Det säkerhetspolitiska dubbelspelet fortsätter

Först nu har jag från pärm till pärm läst Mikael Holmströms prisbelönade avslöjanden av svenskt dubbelspel i försvars- och säkerhetspolitiken under efterkrigstiden. Men det passar bra att ta upp den nu, eftersom den är aktuell som pocket: Den dolda alliansenSveriges hemliga Nato-förbindelser.
Mycket är numera känt om hur regeringarna vilsefört svenska folket om Sveriges långtgående samverkan med Nato under de falska försäkringarna om neutralitet. Men Holmström avslöjar att samverkan varit betydligt mer omfattande än vad som hittills medgivits från officiellt håll. Såväl Neutralitspolitikkommissionen (SOU 1994:11) som uppföljaren Svensk säkerhetspolitik 1969-89 (SOU 2002:108) fortsatte mörkläggningen och undanhöll sanningen. Holmström visar att samarbetet med Nato är mer systematiskt och automatiskt än vad vi vetat om.
I en understreckare i SvD har Per T Ohlsson lyft fram bokens viktigaste exempel på hur nära samarbetet med Nato varit: De enda som inte visste var svenskarna.
Här ska jag kommentera det faktum att Mikael Holmström konstaterar att dubbelspelet fortsätter i våra dagar. Under senaste valrörelsen 2010 kom flera utspel från den rödgröna oppositionen:
En rödgrön regering skulle kräva att USA stängde alla sina baser jorden runt. Miljöpartiets kongress krävde att Sverige inte skulle delta i några fredsinsatser som leds av Nato. Statsministerkandidaten Mona Sahlin sa att Natomedlemskap ”inte är aktuellt under hennes livstid”. Hon krävde besked av statsminister Fredrik Reinfeldt om var han stod.
Men ungefär samtidigt, under ett möte med Folk och Försvar på Nato-landet Estlands ambassad, förklarade Kent Härstedt (S), riksdagsman i utrikesutskottet för de utländska gästerna: ”Det kommer att bli en fortsatt nära relation med Nato oavsett vilken regering vi kommer att få”.
Dubbelspelet från Socialdemokratin fortsätter.
Holmström pekar också på att S, MP och V före valet lovade truppreträtt ur Afghanistan, men efter valet gjorde S och MP upp med regeringen om att istället utöka svensk närvaro. Man ställde också upp på att Sverige (i motsats till flera Nato-länder) deltog i flygkriget mot Libyens diktator  sommaren 2011.
Även om närmandet till Nato är ”öppet”, men bara för den som gräver ner sig i myndigheternas handlingar och regeringskansliets enorma dokumentproduktion. Regeringen talar inte frivilligt om vad man gör och varför. Tigandet är fortsatt strategin.
Holmström frågar:

Hur ska vi svenskar kunna orientera oss i dagens och morgondagens Europa om vi varken känner vår egen nutidshistoria eller den politik som idag förs i vårt namn?

Den frågan borde lyftas fram i samhällsdebatten, helst nu mellan valen så att frågan kan diskuteras utan övertaktiserande. Alla partier har spelat med i olika grad. Med ett undantag: centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson som 1981 sa som det var: ”Även om vi betraktar oss som neutrala, vet vi var vi hör hemma”. För denna rakryggade och ärliga deklaration blev han hudflängd och hånad.
Tänk om dagens partiföreträdare kunde vara lika ärliga mot svenska folket.
Se också: 30 år sedan U137. (Andra intressanta bloggar om , ,, , , )