Month: August 2012

Mitt Romney höll i natt sitt stora tal till republikanska konventet. Det var stabilt, sakligt och inriktat på jobben. Se och läs talet här.
Han talade om värderingarna som krävs för att få Amerika på fötter igen. Han beskrev vad Amerika handlar om: “att skapa morgondagens välstånd snarare än att försöka omfördela dagens”.
Han fortsatte:

That’s what this President doesn’t seem to understand. Business and growing jobs is about taking risk, sometimes failing, sometimes succeeding, but always striving. It is about dreams. Usually, it doesn’t work out exactly as you might have imagined. Steve Jobs was fired at Apple. He came back and changed the world. (…)
In America, we celebrate success, we don’t apologize for it.

Detta som svar på att president Obama sagt att småföretagare inte byggt landet, utan offentliga sektorn.
Romney betygsatte Obamas fyra år:

The President hasn’t disappointed you because he wanted to. The President has disappointed America because he hasn’t led America in the right direction. He took office without the basic qualification that most Americans have and one that was essential to his task. He had almost no experience working in a business. Jobs to him are about government. (…)
This president can ask us to be patient.
This president can tell us it was someone else’s fault.
This president can tell us that the next four years he’ll get it right.
But this president cannot tell us that you are better off today than when he took office.

Romney talade i hög grad om varför han skulle göra ett bättre jobb som president än nuvarande. Valet vore redan avgjort om inte Romney hade varit en så slätstruken person. Nattens tal hade till syfte att visa vem Romney är och att han är en ledare som folk kan lita på.
Han gjorde ett god insats. Om Romney på samma sätt som inatt är presidentlik under de TV-sända debatterna med Barack Obama kan han vinna.
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Obama, politik)

I natt klarade Paul Ryan, 42, sitt elddop som republikanernas kandidat till vice president med glans. Han framstår som en seriös, ärlig och resultatinriktad politisk ledare. Just den sorts lågmälda politiker som ligger i tiden. Läs och lyssna till talet här.
Hans angrepp på presidenten var städade och sakinriktade. Kontrasten blev tydlig mot Obamakampanjens ständiga slag under bältet och försök att föra bort fokus från politikens sakfrågor till personliga attacker. Paul Ryan visade att republikanerna är inriktade på att rädda Amerika.
Paul Ryans tal var sakinriktat, men hindrade honom inte från att leverera några retoriska fullträffar:

Obamacare, as much as anything else, explains why a presidency that began with such anticipation now comes to such a disappointing close.
It began with a financial crisis; it ends with a job crisis.
It began with a housing crisis they alone didn’t cause; it ends with a housing crisis they didn’t correct. (…)
President Obama is the kind of politician who puts promises on the record, and then calls that the record. But we are four years into this presidency. The issue is not the economy as Barack Obama inherited it, not the economy as he envisions it, but this economy as we are living it.(…)
In a clean break from the Obama years, and frankly from the years before this president, we will keep federal spending at 20 percent of GDP, or less. That is enough. The choice is whether to put hard limits on economic growth, or hard limits on the size of government, and we choose to limit government.

Det sista är intressant. En federal stat på mindre än 20 procent av BNP. Kontrasten till Europa är stor. Och det visar att Amerika fortfarande har dem som vill frihet.
Nu gäller det för republikanerna att nå ut med detta budskap fram till 6 november.
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Paul Ryan, politik)

Hur inskränkt får en diskussion om viktiga värderingar bli? Den frågan blir naturlig att ställa sedan jag läst recension av bok som påstås göra upp med svensk rasism. Svenska Dagbladet skriver, under två olika rubriker, dels Rasismen som svenskar blundar för (online) och dels “Typisk svensk rasism” (papperstidningen), om bok på detta tema av Marcus Priftis:

Priftis uttrycker det: ”Jag är mer intresserad av att diskutera hur det kommer sig att yttrandefrihetsdiskussionen alltid handlar just om rätten att pissa på muslimer. Och helst att få göra det utan att någon protesterar.” Teckningarna kom till på direkt uppmaning från Jyllands-Posten till Danmarks skämttecknare, enligt Priftis med syftet att skända Muhammed.

Detta är ju inte sant. Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose klargjorde mycket tydligt för motiven bakom publiceringen av teckningarna, exempelvis i Washington Post 19/2 2006 (se mer här):

Tecknarna behandlade islam på samma sätt som de behandlar kristendom, buddism, hinduism och andra religioner. Och genom att behandla muslimer i Danmark som jämlika gjorde de en poäng: vi integrerar er i den danska traditionen av satir eftersom ni är en del av vårt samhälle, inte främlingar. Teckningarna inkluderar snarare än exkluderar muslimer.

