Europeiska unionen är död, leve Europa

De tal som José Manuel Barroso hållit senaste veckan (se här, här) demonstrerar hur verklighetsfrånvända EU-kommissionen och de europeiska etablissemangen är. Trots att EU och särskilt EMU befinner sig i djup kris talar Barroso optimistiskt om att fortsätta på den väg som lett till krisen.
Han säger att det finns olika meningar i Europa, men att lösningarna ”alltid är mer och inte mindre integration” (always for more and not less integration).
Barroso menar att krisen demonstrerat att det krävs starkare integration. Valutaunionen måste följas av en bankunion och en allt starkare ekonomisk enighet.  (We have a monetary union, but the crisis has demonstrated that there is a cumulative logic to the integration process: monetary union cannot function without a banking union, and without further fiscal and economic union.)
Hans talar om ”ökad överstatlighet” (further integration of the institutional apparatus and even more supranational powers).
Allt utmynnar i en plädering för en ”sann politisk union” (We should move forward in our project to consolidate a truly political union).
För att summera: Makten ska flyttas från Sveriges riksdag till Bryssels icke-demokratiskt valda byråkrater.
Detta är en helt verklighetsfrämmande idé och det är djupt skadligt för samarbetet att unionens högsta representanter framför så helt uppåt väggarna orealistiska och illa förankrade utopier.
Barroso nämner inte det som är krisens orsak: att EU inte upprätthållit sina egna beslut utan låtit södra Europa agera ansvarslöst och osolidariskt.
Europeiska unionens största problem idag är att ingen litar på den. Med all rätt.
Denna förtroendeklyfta förstärks och vidgas nu när de som agerat osolidariskt kräver att övriga EU ska ställa upp och rädda dem som brutit mot reglerna.
Ett samarbete kan bara fördjupas om det finns ömsesidig respekt. Finlands utrikesminister och president har på olika sätt tydliggjort att denna tillit inte längre finns inom EU-samarbetet. Utrikesminister Erkki Tuomioja (S) säger rakt ut: Vi litar inte på Barroso och andra EU-chefer. President Sauli Niinistö (M) svarar på frågan vilket Finlands största misstag inför eurointrädet var: ”Vi litade på att avtal skulle hållas”.
Detta är EU:s mest grundläggande och tragiska brist: man kan inte lita på EU och dess främsta företrädare. De beslutar ett och gör sedan tvärtom.
Om denna förtroendekris har Barroso ingenting att säga. Han vill fortsätta som om ingenting har hänt.
Jag gillar tidskriften Axess, men när de i senaste numret har Europa som tema, missar man helt att ta upp denna mest fundamentala aspekt på var samarbetet befinner sig idag.
Som vanligt i politiska sammanhang går det att intervjua en avgången politiker och EU-kommissionär som i efterhand kritiserar det han själv varit med och skapat. Holländaren Frits Bolkestein försvarar sig med att han blivit betraktad som rättshaverist om han framfört vad han egentligen tycker. Och därmed förlorat sitt inflytande i kommissionen. Därför höll han tyst och gjorde som alla andra.
Men detta är ju diktaturens logik! De irakier som gick emot Saddam Hussein tvingades bort från makten (och avrättades), men i en demokrati går man till folket och begär förtroende för den linje man anser vara rätt! Varför är Europas folk så frånvarande i Bolkesteins argument? Därför att han som EU-makthavare såg folket som fiender. Det framgår av att han är rädd för ”nationalistisk bitterhet”.
Men hur kan den som på nationell nivå tilltror demokratin helt plötsligt på Europanivå se demokrati som farligt pöbelvälde? Vad är det för sorts indoktrinering som sker i Bryssel?
Det är beklagligt att Axess ser Frits Bolkestein som ett sorts sanningsvittne, när han borde ställas till svars för den mentalitet som härjar så starkt i Bryssel och Strasbourg (glöm inte att vi betalar två miljarder kr varje år för månadsvis flyttkarusell mellan dessa två städer).
I Axess skriver bland andra Economist-redaktören David Rennie och förre tyske arbetsgivarbasen Hans-Olaf Henkel om bakgrunden och orsakerna till att det gått så illa med EMU. Men ingen tar upp det riktigt centrala: att EU som institution inte går att lita på. Om det råder fatal brist på tillit till att EU-beslut kommer att följas varesig av kommission eller medlemsländer, är det detta faktum man först måste ta itu med.
Går det att återställa förtroendet? Min slutsats efter att ha läst Barrosos verklighetsfrånvända tal är: nej.
Dessa integrationsfanatiker kommer inte att ändra sig. De har under flera årtionden lyckats manipulera Europasamarbetet dit de vill, till priset av ekonomisk kris och kris i relationerna mellan medlemsländerna.
Frågan som Axess och alla andra borde ställa är: hur kan vi återskapa tillit och förtroende i Europasamarbetet?
Den frågan skulle vara ytterst intressant att höra olika aktörer fundera kring. För det första kräver det att man erkänner att EU sviker sina egna fördrag. För det andra skulle man därmed inte längre kunna förtiga förljugenheten i EU. För det tredje kan man inte komma vidare om man inte svarar på frågan. Utan tillit och förtroende spelar det ingen roll vad man hittar på. Misstron kommer bara att växa och sammanbrottet blir oundvikligt.
Jag menar att samarbetet måste starta om från ruta ett.
En federal konstitution behövs, just för att det bara är med en sådan som överstatligheten strikt kan begränsas. En konstitution kan i sten pränta in vad Bryssel inte får lägga sig i. På det sättet kan man stoppa klåfingrigheten, befästa frihandeln och skapa en demokratisk legitimitet. En ny Europeisk gemenskap som det går att lita på.
Europeiska unionen är (snart) död — leve ett nytt Europasamarbete.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,)