Month: July 2012

Dagens Nyheters ledarredaktion gör vad man kan för att försvara euron. Dagens tappra försök av Peter Wolodarski, i Sex myter om euron, är intressant eftersom det visar att euroförespråkarna fortfarande inte begriper att en valutaunion inte kan införas utan en politisk union, dvs att Sverige överlåter avgörande politisk makt till Bryssel.
Wolodarski tar upp perifera retoriska angrepp som ska ha riktats mot euron:
1) Eurokrisen beror inte alls på statligt budgetslarv, utan på lägre skatteintäkter sedan krisen slagit till. Men är det en ny upptäkt att kunjunktursvängningar påverkar statens skatteintäkter? Visste ingen inom eurozonen att lågkunjunkturer innebär lägre skatteintäkter? Kom det som en överraskning 2008? Nej, naturligtvis inte. Alltså är det oansvarigt slarv att i goda tider skapa stora skatteutgifter som man vet leder till katastrof i dåliga tider. Ett skäl till att Sverige klarat sig bättre är att Alliansen stramade åt bidragen och gjorde det mer lönsamt att jobba genom jobbskatteavdrag. Därmed drabbas den svenska statsbudgeten inte av samma kraftiga underskott vid lågkunjunktur som tidigare. Så visst har budgetslarv med krisländerna att göra!
2) Grekland fortsätter inte alls att spendera. Inte som direkt konsumtion, visst. Men man har tidigare byggt upp så stora underskott att räntorna äter upp besparingarna. Man fortsätter spendera — räntor. Oavsett vad man spenderar ökar det på underskottet.
3) Låg arbetsmoral ligger inte alls bakom problemländernas kris. Här blandar Wolodarski bort korten. Han nämner statistik för “arbetade timmar per anställd”, men en avgörande faktor är ju hur många som är ute på arbetsmarknaden. Wolodarskis statistik bortser från att pensionsåldern är betydligt lägre i syd än i norr. Detta förväntas vi i norr nu subventionera — genom att jobba upp till 75 år, medan socialisterna i Frankrike tänker sänka pensionsåldern till 60 år. Låg arbetsmoral? Tacka tusan för att de jobbar mindre i syd och räknar med att vi i norr ska jobba åt dem.
4) Skuldkrisen kan inte lösas med nya skulder. Självklart inte, men frågan är hur den skuldsatte ska ta sig ur sin situation. Det är ju om detta stridigheterna mellan eurozonens ledare handlar. Att låta de skötsamma länderna betala de ansvarslösas skulder löser definitivt inte några problem. Tvärtom betyder det grönt ljus för de ansvarslösa att fortsätta slösa och leva på andras bekostnad. Om syd inte, likt Baltikum, vill lösa sina egna problem borde de sättas under tvångsförvaltning och tvingas sälja av de tillgångar man har. Då kan skulderna minska. “Den som är satt i skuld är inte fri”, sa en tidigare svensk statsminister. Det gäller faktiskt södra Europa i lika hög grad som norra. Problemet är att syd inte vill ta konsekvenserna av sina skulder, utan skjuta över dem på andra. Euron ger legitimitet åt det politiska kravet eftersom de skuldsatta länderna inte kan använda valutadevalvering för att sänka värdet på den egna ekonomin i jämförelse med andra.
5) Intervention från Europeiska centralbanken skapar inte alls inflation. Jag har inte hört någon påstå att inflationsrisk är den viktigaste frågan idag. Detta är en icke-myt.
6) Norra Europa har inte alls gjort tillräckligt för södra. Euroförespråkarna kan naturligvis tycka att norr ska försörja syd, men jag tror inte det är ett gångbart argument för att ansluta Sverige till euron. Då är det ju klokare att istället betala bistånd till södra Europa, eftersom vi då kan behålla vår suveränitet. Att ansluta till euron betyder att biståndstagarna i syd tar makten över den svenska ekonomin och själva talar om hur mycket Sverige ska skicka söderut.
Nej, de sex konstruerade “myterna” i DN idag förstärker min övertydelse om att euron inte går att försvara.
Det är som Assar Lindbeck skrev om euron i DN härförleden:

När växelkursrisken försvann fick ett antal länder som i utgångsläget hade höga räntor plötsligt ta del av de lägre räntenivåer som rådde i andra länder, framför allt i Tyskland. Resultatet blev en överhettning både av samhällsekonomin som helhet och av fastighetsmarknaden. Detta skulle regeringarna i respektive land ha kunnat motverka genom en mer restriktiv ekonomisk politik, framför allt finanspolitik. Men någon sådan politik bedrev man inte.

Södra Europa hade chansen att ta ansvar och anpassa sin ekonomi till euron när den infördes. Man gjorde inte så. Istället utnyttjade man de ökade kreditmöjligheterna, likt en tonåring som kommit över föräldrarnas bankkort. Denna ansvarslöshet får under inga omständigheter godkännas och understödjas! Krisländerna ska betala för sitt bristande ansvarstagande! De skötsamma i Europa ska ta mig tusan inte stå för konsekvenserna för de lättsinnigas frånvarande moral.
Visst bör vi hjälpa till i akuta krissituationer, men då ska vi ha ordentliga säkerheter som garanterar att de betalar tillbaka. Syd måste pantsätta sina tillgångar. Skuldavskrivning vore bara att ge klartecken för nya vulgära ansvarslösheter. Eurons kris är en moralisk kris i lika hög grad som en finansiell.
Mer i bloggen: Europa måste starta om från ruta ett. (Andra intressanta bloggar om politik, euro, EU, EU,Europa)

President Barack Obama gjorde den 13 juli ett uttalande som fått alla fokusgrupper och många som svarar på opinionsundersökningar att rygga tillbaka och känna tvivel inför vad Obama egentligen står för.
När presidenten fick kritik för vad han sagt, sa han att orden var tagna ur sitt sammanhang. Då gjorde republikanska partiet en reklamfilm med hela presidentens uttalande. Budskapet blev än värre, än mer socialistiskt och oamerikanskt. Se här:

Obama hånar och häcklar dem som arbetar hårt. Han påstår att det inte är företagsamhet som byggt Amerika, utan det allmänna.
Detta är att attackera den amerikanska själen, konstaterar Kimberlay Strassel i Wall Street Journal, Why the Obama campaign is suddenly so worried. Hon konstaterar att fyra små ord gjort Obama orolig, och syftar på att han sagt att “Du skapade inte det” (din egen framgång). Nu växer indikationerna på att amerikanska folket höjt på ögonbrynen och undrar vad Obama menar. Strassel skriver:

[Obamakampanjens] besatthet av fokusgruppstestade budskap är just skälet till varför presidentens sällsynta ögonblick av spontanitet — om företagsamhet, om de som “klänger sig fast vid vapen och religion”, om behovet av att “sprida välståndet omkring” — är så avslöjande. De ger en inblick i vem Obama egentligen är.

Det senaste spontana uttalandet om att företagare inte byggt Amerika skapar ett fundamentalt problem för Obama, skriver Strassel:

Det största problemet för Obamakampanjen är att båda sidor nu inser, att hans ord går bortom politik och är mer förödande än Romneys kritik om att Obama står för större stat eller dåligt skött ekonomin. Orden reser den långt mycket mer potenta frågan om nationell identitet och underblåser misstankarna om att Obama är medvetet fientlig till amerikanska ideal och den amerikanska drömmen.

Ja, att håna amerikaner för att de arbetar hårt och tror att de kan förändra sin situation är ungefär detsamma som om en svensk statsministerkandidat säger att välfärdsstaten borde avskaffas snarast.
Det ligger så att säga inte i linje med den verklighet som majoriteten av väljarna befinner sig i.
Barack Obama har gjort fler grodor än Sarah Palin, men han har skyddats av en journalistkår som agerat hejarklack istället för att granska honom och hans bevekelsegrunder. Obama kunde 2008 väljas på en dröm om något nytt, helt utan substans. Problemet för honom är att han inte kan köra den valsen en gång till. Nu, 2012, lyssnar folk på vad han faktiskt säger. Och börjar undra vad han står för, egentligen.
Denna höst kommer Obama att möta den valkampanj med hård granskning som alla presidentkandidater brukar utsättas för i USA, men som han slapp undan förra gången.
Om inget oväntat händer, ser det ut som att han inte klarar det testet. Mitt Romney kan ha vunnit valet den 13 juli.
DN, DN2, SvD. (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Obama, politik)

Den 41-årige senatorn från Florida uppmärksammas för att han medverkar i Mitt Romneys valskampanj. Man snackar inte lika intensivt om honom som möjlig vicepresidentkandidat som i våras, men medierna noterar varje handling som skulle kunna indikera att han trots allt är en möjlig andreman inför höstens val.
Den unge Marco Rubio, son till kubaflyktingar, vann över republikanska tungviktare och sedan över demokratisk motståndare i senatorsvalet i Florida 2010, inte minst därför att han backades upp av Tea Party-rörelsen. Han var ideologiskt tydlig. Rubio utsågs (som i National Review) till en ledare för en ny generation republikaner.
Ett uppenbart lockande namn i diskussionerna om vicepresident. Med latinamerikanska rötter skulle han också tillföra etnisk bredd till Romneys kampanj. Men den allmänna bedömningen är att Romney vill ha en etablerad, erfaren och lågmäld vicepresident vid sin sida. Man kan dock inte vara säker.
Romneykampanjens minst sagt svala reaktion på spekulationerna om Rubio kan ju bero på att man vill avleda intresset från ett namn som faktiskt är aktuellt. Kampanjen kan ha tonat ner möjligheterna, för att i augusti kunna göra en stor nyhet av Rubio när valet av honom till slut offentliggörs.
De minskade spekulationerna om honom har inte fått Marco Rubio att dra sig undan. Han är ofta med i TV-intervjuer, som i NBC:s ekonomishow Kudlow Report. Programledaren Larry Kudlow är en kunnig ekonom som ställer initierade frågor, men Marco Rubio har inga problem att medverka, och förklara att skattesänkningar är nödvändiga för att få fart på ekonomin igen. “När staten spenderar skattepengar gör man det mindre effektivt” och det ger mindre stimulerande effekt än om människor själva får makten över sina inkomster, säger han.
Sådant klarspråk är vad många amerikaner efterfrågar.
För egen del ser jag hellre Condoleezza Rice eller Chris Christie som USA:s näste vicepresident, men Marco Rubio kommer trea — långt före de mer slätstrukna namn som oftast nämns.
Se mer om Rubio här, här, här. (Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Obama, politik)

Det anrika opinionsinstitutet Gallup har gjort ny mätning av de amerikanska presidentkandidaterna inför valet i november. Utmanaren Mitt Romney leder över president Barack Obama med 46-45 procent. Därmed står sig siffrorna från första mätningen i april då Romney ledde med 47-45 procent. Statistiskt är det dött lopp.
Men historien visar, säger Gallupchefen Frank Newport, att det varit ett illavarslande besked för sittande president om denne tidigt i valkampanjen har stöd av mindre än 50 procent av väljarna.
Gallups resultat kommer sedan Obamas kampanj ägnat flera veckor åt grov smutskastning av motståndaren Romney. Man har påstått att han som företagsledare skeppat jobb utomlands och att han begått brott. Förutom att anklagelserna visat sig felaktiga, är det allvarligt att det demokratiska partiet så hårt ägnar sig åt protektionistisk retorik.
En viktig orsak till att depressionen på 1930-talet blev så djup var att politiker försökte skydda nationella företag. Det världen behöver i den nuvarande krisen är politiska ledare som förstår att frihandel måste upprätthållas, i kamp mot populistisk protektionism. Obama tillhör uppenbarligen inte dem.
De som i svensk debatt försvarar Barack Obama borde kommentera den fula smutskastning och de protektionistiska drag som nu tonar fram som Obamas dagordning.
Samtidigt är det en utmärkt signal som Gallup nu ger, att denna sorts oansvariga och dumdristiga kampanjstrategi inte ger utdelning i amerikansk opinion.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, Romney, Obama, politik)