Det är de absoluta krav på särbehandling, som Marcus Priftis framför, som är ett hot mot integrationen i det svenska samhället. Ingen kan bli en del av vårt samhälle om man inte tillåter satir. Om varje försök att behandla nya inslag i Sverige så som vi behandlar alla andra inslag omedelbart stämplas som rasism så kommer ingen som helst integration att ske.
Att påstå att inte kristendomen häcklas i Sverige är ju ett rent absurt påstående.  Fotoutställningen Ecce Homo, där Jesus verkade i homoerotisk miljö, och Monty Pythons  film Life of Brian, som hejdlöst driver med bibeln och Jesus, är två exempel på hur man kan driva med eller ifrågasätta kristendomen. Men vem vågar göra liknande arbeten om profeten Muhammed? Ingen. Särbehandlingen är påtaglig, inte minst på grund av de extrema våldshot som följer om någon vill sätta islams symboler i nytt ljus.
Det eviga skrik och gap om att varenda svensk är rasist leder knappast till något konstruktivt. Synsättet delar samma logik som när alla muslimer anklagas för extremism och primitiv våldsdyrkan. Jag tar avstånd från båda. Det borde också Svenska Dagbladets kulturredaktion och andra göra om de förespråkar integration. Genom svepande och falska anklagelser mot svenska folket når man motsatsen: ökad segregation, motsättningar och misstänksamhet.
Marcus Priftis tycks stå för samma sorts fördomar som han tillskriver det rasistiska svenska folket — han är i så fall själv rasist. Men medierna faller pladdask, utan någon kritisk granskning.
Tänk om kultursidorna kunde använda hjärnan någon gång ibland…
(Andra intressanta bloggar om politik, religion, kristendom, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, islamofobi, rasism, integration)

I natt höll guvernör Chris Christie republikanska konventets nyckeltal (vid sidan om kommande tal av kandidaterna till president och vicepresident). Det var ett tal som gjorde skillnaderna tydliga mellan republikaner och demokrater. Se och läs talet här: Mitt Romney Will Tell Us The Hard Truths We Need To Hear.
Christie, 50, befäste sin ställning som kommande ledare på nationell nivå. De senaste två åren har han behållit sin popularitet i den annars normalt demokratiska delstaten New Jersey, trots att han sparat och stramat åt delstatens ekonomi. Han har gjort det genom att vara rak och tala sanning om villkoren.
Nu lyfter republikanerna hans strategi till nationell nivå. Republikaner talar sanning till amerikanska folket, vidtar tuffa åtgärder just därför att det är vad som krävs för att få Amerika på fötter igen. Retoriskt sammanfattade han det så här:

We’ve never been victims of destiny, we’ve made our own destiny.

Christie är övertygad om att väljarna vill höra sanningen och att de bättre gillar de som är raka än de som försöker dölja hur allvarlig situationen är (riktat mot Obama-administrationen).
Jag älskar hans tonläge – erkänn svårigheterna men tvivla inte på att vi kan lösa dem.
Han tog upp flera exempel, exempelvis utbildningen:

We believe that the majority of teachers in America know our system must be reformed to put students first so that America can compete.
Teachers don’t teach to become rich or famous. They teach because they love children.
We believe that we should honor and reward the good ones while doing what’s best for our nation’s future – demanding accountability, higher standards and the best teacher in every classroom.
They believe the educational establishment will always put themselves ahead of children. That self-interest trumps common sense.
They believe in pitting unions against teachers, educators against parents, and lobbyists against children.
They believe in teacher’s unions.
We believe in teachers.

Amerikanerna har ett tydligt val att göra den 6 november.
Sedan det i våras stod klart att Romney blir Obamas motståndare har Romney sakta ökat i opinionsmätningarna (från 43 till 46 procent) medan Obama backat (från 49 till 47). Här är snittet av alla mätningarna mellan mars och augusti 2012 (Obama i blått, Romney i rött):

(Källa: RealClearPolitics)
 (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Obama, politik)

