Reinfeldt tackar ja till Annie Lööfs inbjudan

I sitt sommartal idag tackade moderaternas partiledare ja till centerledarens inbjudan att i hennes hem i Maramö i Småland nystarta Alliansen 2.0 inför valet 2014.
Det var ju sedan Maud Olofsson bjudit in de andra borgerliga partiledarna till sitt hem i  Högfors i augusti 2004 som Allianssamarbetet började ta form. Alliansen har sedan dess vunnit två riksdagsval. Men många har ansett att samarbetet börjat gå på tomgång. Det var därför Annie Lööf i sitt Almedalstal bjöd hem de tre andra partiledarna till sig för nystart. Idag tackar alltså Fredrik Reinfeldt ja.
Många kommentatorer har hånat Lööf för hennes utspel, eftersom de övriga partiledaren inte omedelbart slöt upp bakom idéen. Men Reinfeldt har insett vilken strategiskt fullträff förslaget är.
Genom att träffas i Maramö kan de borgerliga befästa bilden av ett fungerande och effektivt regeringssamarbete mellan fyra partier och detta i kontrast till den totala avsaknaden av regeringsdugligt samarbete mellan oppositionspartierna S, V, MP och SD.
Tydligare kan det ju inte bli: borgerliga partier samarbetar om nya rapporter som ger väljarna klara besked av vad de kan vänta sig efter valet 2014, kontra splittring och osämja mellan de partier som inte kan regera utan att komma överens mellan varandra.
Ska svenska folket låta en regeringsduglig regering fortsätta, eller sätta sin tillit till partier som inte kan presentera någon gemensam politik överhuvudtaget? Vore inte det att göra Sverige till ett nytt Grekland?
Jo.
Mötet i Maramö bör bli startskottet på en ny offensiv byggd på den regeringspolitik som hållit Sverige utanför sydeuropeiska röran, men som behöver ta upp kampen med de andra delar av världen som nu är konkurrenskraftiga och framåt.
Se mer: DN, DN, (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Johnny Munkhammar är död

Det är så sorgligt att höra beskedet. Johnny Munkhammar, 37, har förlorat kampen mot cancern. Han berättade om sin diagnos när han drog igång personvalskampanjen inför valet 2010, och att han vunnit första ronden. Jag rapporterade i bloggen från lanseringen av personvalskampanjen i riksdagsvalet. Men cancern kom tillbaka.
Munkhammar var något så ovanligt som en saklig, kunnig och ideologisk skarp debattör som tog sig an partipolitiken i vuxen ålder. De flesta av oss som stödde hans personvalskampanj hade gått motsatt väg – startat i partipolitiken men givit upp och satsat på tankesmedjor och på att vara fria debattörer.
Jag varnade honom för att rationalitet inte gäller i partipolitik. Han visste det men ville se om man inte kunde utmana systemet med enträget arbete byggt på oavvisliga fakta. Han hamnade på 18:e plats på M-listan i Stockholms län. Det är i praktiken omöjligt att i ett stort parti i en stor valkrets nå de 8 procent som krävs för att personrösterna ska gälla. Han fick 9:e flest personröster, men kom alltså inte in på eget mandat. Men när statsråd och andra poster utsetts och lämnat vakanser efter sig, blev Munkhammar riksdagsman.
Han kämpade hårt. I vissa avseenden fick han tillfälligt ta steg tillbaka, men han gav inte upp utan fortsatte kämpa för liberalare ekonomisk politik. Hans kompetens demonstreras av att han gjorde sig ett namn också utanför Sverige.
Nu får vi aldrig veta om han skulle ha lyckats. Utnötningsstrategin hade krävt många år till. År han borde ha fått. Men livet är inte rättvist.
Läs Munkhammar på hans blogg: Munkhammar.org. Se mer i SVT, SvD, Expressen, Newsmill.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Det säkerhetspolitiska dubbelspelet fortsätter