Så här på årsdagen av de ohyggliga terrordåden i Oslo och på Utøya har norskt rättsväsende ännu inte avgivit sin dom (kommer 24 augusti).
Om kriminologerna fick avgöra är det inte säkert att Anders Breivik har begått något brott. Enligt kriminologins dominerande filosofi, rättspositivismen, är nämligen brott en social konstruktion, ett påhitt i maktens intresse.
I en tankvärd artikel analyserar Lars F Eklund, tidigare kommunalråd i Göteborg och sakkunnig i statsrådsberedningen (KD), den moderna kriminologin och dess brist på moral, När brottet blir en social konstruktion.
Det blir tragikomiskt när Eklund citerar kurslitteratur i kriminologi författad av professorer som ägnar sig åt korkade cirkelresonemang och reducerar brott till en kamp mellan olika intressen. Är det, frågar Eklund, verkligen adekvat att tala om mordoffrets “intresse” av att inte bli mördad?
Andra kriminologiska storheter hävdar att brott är det som är olagligt, inget annat. Eklund frågar: Vad har kriminologin då att tillföra när det, såsom i fallet med Nürnberglagarna, apartheidlagarna och vissa sharialagar, snarast är lagarna som är brottsliga? Svenska kriminologer skulle förmodligen betrakta den jude i 1930-talets Tyskland som vägrade bära Davidstjärnan varande kriminell, istället för den mördarregim som instiftade lagen.
Skälet till kriminologins förfall beror på att rättspositivismen förnekar objektiva värden. Man drar sina kunskapsteoretiska ansatser alldeles för långt. Eklund förklarar:

Få torde ha något att invända mot att den gamla seden att män håller upp dörren för kvinnor beskrivs som en social konstruktion, liksom att det kan vara intressant att analysera vilka förhållanden som ligger bakom en sådan sed och vilket syfte den har.
Men – och det är i detta skede de socialkonstruktivistiska teorierna går vilse – det faktum att denna sed är blott en social konstruktion snarare än något ”naturligt” eller ”objektivt nödvändigt” innebär inte att kategorierna män, kvinnor och dörrar bara är sociala konstruktioner, snarare än objektivt existerande realiteter.
Och det innebär heller inte, att det inte går att fastställa en objektivt existerande moralisk skillnad mellan att hålla upp dörren för någon eller att smälla igen den i ansiktet på vederbörande

Jag tror detta perspektiv är av stor vikt när man ska försöka förstå hur sådana som Breivik – och nu senast massmördarskytten på Batman-premiären i Denver – kan avhumanisera medmänniskor för att sedan döda dem.
I vårt samhälle har värdenihilismen blivit religion. Ingenting har konstant värde, utan allt är fråga om olika intressen och olika perspektiv. Då är det inte särskilt konstigt att vissa, på ett sätt begåvade individer, drar denna filosofiska teori till spets och kommer fram till att inte heller människoliv har något värde.
Samtidigt har mediesamhället inneburit att man är något först när man syns inför en stor publik. Att ha nära vänner betyder ingenting. Att synas inför miljontals, inför hela nationen, inför hela världen, blir det viktiga. Då blir man Någon. Det blir i nihilismens anda obetydligt om man blir känd för illdåd eller stordåd. Det gör detsamma i ett samhälle utan moral.
Värdenihilismen i kombination med mediesamhället ger slutsatsen att den som vill bli Någon enklast når dit genom att döda så många medmänniskor som möjligt.
Breivik är ett symptom på det samhälle vi skapat, där objektiva värden förnekas och akademierna endast talar om ”intressen” och lagar på papper. Ett samhälle utan levande moral.
(Andra intressanta bloggar om politik, kriminologi, moral, brott, våld, Norge, Breivik, lag o rätt, Utöja)

Lagom till semestern kom magasinet Neo med nytt nummer. Och som vanligt med artiklar som retar kulturvänstern på exempelvis Expressens ledarredaktion till vansinne.
Jo, att kalla sig borgerligt magasin istället för liberalt får “socialliberalerna” på Expressen och andra redaktioner att gå i taket. Men som vi alla vet betyder socialliberal inget annat än smygsocialist. Det framgår också av den nedlåtande ton som Expressen använder.
Själv tycker jag det är rätt att blanda längre och analyserande artiklar med mer lättsamma inslag. Att skämt och gliringar riktas åt vänster, och inte som i nästan all övrig media i Sverige åt höger, må reta Expressen men är bara ett sundhetstecken.
Intressant är till exempel intervjun med författaren Bengt Ohlsson, som skapade världskrigsrubriker på kultursidorna i vintras när han frågade “måste kulturen vara vänster?”
Gud så arga man blev! Ohlsson visade att kejsaren var naken. Så får det ju inte gå till i svenska medier! Här ska alla andra perspektiv än Lenin- och Hizbollahkramande  kulturdebattörers frysas ut.
Det är tankeväckande att Bengt Ohlsson vänder sig emot att konstinstallationer i Sverige måste vara provokationer, ofta genom integritetskränkande överrumpling, skadegörelse eller stöd till mördare och kriminella.
Han säger det inte rakt ut, men jag tolkar det som att han tycker den är pinsamt patetiskt och förutsägbar snarare än nytänkande.
I den meningen ligger han ju på samma linje som socialminister Göran Hägglunds angrepp på kulturetablissemanget. Men Ohlsson tar avstånd från “verklighetens folk” eftersom han uppfattar det som kunskapsfientligt. Några av Hägglunds uttryck mot kulturen och för vardagliga samtal om jobb och levebröd vid köksbordet kan uttolkas som antiintellektuella. Men så tolkar inte jag Hägglund, som ju är den partiledare som oftast talar om värderingar på ett mer filosofiskt och abstrakt plan.
Men Ohlsson är fortfarande vänster, så det är lite mycket begärt att han skulle svälja motståndarnas perspektiv. Det intressanta är att Ohlsson inte sitter fast i inkörda dogmer, utan kan analysera skeendet utan att demonstrera grupptillhörighet. Det är uppfriskande!
(Andra intressanta bloggar om politik, journalistik, kultur, konst, mediekritik)

Den svenske nestorn i ekonomi, Assar Lindbeck, skriver på DN-debatt att han nu inte längre förespråkar svenskt ja till euron (han vill “avvakta” utvecklingen).
Motiveringen han ger är den bästa sammanfattningen av eurokrisen jag läst. Summa summarum:

[E]uroländerna håller på att bygga upp ett system … med ständiga frestelser för regeringar att bedriva en långsiktigt oansvarig budgetpolitik på andras bekostnad.

Så enkelt är det.
Och det är ett ohållbart system. Antingen måste makten centraliseras till Bryssel, eller så måste de regler som före krisen gällde återskapas. Men ingenting av det kommer förmodligen att ske. Lindbeck motiverar sitt tillbakadragna “ja” till euron med att han 2003 aldrig kunde föreställa sig att politikerna skulle överge regelverken.
Men vi som lyssnade på exempelvis Jacques Chirac, då han sa att Frankrike inte behövde följa stabiliseringspaktens regler, visste redan före folkomröstningen att EMU skulle bli något annat än det som förespeglades oss. Jag röstade därför nej.
Man kan säga att euron är ett exempel på övertro på politikers rationalitet och ansvarstagande. I själva verket är politikerna lika kortsiktiga som den så förhatliga “kvartalskapitalismen”. De tänker inte längre än till nästa val, och medger systemet att man kan ställa ut nya löften till väljarna så gör man det oavsett hur ansvarslöst och obegåvat det än är.
Marknadsekonomin ser till att politiken tvingas hålla sig till verkligheten. EMU och liknande projekt kan försöka gå förbi marknaderna, men det innebär bara att man skjuter problemen framför sig — och göra dem etter värre. Just det vi nu ser i Grekland m fl euroländer.
Det är som Nigel Lawson sa i Dalarna förra månaden: demokrati, nationell självständighet och marknadsekonomi är tre ting som hänger ihop. Människor accepterar lagar bara om man ser dem som “sina” lagar, lagar som man kan påverka genom demokratiska val. Marknadsekonomi fungerar inom nationer eftersom man via demokratin kan lindra marknadsekonomiska skillnader genom att beskatta och omfördela inom den nationella gemenskapen.
Assar Lindbeck medger i sin artikel att han inte tror EU kan bli en sådan nationell enhet:

Jag är inte heller övertygad om att befolkningen i länder utan statsfinansiella problem [Norra Europa] kommer att ta på sig rollen som givmild storebror. Jag har därför svårt att tro på idén om en långtgående centralisering av finanspolitiken till övernationell nivå.

Men räcker det bara att avvakta vilken slags valtuaunion som tar form, om den nu inte rasar samman? Borde vi inte diskutera vad som vore bäst? Just nu innebär EU och EMU att Europas folk och länder hamnar i allt värre konflikt med varandra. Europaprojektet som helhet håller på att haverera med ökad fientlighet länderna emellan. Hur ska samarbetet se ut för att leva upp till att bli en gemenskap och inte en konfliktskapare?
(Andra intressanta bloggar om politik, euro, EU, EU,Europa)

De senaste dagarna har ett intensivt rykte spridit sig i USA om att Mitt Romney är nära att utse förre utrikesministern Condoleezza Rice till sin vice inför presidentvalet i november.
Alla skriver om det: Wall Street Journal, Fox News, Washington Post, CNN, ABC News, National Journal och Politico.
Rice kom upp på radarn efter ett bejublat tal (lyssna här) för några veckor sedan där hon imponerade på alla. Rice har heller inte kategoriskt förnekat att hon är beredd att ställa upp. Iallafall inte ännu.
Det vore att kraftigt förändra spelplanen om Romney valde Rice. Eftersom Obamas främsta tillgång är hans bakgrund, skulle Rice neutralisera den aspekten, ja, hon skulle vinna över Obama i den kategorin. Rice har, till skillnad från Obama, växt upp i den rassegregerade södern och fått skolkamrater dödade i rasistiska terrordåd. Dessutom är Rice kvinna. Om ras och gender spelar roll i valet sitter Rice på trumfkort.
I egenskap av professor vid Stanford och tidigare studierektor där kan Condoleezza Rice akademiska kompetens inte ifrågasättas. Hennes politiska erfarenhet består i att ha varit Amerikas utrikesminister i fyra år, och dessförinnan varit nationell säkerhetsrådgivare åt presidenten. Det tillhör de tyngsta och viktigaste uppdragen i administrationen. Hon har dock inte varit folkvald och alltså inte bedrivit valkampanj i eget namn. Men det är knappast avgörande.
Bloggen har förut porträtterat Rice: här och här.
Men, tyvärr tror jag det är som med Chris Christie (se förra inlägget): det vore ett alltför djärvt val för att stämma med den bild jag har av Mitt Romney. Han vill ha någon som inte utgör någon risk alls, och då gäller det att göra som Obama: välja en vice ur partietablissemanget. Hellre en slätstuken person som inte gör något väsen av sig, än en färgstark person som kan påverka valrörelsen.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, politik)