En majoritet av Barack Obamas nästan 19 miljoner följare på Twitter är antingen helt inaktiva eller påhittade.
Den öppenhet och demokratiska anda som vi gärna vill förknippa med internet missbrukas nu systematiskt. Det går att köpa Facebook-gillanden, Facebook-vänner och Twitterföljare, alltså den typ av aktivitet som är tänkt att visa på stor uppslutning och stort intresse.
Det avslöjar nättidningen Liv&Rätt i Fuskföljare på Twitter, och man ger exempel på svenska kändisar som har stor mängd bluff-stöd på nätet.
Man bygger vidare på uppgifter som Daily Telegraph publicerat i Millions of fake Twitter accounts boost wannabe celebrities.
Jag tycker det är tragiskt att internet på detta sätt missbrukas. Det undergräver trovärdigheten i detta sätt att kommunicera. Men så småningom kommer det att finnas i allas bakhuvuden, åtminstone när det handlar om opinionspåverkan och kändisskap, att mycket av det man läser förmodligen är fejkat.
(Andra intressanta bloggar om bloggar, internet, sociala medier, Twitter, Facebook)

I Ekots lördagsintervju medverkar idag Sauli Niinistö (därtill på svenska språket). Han var finansminister när landet gick med i euron, och är därmed väl förtrogen med hur man tänkte då.
Han får frågan: Vilket var det största misstaget vid införandet av euron?

— Vi litade på att avtalen skulle följas.

En mycket klok insikt.
Han lägger till att länder även utanför eurozonen har lånat lättvinligt och hamant i kris. Men det tar inte udden av poängen i hans svar. Hur kan man ha ett eurosamarbete där deltagarna inte följer reglerna? Den frågan borde vi fördjupa oss i.
I norra Europa förväntar vi oss att dem man ingår avtal med lever upp till ingångna avtal. Så sker alltså inte på helt centrala områden inom Europasamarbetet. Kan man verkligen fortsätta på den vägen? Vad är meningen med att komma överens i avtal om vissa i EU skiter i vad som beslutas?
Här måste en total kulturförändring ske i Europasamarbetet, annars kommer det att bryta samman.
Ändå ser president Niinistö mer fördelar med att vara med euron än att stå utanför. Man har haft en stabil utveckling. Men han ställer nu krav på de länder som slarvat.
När han får frågan om inte Finland borde vara mer solidarisk mot Grekland m fl och inte ställa krav på säkerheter för fler lån, svarar presidenten:

— Vi har solidariskt följt alla avtal. Om andra gjort det hade situationen inte varit så svår som nu.
— Vi har skäl att vara kritiska. Vi har moralisk rätt att göra det. Man säger att man ska vara solidarisk. Ja. När euron infördes skulle alla vara solidariska genom att ta hand om sin egen ekonomi. Det som hänt sedan dess är osolidariskt.

Just så. Det är Grekland som går i spetsen för osolidaritet i Europa genom att spendera inte bara egna utan också lånade pengar, för att sedan kräva att andra ska betala lånen. Snacka om osolidariskt beteende!
(Andra intressanta bloggar om politik, euro, EU, EU,Europa, Finland)

Efter att ha lyssnat på delar av domarnas uppläsning av deras domslut (som pågick mellan kl 10 och 17) och läst domen i text (finns här) framstår den som förvånansvärt utförlig och välmotiverad.
Man gav först, med all rätt, en utförlig beskrivning av hur människor dog och skadades svårt i regeringskvarteret och på Utöya. Det är dessa konsekvenser av våldet som är kärnan i målet. Det är de drabbade som ska stå i fokus, inte gärningsmannen. I detta fall, som i alla andra.
När det gäller juridiken ägnades störst kraft åt att analysera vad som avgör om en gärningsman är tillräknelig och ska straffas, eller otillräknelig och därmed inte ansvarig för sina handlingar.
Om detta har det ju blivit en förvirrad debatt mellan olika psykiatriker, som uppenbarligen inte har någon som helst samsyn. Det visar på ovetenskaplighet inom detta fält. Man kommer att tänka på styckningsrättegången i Stockholm då samma sorts “expertis” förhörde en 1 år och 6 månader gammal flicka och gjorde henne till huvudvittne. Experter kan ibland sakna omdöme och sunt förnuft.
Oslo tingsrätt har därför själv gått till botten med vad “tillräknelig” betyder. Man konstaterar att beviskraven för tillräknelighet är lägre än för själva de brottsliga handlingarna. Och detta på goda grunder.
Det är nämligen viktigt att avsiktligt onda handlingar bestraffas.
Vilket klarspråk! När såg vi denna sorts moraliska ställningstagande i en svensk domstol senast?
Tingsrätten säger också i sin dom att straff också innehåller ett soningselement, en möjlighet för den dömde att sona sitt brott. Därför är straff viktigt att utdöma för att öppna en väg tillbaka till samhället. Om beviskrav på tillräknelighet läggs för högt stängs denna väg, eftersom ju en sjuk person inte är ansvarig för sina hanlingar och därför inget har att be om förlåtelse för. Därför är det principiellt tveksamt att frånta lagbrytare deras moraliska och juridiska självbestämmande, vilket en sjukförklaring innebär, slår domstolen fast. Också för brottsoffren är det rättfärdigt att lagbrytare straffas.
Snacka om sprängstoff för svenskt rättsväsende. Här vågar inte domstolar ta moraliska aspekter i sin mun längre. Det är så synd om dem som begått brott, och brottsoffren är de onda som kräver straff.
Man får hoppas att Breivikdomen kan bli förebild för hur man betraktar våldsverkare i framtiden. Även om Breivik begått mer ondska än de flesta, ska vi komma ihåg att de anhöriga vid ett enskilt mord blir lika drabbade som de anhöriga till var och en av dem som dog för Breiviks hand 22 juli 2011.
– – –
Så här lyder den exakta formuleringen i domen som jag ovan uppmärksammat:

Tingretten mener det lavere beviskravet for tilregnelighet har gode grunner for seg. Straff er riktig nok et tilsiktet onde som gir uttrykk for samfunnets sterke bebreidelse av et lovbrudd. En slik bebreidelse forutsetter at lovbryteren har skyldevne. Straffen har imidlertid også et soningselement som gir domfelte en mulighet til « å gjøre opp for seg ». I dette perspektiv er straffen ikke utelukkende et onde, men også en vei tilbake til samfunnet. Dersom beviskravet for tilregnelighet legges for høyt, vil denne veien stenges for mange lovbrytere med reell skyldevne. Det er dessuten prinsipielt betenkelig å frata lovbrytere skyldevne og derved også moralsk og juridisk selvbestemmelse ved en uberettiget sykeliggjøring av deres sinn. Også i forhold til samfunnet og til de som er direkte berørt av et lovbrudd, tilsier hensynet til en rettferdig gjengjeldelse at lovbrytere med reell skyldevne straffes.

(Andra intressanta bloggar om politik, kriminologi, brott, våld, Norge, Breivik, Utöja)

Anders Behring Breivik, 33, fick idag sin dom i Oslo Tingsrätt. Han anses tillräknelig och döms till 21 års fängelse med en minimitid på 10 år, rapporterar bl a Verdens Gang.
Den sista delen av den meningen är det ingen som berört så här timmarna efter domen. Alla utgår från att han dels kommer att sitta 21 år och att fängelsestraffet därefter kommer att förlängas med 5 år i taget resten av hans liv.
Detta är juridiskt möjligt enligt norsk lag. Men det är lika juridiskt möjligt att han kommer ut om tio år.
Jag är förvånad att så många utgår från att “han aldrig kommer ut”. När anhöriga i andra mord brukar uttrycka sådant önskemål brukar kriminologer, journalister och politiker kalla det “primitivt hämndbegär”. När kriminalpolitiska debattörer framför behov av strängare straff kallas det “populism”. Samhällsdebatten landar alltid i att dömda inte ska behöva sitta av sitt straff i sin helhet. Det anses inte “civiliserat”.
När aktiva socialdemokrater mördas blir det plötsligt annat ljud i källan. Då ska straffen bli livstid och nycklarna till cellen kastas bort.
Detsamma gäller med otillräknelighet (icke ansvarig för sina egna handlingar). Kriminologer och journalister är ofta inställda på att mördare ska ha vård och inte straff. När det gäller högerextremisten Breivik har man en helt annan utgångspunkt. Han ska straffas för handlingarna och inte ha vård.
Jag delar naturligtvis uppfattningen att Breivik är tillräknelig och ska ha livstid i ordets bokstavliga mening. Hans terrordåd är obeskrivligt grymma och borde inte leda till något annat.
Det jag irriteras över är att de som annars brukar bortförklara förrövernas grymhet i detta fall ändrar sig, bara därför att våldsoffren tillhör politiska vänstern.
När däremot vänsterextremister dödar och begår terrordåd är det inte alls lika självklart att de ska dömas hårt. Under kommunistiska Baader-Meinhof-ligans härjningar på 1970-talet fanns det många på vänsterkanten som glorifierade deras “aktivism” som inkluderade bomb- och terrordåd, bland annat mot Västtyska ambassaden i Stockholm.
När en dramafilm gjordes för några år sedan om Ulrike Meinhof diskuterades hon i vänstermedier som något mer än en simpel mördare och extremist. En liknande diskussion om Breiviks “aktivism” kommer förhoppningsvis inte att ske.
Journalister, kulturskribenter och kriminologer borde vara lika kategoriska när det gäller allt våld, oavsett politiska syften. Jag vill i framtiden höra dem uttala sig för hårdare straff och ge mindre vikt vid bortförklaringar om otillräknelighet, även när det är vanliga människor och inte som här vänsteraktivister, som drabbas av fruktansvärda övergrepp och mord.
Alla människor, alla brottsoffer, borde vara lika mycket värda.
(Andra intressanta bloggar om politik, kriminologi, brott, våld, Norge, Breivik, Utöja)

När regeringens sänkte krogmomsen fick man hård kritik av oppositionen som återkommande har häcklat beslutet. Nu börjar effekten av sänkningen synas i verkligheten. Under första halvåret har antalet lediga jobb i branschen skjutit i höjden. Antalet nyanmälda platser i branschen ökade med 16,8 procent under första halvåret, vilket är mer än övriga arbetsmarknaden.

– Vi är inte unika i att ha ökat vår personal med cirka 10 procent. Momssänkningen har haft en prisdämpande effekt på marknaden och påverkat sysselsättningen. Det öppnar nya restauranger nästan varje vecka, säger PG Nilsson, huvudägare till Sturehof till Dagens industri.

Mediekritiken mot restaurangmomsens sänkning från 25 till 12 procent har varit stenhård. Den ger ingen effekt har medierna pumpat ut gång på gång när man lyft fram oppositionens åsikter så som fakta.
Verkligheten talar dock ett helt annat språk.
Tänk om verkligheten fick större tyngt i medier och oppositionspartier, istället för illa underbyggda åsikter. Då skulle den politiska debatten bli så mycket bättre.
(Andra bloggar om politik, moms, krogmoms, skatter, i)

I en intervju med brittiska Daily Telegraph säger finske utrikesministern Erkki Tuomioja (S) att Finland förbereder sig för eurons sammanbrott, Finland prepares for break-up of eurozone.
Frågan om eurons sönderfall kan ställas på sin spets i oktober då EU:s och IMF:s inspektionsrapport ska vara klar om hur Grekland lever upp till kraven för lånen. Signalerna från Aten tyder på att man inte kommer att leva upp till löften om besparingar som givits för att få mera lån.
Tuomioja säger till tidningen att Finland kommer att blockera alla försök att lätta upp kraven genom att gå runt ESM (European Stability Mechanism). Han uttrycker djup misstänksamhet mot planer från “de fyras gäng” — Herman Van Rompuy, Jose Manuel Barroso, Mario Draghi och Jean-Claude Juncker — att snärja medlemsländerna i någon sorts fiskal union. “Jag litar inte på de där människorna”, säger Tuomioja.
Det är mycket starka ord som visar hur djup misstron numera också är inom EU:s maktelit.
Men EU:s kris handlar inte bara om euron. Som Claes Arvidsson påpekar i Svenska Dagbladet idag går flera av EU:s medlemsstater baklänges när det gäller demokrati och rättsstat. Ungern, Rumänien och Bulgarien faller i frihetsindex från Freedom House sedan man gått med i EU. Det var ju meningen att det motsatta skulle ske: friheten för medborgarna skulle öka.
Unionen sysslar helt enkelt med fel saker. Rolf Gustavsson skriver i sin krönika att “Sönderfallet stavas åternationalisering”. Det tycker jag är fel ingång när man ska beskriva EU:s kris. Nationalism är ett symtom på att EU är felkonstruerat. Om unionen gynnar destruktivt beteende i vissa nationer, och det förväntas att skötsamma nationer ska ta notan, då finns det inte längre någon gemensam grund för samarbete. Så kan inget mänskligt samarbete i världen fungera. Det leder bara till osämja och uppbrott.
EU måste belöna de som gör rätt och straffa de som gör fel. Inte tvärtom, som etablissemangerna nu försöker göra.
Vi hade samma problem i Sverige: när lågkonjunkturen kom minskade statens intäkter samtidigt som kostnaderna rusade i höjden i takt med bidragsutbetalningarna. Genom att strama åt bidragssystemen så att de klarar lågkunjunkturer och belöna arbete genom jobbskatteavdrag har svensk ekonomi blivit betydligt starkare. Det är den bästa krishanteringen – att åtgärda svagheter i tid. Detta har EU aldrig klarat av, och jag tror aldrig man med nuvarande beslutsprocess kommer att klara det. Det är bara i svåra kriser man blivit beslutsmässig, och då fattat överilade och på sikt skadliga beslut.
Det är intressant att Finland, som ju är med i euron, nu förbereder sig för sammanbrottet. Det är klokt. EU som vi känner det har nått vägs ände.
(Andra intressanta bloggar om politik, euro, EU, EU,Europa)