Först nu har jag från pärm till pärm läst Mikael Holmströms prisbelönade avslöjanden av svenskt dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken under efterkrigstiden. Men det passar bra att ta upp den nu, eftersom den är aktuell som pocket: Den dolda alliansenSveriges hemliga Nato-förbindelser.
Mycket är numera känt om hur regeringarna vilsefört svenska folket om Sveriges långtgående samverkan med Nato under de falska försäkringarna om neutralitet. Men Holmström avslöjar att samverkan varit betydligt mer omfattande än vad som hittills medgivits från officiellt håll. Såväl Neutralitspolitikkommissionen (SOU 1994:11) som uppföljaren Svensk säkerhetspolitik 1969-89 (SOU 2002:108) fortsatte mörkläggningen och undanhöll sanningen. Holmström visar att samarbetet med Nato är mer systematiskt och automatiskt än vad vi vetat om.
I en understreckare i SvD har Per T Ohlsson lyft fram bokens viktigaste exempel på hur nära samarbetet med Nato varit: De enda som inte visste var svenskarna.
Här ska jag kommentera det faktum att Mikael Holmström konstaterar att dubbelspelet fortsätter i våra dagar. Under senaste valrörelsen 2010 kom flera utspel från den rödgröna oppositionen:
En rödgrön regering skulle kräva att USA stängde alla sina baser jorden runt. Miljöpartiets kongress krävde att Sverige inte skulle delta i några fredsinsatser som leds av Nato. Statsministerkandidaten Mona Sahlin sa att Natomedlemskap ”inte är aktuellt under hennes livstid”. Hon krävde besked av statsminister Fredrik Reinfeldt om var han stod.
Men ungefär samtidigt, under ett möte med Folk och Försvar på Nato-landet Estlands ambassad, förklarade Kent Härstedt (S), riksdagsman i utrikesutskottet för de utländska gästerna: ”Det kommer att bli en fortsatt nära relation med Nato oavsett vilken regering vi kommer att få”.
Dubbelspelet från Socialdemokratin fortsätter.
Holmström pekar också på att S, MP och V före valet lovade truppreträtt ur Afghanistan, men efter valet gjorde S och MP upp med regeringen om att istället utöka svensk närvaro. Man ställde också upp på att Sverige (i motsats till flera Nato-länder) deltog i flygkriget mot Libyens diktator  sommaren 2011.
Även om närmandet till Nato är ”öppet”, men bara för den som gräver ner sig i myndigheternas handlingar och regeringskansliets enorma dokumentproduktion. Regeringen talar inte frivilligt om vad man gör och varför. Tigandet är fortsatt strategin.
Holmström frågar:

Hur ska vi svenskar kunna orientera oss i dagens och morgondagens Europa om vi varken känner vår egen nutidshistoria eller den politik som idag förs i vårt namn?

Den frågan borde lyftas fram i samhällsdebatten, helst nu mellan valen så att frågan kan diskuteras utan övertaktiserande. Alla partier har spelat med i olika grad. Med ett undantag: centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson som 1981 sa som det var: ”Även om vi betraktar oss som neutrala, vet vi var vi hör hemma”. För denna rakryggade och ärliga deklaration blev han hudflängd och hånad.
Tänk om dagens partiföreträdare kunde vara lika ärliga mot svenska folket.
Se också: 30 år sedan U137. (Andra intressanta bloggar om , ,, , , )

Gärna mer odiplomatisk diplomati

Vad spelar diplomater för roll i en modern, global värld där alla kan tala med varandra direkt och enkelt? Carl Bildt skickade 1993 det första mejlet mellan en regeringschef och amerikanske presidenten i Vita huset (då Bill Clinton). Diplomater kan uppfattas som ett onödigt mellanled.
Men Sveriges ambassadör i Vitryssland, Stefan Eriksson, visar hur viktig diplomater blir när olika världar ställs emot varandra. Diplomater kan vara viktiga också vid stora skeenden som kullkastar gamla instituitonella kanaler. (Ett exempel har utförligt beskrivits här i bloggen, när svenske Washingtonambassadören Henrik Liljegren och sändebudet Lars Fredén på statsminister Carl Bildts uppdrag underlättade de sovjetiska/ryska truppernas återtåg från Baltikum på 1990-talets första hälft, Svensk säkerhetspolitik i förändring.)
Därför kan man inte annat än hålla med Svenska Dagbladets ledarredaktion när man idag skriver, Bland Sveriges ambassadörer finns stora hjältar:

Fallet Eriksson väcker frågan om vilken typ av ambassadörer vi vill ha för Sverige. Eriksson har varit viktig för demokratirörelsen i Vitryssland – utan tvekan den viktigaste personen i den utländska diplomatkåren, säger en person som följt Erikssons karriär till SvD. Han har haft ett starkt personligt engagemang, drivet av ett omvittnat rättspatos. Det är detta som till slut lett till att den vitryska regimen skickat ut honom. Han blev för obekväm.
Man kan tycka att en ambassadör borde hålla tyst då värdlandet kränker sina egna medborgares rättigheter, och att en ambassadör inte borde ha någon kontakt med oppositionella rörelser som ogillas av värdlandets regim. Detta för att värna de diplomatiska relationerna.
Sådana invändningar missar någonting fundamentalt. Det viktigaste är på sikt inte goda relationer med regimer, utan med länder och folk. Diktaturregimer tenderar nämligen att inte leva för evigt. Folkets minne av vilka som förblev passiva inför förtrycket, och vilka som agerade, lever däremot kvar.

Viktig distinktion: Relationer ska byggas med länder och folk, inte med regimer. Det är ofta denna insikt saknas – framför allt i FN.
Diplomater som Stefan Eriksson ser till att fokusera på rätt saker. Då visar diplomatin sin funktion. Låt Eriksson bli ett fördöme för diplomater i alla länder som inte lever upp till de mänskliga fri- och rättigheterna.
Andra intressanta bloggar om , , , )

Romney valde Paul Ryan

En 42 årig kongressman från Wisconsin, som gjort sig känd som en av de hårdaste kritikerna av president Obamas ekonomiska politik blir republikanska partiets vicepresidentkandidat, enligt AP. Mitt Romney tillkännager valet idag.
Paul Ryan är en budgethök som anses vara en brygga mellan partiets etablissemang och gräsrötterna i Tea Party-rörelsen. I detta YouTube-klipp framgår hur Ryan tillintetgör president Obama under ett möte mellan kongressen och presidenten 2010:

Till National Review säger en tidgare medarbetare till Romney, “Ryan är den sorts smarta, unga personer som Mitt gillar och som Mitt skulle ha anställt när han var vd. Ryan har den intellektuella talang och positiva blick som kännetecknat dem Mitt varit mentor för i årtionden”.
Wall Street Journal beskriver i en ledare  valet av Ryan som ett bra val för Romney: ”Paul Ryan står för det som valet handlar om. Mer än någon annan politiker har budgetutskottets ordförande påpekat att generationers möjligheter avgörs av vilken roll staten får, om Amerika åter ska bli en växande ekonomi eller sjunka ner i bidragsberoendets förfall .”
Weekly Standard gjorde i somras ett porträtt av Paul Ryan och hur han blivit republikanernas ideolog. Han har gått från att vara detaljernas mästare till att stå för övergripande beskrivningar om hur viktigt det är att få statens finanser under kontroll, och att minska deras omfång till medborgarnas fromma.
Det blev alltså som många förutspått: Romney valde ett säkert och etablerat kort framför mer färgstarka namn. Paul Ryan kan ändå sägas vara det mest vågade valet av de etablerade politikerna eftersom hans hårda budgetpolitik är en nagel i ögat på demokraterna.
Med sitt val stärker Romney bilden av att republikanerna erbjuder väljarna ett erkänt kunnigt ekonomiskt team att ersätta den röra som president Obama lämnar efter sig. Romney satsar allt på att ekonomin kommer att avgöra presidentvalet i november. En trygg och stabil strategi. Men inte så färgstark jag skulle önskat.
Se mer: DN, AB. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

DN språkrör för islamistiska extremister

Det är häpnadsväckande att se hur falsk och vinklad svenska mediers rapportering är om händelser i Mellanöstern.
Utanför Sverige är det ställt utom allt tvivel att islamistiska extremister igår dödade 16 egyptiska gränspoliser och använde deras fordon för att köra in i Israel och försöka döda israeler.
Men i Dagens Nyheter är det extremisternas ståndpunkter som rapporteras.
Rubriken i faksimilet här är från dn.se ikväll:

Det är skamligt att svensk journalistik fortsätter vara inte bara partisk och vinklad utan direkt lögnaktig i sin nyhetsrapportering. Man vägrar ge läsarna fakta om den islamistiska extremismens grymhet och förakt för allt det som mänskliga fri- och rättigheter handlar om.
Al Jazeera talar om beduinklädda gärningsmän. Reuters citerar egyptiska myndigheter som beskriver gärningsmännen som jihadister från Gaza.
Men Dagens Nyheter presenterar extremisternas version på förstasidan — det är judarnas fel! Jag kan för mitt liv inte förstå varför DN och andra svenska medier gör allt för att skydda islamstiska extremister och mördare. Det är något genomruttet i svenska mediers utrikesbevakning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

OS bygger på konservativa och nationalistiska ideal

SÖNDAGSKRÖNIKA: De olympiska spelen pågår för fullt i London. Idrottarna tävlar för hela nationen, inte bara för sig själva och sina sponsorskontrakt (utan vilka de inte skulle kunna lägga ner så mycket tid på träning). Det skapar en speciell stämning och högtidligare känslor när idrottare gör framsteg och vinner å hela nationens vägnar. Idrottarna blir hjältar och vi i TV-soffan känner delaktighet i prestationerna.
Även mainstreammedierna rapporterar om nationell glädje på ett sätt som man aldrig tillåter på andra områden. Då är den gemenskap som nationen utgör en styggelse som ska fördömas.
Att idrotten och särskilt OS är ett undantag från vänsterdogmerna uppmärksammas i DN Kultur:

– Idrottens nationalism avspeglar nationella känslor som kan vara otäcka och normerande, säger idrottsvetaren och historikern John Hellström.
– Det konstiga är att nationalismen inom idrotten har hängt kvar, då den utraderats från så många andra områden.

Vad DN Kultur och ”idrottsvetare” inte tycks förstå är att även moderna samhällen behöver bygga gemenskap för att hålla ihop människor i nationen. Dessa nationella gemenskaper, som hatas av vänstern, är i själva verket grundbulten för demokrati och för statens möjlighet att kunna beskatta medborgarna.
Fungerande demokrati och acceptansen för gemensamma beslut, exempelvis viljan att betala skatt, hänger intimt ihop med medborgarnas tilltro till att gemenskapen är till för dem och att de har något att säga till om. I det land som förknippas mest med OS, Grekland, tycks den nationella samhörighetskänslan varit minimal, och det är därför landet nu är i fritt fall. Ingen grekr brytt sig om Grekland, var och en har roffat åt sig själv bäst man kunnat genom nepotism och korruption. I ett samhälle utan gemenskapskänsla betalar ingen skatt.
Vänstern behöver ompröva sin hållning till nationalism, de är dom som mest behöver den. Vi på borgerliga sidan behöver också diskutera hur balansen bör se ut mellan individuell och global frihet och förpliktelser mot den nationella gemenskapen. Idag talar alla om rättigheter, men vilka är skyldigheterna? Och hur återupprättar vi meritokrati som dygd i samhället?
För idrotten uppfyller också detta numera konservativt ideal: meritokrati.
Den som är bäst vinner.
Så är det allt mer sällan i politik och förvaltning. Där har vänskapskorruptionen tagit över (se krönika om det i dagens SvD). Det gäller att fjäska och lära känna dem som har makt, för då kan man göra karriär. Meriter och duglighet spelar ingen roll där.
Men i idrotten räcker det inte att känna OS-presidenten Jacques Rogge för att få en guldmedalj. Man måste prestera! Inför total offentlighet.
Det är meritokrati när den är som renast.
Så visst fyller idrotten både nationalistiska och konservativa ideal. Och det är, tror jag, förklaringen till att det finns ett så stort intresse för idrott. Där skapas nationell samhörighet och där vinner (i huvudsak) den bäste i rent spel.
Självklart borde inte idrotten ändra karaktär. Däremot skulle nog många samhällen må bra av att i politik och förvaltning dra lärdom av idrottens ideal.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )