OS bygger på konservativa och nationalistiska ideal

SÖNDAGSKRÖNIKA: De olympiska spelen pågår för fullt i London. Idrottarna tävlar för hela nationen, inte bara för sig själva och sina sponsorskontrakt (utan vilka de inte skulle kunna lägga ner så mycket tid på träning). Det skapar en speciell stämning och högtidligare känslor när idrottare gör framsteg och vinner å hela nationens vägnar. Idrottarna blir hjältar och vi i TV-soffan känner delaktighet i prestationerna.
Även mainstreammedierna rapporterar om nationell glädje på ett sätt som man aldrig tillåter på andra områden. Då är den gemenskap som nationen utgör en styggelse som ska fördömas.
Att idrotten och särskilt OS är ett undantag från vänsterdogmerna uppmärksammas i DN Kultur:

– Idrottens nationalism avspeglar nationella känslor som kan vara otäcka och normerande, säger idrottsvetaren och historikern John Hellström.
– Det konstiga är att nationalismen inom idrotten har hängt kvar, då den utraderats från så många andra områden.

Vad DN Kultur och ”idrottsvetare” inte tycks förstå är att även moderna samhällen behöver bygga gemenskap för att hålla ihop människor i nationen. Dessa nationella gemenskaper, som hatas av vänstern, är i själva verket grundbulten för demokrati och för statens möjlighet att kunna beskatta medborgarna.
Fungerande demokrati och acceptansen för gemensamma beslut, exempelvis viljan att betala skatt, hänger intimt ihop med medborgarnas tilltro till att gemenskapen är till för dem och att de har något att säga till om. I det land som förknippas mest med OS, Grekland, tycks den nationella samhörighetskänslan varit minimal, och det är därför landet nu är i fritt fall. Ingen grekr brytt sig om Grekland, var och en har roffat åt sig själv bäst man kunnat genom nepotism och korruption. I ett samhälle utan gemenskapskänsla betalar ingen skatt.
Vänstern behöver ompröva sin hållning till nationalism, de är dom som mest behöver den. Vi på borgerliga sidan behöver också diskutera hur balansen bör se ut mellan individuell och global frihet och förpliktelser mot den nationella gemenskapen. Idag talar alla om rättigheter, men vilka är skyldigheterna? Och hur återupprättar vi meritokrati som dygd i samhället?
För idrotten uppfyller också detta numera konservativt ideal: meritokrati.
Den som är bäst vinner.
Så är det allt mer sällan i politik och förvaltning. Där har vänskapskorruptionen tagit över (se krönika om det i dagens SvD). Det gäller att fjäska och lära känna dem som har makt, för då kan man göra karriär. Meriter och duglighet spelar ingen roll där.
Men i idrotten räcker det inte att känna OS-presidenten Jacques Rogge för att få en guldmedalj. Man måste prestera! Inför total offentlighet.
Det är meritokrati när den är som renast.
Så visst fyller idrotten både nationalistiska och konservativa ideal. Och det är, tror jag, förklaringen till att det finns ett så stort intresse för idrott. Där skapas nationell samhörighet och där vinner (i huvudsak) den bäste i rent spel.
Självklart borde inte idrotten ändra karaktär. Däremot skulle nog många samhällen må bra av att i politik och förvaltning dra lärdom av idrottens ideal.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )