Svenska medier har totalt tappat greppet i bevakningen av upploppen i muslimska länder. I Svenska Dagbladet används kålsuparteorin. Över hela förstasidan heter det idag: ”Extremisterna triggar varandra”. Bitte Hammargren likställer amatörfilmare med mördare. Det är alltså lika illa att kritisera islam i ord och bild som att handgripligen döda diplomater.
Och Aftonbladet.se skriver på förstasidan: ”… filmen Innocence of muslims som startat oroligheterna i Mellanöstern”. Det är alltså inte de muslimer som dödar ambassadpersonal och andra som är skurkarna, utan de som spelar in satiriska filmer.
När Monty Python gjorde Life of Brien ansågs det givet att kristna måste tåla satir om Jesus. Men nu anser svenska journalistkåren att muslimer inte alls behöver tåla satir om Muhammed, utan att de kan döda hur många som helst i protest mot filmer. Skulden läggs på de som filmar, inte på dem som dödar.
Journalister som borde värna yttrandefriheten går till attack emot den och försvarar (eller åtminstone bortförklarar) våldsdåd som reaktion på det fria ordet.
Jag begriper inte varför muslimer ska ha någon sorts gräddfil i meningen slippa kritik och granskning, och varför de ska få diktera vad som får sägas och filmas i västvärlden.
Om vi vill att muslimer ska integreras i Sverige, Europa och väst måste antingen muslimer acceptera upplysningen eller västvärlden förkasta upplysningen. För mig är valet självklart. Vi ska försvara yttrandefriheten hur mycket hot, våld och död de muslimska extremisterna än kan skapa.
Att journalister inte står på yttrandefrihetens sida, utan ger yttrandefriheten skulden till våldet är sinnesjukt.
DN, DN2, SvD, SvD2. (Andra intressanta bloggar om journalistik, fundamentalism, islamism, al-Qaida, medier, yttrandefrihet)