvittne, när han borde ställas till svars för den mentalitet som härjar så starkt i Bryssel och Strasbourg (glöm inte att vi betalar två miljarder kr varje år för månadsvis flyttkarusell mellan dessa två städer).
I Axess skriver bland andra Economist-redaktören David Rennie och förre tyske arbetsgivarbasen Hans-Olaf Henkel om bakgrunden och orsakerna till att det gått så illa med EMU. Men ingen tar upp det riktigt centrala: att EU som institution inte går att lita på. Om det råder fatal brist på tillit till att EU-beslut kommer att följas varesig av kommission eller medlemsländer, är det detta faktum man först måste ta itu med.
Går det att återställa förtroendet? Min slutsats efter att ha läst Barrosos verklighetsfrånvända tal är: nej.
Dessa integrationsfanatiker kommer inte att ändra sig. De har under flera årtionden lyckats manipulera Europasamarbetet dit de vill, till priset av ekonomisk kris och kris i relationerna mellan medlemsländerna.
Frågan som Axess och alla andra borde ställa är: hur kan vi återskapa tillit och förtroende i Europasamarbetet?
Den frågan skulle vara ytterst intressant att höra olika aktörer fundera kring. För det första kräver det att man erkänner att EU sviker sina egna fördrag. För det andra skulle man därmed inte längre kunna förtiga förljugenheten i EU. För det tredje kan man inte komma vidare om man inte svarar på frågan. Utan tillit och förtroende spelar det ingen roll vad man hittar på. Misstron kommer bara att växa och sammanbrottet blir oundvikligt.
Jag menar att samarbetet måste starta om från ruta ett.
En federal konstitution behövs, just för att det bara är med en sådan som överstatligheten strikt kan begränsas. En konstitution kan i sten pränta in vad Bryssel inte får lägga sig i. På det sättet kan man stoppa klåfingrigheten, befästa frihandeln och skapa en demokratisk legitimitet. En ny Europeisk gemenskap som det går att lita på.
Europeiska unionen är (snart) död — leve ett nytt Europasamarbete.
(Andra intressanta bloggar om politik, euro, EU, EU,Europa)

President Obama lovade inför förra presidentvalet att han skulle förbättra relationerna med den muslimska världen: “Den dag jag blir president kommer muslimsk fientlighet att minska” (se mer här). Nu blir hans diplomater mördade av muslimer.
Under George W Bush vågade ingen extremist ge sig på amerikanska diplomater. De visste att han skulle svara kraftfullt och skoningslöst. Nuvarande president har försökt fjäska för fundamentalisterna, som i hans famösa tal i Kario i juni 2009. Det uppfattas enbart som bevis på svaghet och rent av som förolämpande.
Att Obama inte kunde skydda ambassadpersonalen i Libyen kan kosta honom återvalet i november, skriver vänstertidningen Independent i Embassy attacks cast shadow over Barack Obama’s re-election hopes:

Det ökande antiamerikanska våldet … som spritt sig till fler arabiska huvudstäder gynnar republikanerna som hävdar att Obamas utrikespolitik faller samman.
— Titta vad som händer över hela regionen idag. Vad är det vi ser, frågade republikanske kandidaten till vicepresident Paul Ryan på en konferens i Washington igår. “Slakten på modiga dissidenter i Syrien. Pöbeln stormar ambassader och konsulat. Iran är fyra år närmare kärnvapen.”

Nu avgör så gott som aldrig utrikespolitik ett presidentval. Independent pekar på att Obama ligger bra till i jämna delstater efter konventet. Men om utrikesfrågor kastar ljus på presidentens bristande ledaregenskaper kan de påverka valet.
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, Romney, Obama, politik, fundamentalism, islamism)

Svenska medier har totalt tappat greppet i bevakningen av upploppen i muslimska länder. I Svenska Dagbladet används kålsuparteorin. Över hela förstasidan heter det idag: “Extremisterna triggar varandra”. Bitte Hammargren likställer amatörfilmare med mördare. Det är alltså lika illa att kritisera islam i ord och bild som att handgripligen döda diplomater.
Och Aftonbladet.se skriver på förstasidan: “… filmen Innocence of muslims som startat oroligheterna i Mellanöstern”. Det är alltså inte de muslimer som dödar ambassadpersonal och andra som är skurkarna, utan de som spelar in satiriska filmer.
När Monty Python gjorde Life of Brien ansågs det givet att kristna måste tåla satir om Jesus. Men nu anser svenska journalistkåren att muslimer inte alls behöver tåla satir om Muhammed, utan att de kan döda hur många som helst i protest mot filmer. Skulden läggs på de som filmar, inte på dem som dödar.
Journalister som borde värna yttrandefriheten går till attack emot den och försvarar (eller åtminstone bortförklarar) våldsdåd som reaktion på det fria ordet.
Jag begriper inte varför muslimer ska ha någon sorts gräddfil i meningen slippa kritik och granskning, och varför de ska få diktera vad som får sägas och filmas i västvärlden.
Om vi vill att muslimer ska integreras i Sverige, Europa och väst måste antingen muslimer acceptera upplysningen eller västvärlden förkasta upplysningen. För mig är valet självklart. Vi ska försvara yttrandefriheten hur mycket hot, våld och död de muslimska extremisterna än kan skapa.
Att journalister inte står på yttrandefrihetens sida, utan ger yttrandefriheten skulden till våldet är sinnesjukt.
DN, DN2, SvD, SvD2. (Andra intressanta bloggar om journalistik, fundamentalism, islamism, al-Qaida, medier, yttrandefrihet)