Spekulationerna har länge varit intensiva om vem republikanernas presidentkandidat Mitt Romney kommer att utse som sin vicepresidentkandidat.
Tre ytterst kompetenta, men inte särskilt engagerande, politiker nämns oftast: Ohio-senatorn Rob Portman, förre Minnesotaguvernören Tim Pawlenty och Paul Ryan, ledande kongressman från Wisconsin.
Hos Bloomberg publicerar Jeffrey Goldberg en initierad och spännande analys som ifrågasätter dessa säkra kort: Is Romney Gutsy Enough to Pick Chris Christie? Han skriver:

Jag har en tid följt guvernör Christie genom hans delstat New Jersey [dominerat av demokratiska partiet], till offentliga möten i olika orter och stadsdelar men också på arbetsplatsbesök …
Hans offentliga möten är kända för sin konfrontativa ton, även om höjda röster är ovanligt. Vad som inte är ovanligt är enormt myckt folk. Jag har de senaste månaderna deltagit i möten, mestadels i gymnasieskolors aulor, där polis och räddningstjänst vid varje tillfälle fått mota bort folk av platsbrist.
Varför kommer folk i hundratal på vardagsmorgnar till politiska möten? Därför att Christie ger dem något de vill ha. Inte bara sarkasmerna (som kan vara underhållande), utan skicklig, engagerad och rättfram analys om just varför New Jerseys offentliga verksamhet har spårat ur — när det gäller budget, management och förmåner, och i dess skrämmande förmåga att lova ofinansierade reformer. Ingen på den nationella nivån gör ett bättre jobb i att artikulera kritik mot offentlig skuldsättning än Christie.
En lätt förutsägelse: Christie skulle fylla basketarenor med starkt engagerade fiskalt konservativa inom två veckor från det att han utsågs till vicepresidentkandidat av Romney.
En annan enkel förutsägelse: Det kommer inte att ske.

Cristie kommer inte att bli vald därför att Romney inte tänker ta några risker. Christie kan nämligen göra kontroversiella uttalanden som rubbar valkampanjens planering. Och just detta, att Romney inte vill ta risker, är hans problem, menar artikelförfattaren. Romney lyckas inte engagera väljarna.
Jag gillar också Chris Christie (läs i bloggen: här). Men frågan är om inte detta valår är annorlunda. Dels är det svårt att vinna över en sittande president (väljarna vet vad de har), och då förbättrar kanske inte kontroversiella kandidater chanserna. Dels är det ekonomiska läget mycket allvarligt för USA. I kriser tycks även amerikaner söka trygghet. Då kanske man hellre väljer en lågmäld och slätstruken kandidat än någon som skapar konflikt.
Det tycks ju ligga i luften just nu, både i Sverige och USA, att de mest framgångsrika politikerna är de mest nedtonade. Se bara på Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. De säger ingenting, men har störst trovärdighet i opinionsmätningarna. Barack Obama och Mitt Romney är på samma sätt slätstrukna i sin framtoning, men de är de mest framgångsrika inför presidentvalet.
Jag förstår inte denna attityd — att lita mest på den som säger minst. Och jag ogillar den skarpt. Det är något som hör hemma i diktaturer. Politik i en demokrati går ut på att tala om vad man tycker och vad man vill genomföra — inte hemlighålla ståndpunkter och strategier, eller inte ha några.
Så artikelförfattaren har säkert rätt, det blir någon av dem som talar med små bokstäver som Romney väljer till sin vice.
(Andra intressanta bloggar om USA, politik, Vita huset, Mitt Romney, republikanerna)

Det är knappast förvånande att svenska skribenter radar upp amerikanska vänsterns floskler som sanningar, men när det sker “Under strecket” i SvD Kultur blir det så smärtsamt uppenbart (eftersom texten är lång och därmed blottar begränsningarna extra tydligt).
Under rubriken När kompromiss blev ett skällsord för republikaner anmäler Anders Carlsson en ny bok som sägs analysera republikanska partets “fall”. Bara perspektivet borde innebära att alla förstår att det är en partsinlaga från vänster. (Vänstern, inte minst den intellektuella delen, älskar att hata och kritisera motståndare mer än att presentera egna konstruktiva lösningar.)
Men i SvD presenteras verket som närmast en vetenskaplig analys. Komiskt.
Hela perspektivet är förvridet eftersom ord som moderation, pragmatism och kompromissvilja blir meningslösa om de inte sätts in i ett sammanhang med flera aktörer. Sammanhang saknas dock helt i Carlssons anmälan av boken om republikanernas “fall”. Det handlar bara om påstådd radikalisering av republikanerna, som inleddes 1964 “trots alla varningar om” risken för att innebära katastrof för partiet.
Fakta talar ett annat språk. Av presidentvalen efter 1964 har republikanerna vunnit 7 och demokraterna 4. Om man kallar det katastrof att vinna nära dubbelt så många val som motståndarpartiet, ja, då har nog katastof fått en ny innebörd. Och vad ska man i så fall kalla demokratiska partiets utveckling?
Därtill har republikanerna, med början 1964, vridit hela samhällsdebatten ur händerna på vänstern. Det är detta som den anmälda boken kallar “extremism”. Opartiskt, eller hur?
Skälet till att republikanerna, till slut, tog strid på 1960-talet var ju att demokraterna under Franklin D Roosevelts “New Deal” och Lyndon B Johnsons “Great Society” kraftigt utökade den federala statens makt på medborgarnas och delstaternas bekostnad.
Om något var extremt och kompromisslöst ur amerikanskt historiskt perspektiv, så var det dessa presidenters maktkoncentration till Washington DC. Att republikanerna tog strid mot denna centralistiska politik var knappast märkligt, snarare är det förvånande att det tog så lång tid innan man formerade motståndet på ett effektivt sätt.
Det var Barry Goldwater som gjorde detta 1964, och därför utmålas han i SvD som “ökänd” rasist och extremist. Sanningen är att Goldwater var emot att lösa medborgarrättsrörelsens berättigade krav på federal nivå. Han förespråkade delstaternas självständighet. Och i sin delstat gav Goldwater sitt stöd till medborgarrättsrörelsen och han medverkade till att avsegregera Arizona National Guard. Men det är ju inget nytt att vänstern falskt anklagar sina meningsmotståndare för rasism.
Under strecket förmedlar alltså en djupt ohederlig och falsk propagandabild av Goldwater. (se mer om honom i bloggen: här och här.)
Riktigt komiskt blir det när Richard Nixon utmålas som förebild för moderata republikanska politiker.
Det är motståndare som honom som vänstern i USA (och deras handgångna svenska skribenter) önskar sig.
Ur ett mindre vänsterpräglat perspektiv, och sett till fakta om federala nivåns utbredning, är det alltså inte republikanerna som gått åt höger, utan demokraterna som sedan 1930-talet drivit allt längre ut på vänsterkanten. Länge följde republikanska politiker med i strömmen. Med Barry Goldwater och sedan Ronald Reagan bröt man med detta medlöperi. Konservativa satte ner foten och sa nej till vänsterns framfart. Än har man inte lyckats rulla tillbaka den federala staten till rimligare proportioner, bara ifrågasätta den.
Ändå anklagas republikanerna för extrem polarisering. Det budskapet borde istället riktas mot demokraterna och Barack Obama som gör allt för att ytterligare låta den federala statens makt växa på medborgarnas bekostnad.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, politik)