Vem var bäst i Almedalen?

Nyss avslutade socialminister Göran Hägglund  (KD) partiledarrundan i Almedalen. Det har varit åtta tal med stor spännvidd i såväl åsikter som framförande.
När det gäller politiska värderingar överglänste siste talaren de övriga. Göran Hägglund angrep innebörden i begreppet ”statsindividualism” på filosofisk och idelogisk grund, och kritiserade därmed dem — både till vänster och delar av borgerligheten — som tror mer på staten än människorna:

– Syftet för statsindividualisterna verkar vara att frikoppla människan från mellanmänskliga beroenden. Kvar blir då bara relationen mellan det offentliga och individen. Genom satsning efter satsning, på allt fler områden ska hennes trygghet till slut vara helt och hållet kopplad till de politiskt styrda systemen. Det sägs leda till frihet: när relationen till staten ersätter de mellanmänskliga relationerna och beroendena – då ska människan bli både tryggare och friare. Tryggare kan ingen vara än statens lilla barnaskara.

När det gäller politiskt ledarskap vinner näringsminister Annie Lööf (C). Hon visade integritet och riktade självkritik mot sin egen Allians:

– Det gemensamma projektet har ­tappat fart. Projektets glöd har falnat. Det är dags för alliansen 2.0.

I klassen retoriskt framförande vinner utbildningsminister Jan Björklund (FP). Han hade genomgående en saklig och tydlig ansats i sitt tal och framförde kontroversiella budskap, som:

– Jag tänkte nu säga något ytterst kontroversiellt, så håll i hatten; Det måste vara större löneskillnader mellan sjuksköterskan med tre, fyra års högskoleutbildning och undersköterskan utan högskoleutbildning, det måste vara större löneskillnader mellan den yrkesskicklige läraren som lyfter sina elever och den lärare som borde ha valt ett annat jobb.

När det gäller mest provocerande, måste priset gå till Jonas Sjöstedt (V). Även om han inte var så aggressiv och arg som i partiledardebatten i våras, var hans budskap frontalangrepp mot alternativ och utveckling av välfärdstjänster genom att förbjuda företag att göra vinst.
Mest förutsägbar var Jimmie Åkesson (SD). Han tar upp frågor som verkligen behöver diskuteras, men det är fortfarande oklart hur långt Sverigedemokraterna vill gå med sin kritik mot dagens integrations- och invandringspolitik. Om man inte vill utvisa alla invandrare, som partiets många kritiker hävdar, borde Åkesson tala om den del av invandringen som han anser har positiva effekter för Sverige.
I klassen mest intetsägande var konkurrensen stenhård. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) slogs hårt om att vara den som sade minst om politik och framtid. Men de förlorade ändå till språkröret Åsa Romson (MP) vars floskler och daghemston slog alla rekord i plattityder och meningslösheter.
För min del rankade sig Almedalstalarna så här i år:
1. Göran Hägglund
2. Annie Lööf
3. Jan Björklund
4. Jonas Sjöstedt
5. Jimmie Åkesson
6-7. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven
8. Åsa Romson

(Andra intressanta bloggar om , , )

Skäggen i Hjällbo

Ett exempel som väl illustrerar vad som är problemet i integrationspolitiken finns i Göteborgsförorten Hjällbo. Vänsterpartisten och medarbetaren i hjälporganisationen Caritas, Gun Holmertz, har i Göteborgs-Posten slagit larm: Islamismen får allt större fäste i Hjällbo.
I radions Studio Ett, på temat Överdriven rädsla eller befogad varning?, berättar hon om upprinnelsen till artikeln: Flera föreningar delar gemensamma utrymmen i en fastighet i Hjällbo, men på senare tid har en somalisk barn- och kulturförening tagits över av män med skägg som inte tar hänsyn till andra hyresgäster i fastigheten.
Trots upprepade påpekanden tycks ingen våga ingripa mot männen. Därför skrev hon debattartikel i G-P. Efter den har hon blivit mordhotad.
Diskussionen i Studio Ett gick förbi dessa aspekter, blundade för mordhotet och det faktum att den somaliska föreningen vägrade ställa upp i radiointervju, för att utröna i vilken grad Gun Holmertz är rasist och islamofob.
Men vänta lite nu! Är det acceptabelt att någon som lyfter fram ett problem blir mordhotad?! Är det acceptabelt att en förening, islamistisk eller ej kvittar, breder ut sig och förhindrar andra föreningar att verka i lokaler som är gemensamma? Är det okej att fastighetsförvaltare och andra ansvariga låter bli att ingripa när någon, islamist eller ej, tar sig friheter på andras bekostnad?
Det är ju här kärnan i problemet ligger. Hade den somaliska föreningen tillrättavisats av ansvariga för fastigheten hade Gun Holmertz inte behövt skriva någon debattartikel. Hade somaliska föreningen slutat blockera korridorer och ta över gemensamma utrymmen vore snabbt problemet utagerat.
Men här har uppenbarligen ingen i ansvarig ställning sagt till männen i skägg att de ska följa samma regler som andra. Förmodligen av rädsla för att bli mordhotad.
Det är problemet! Ska vi acceptera att vissa, islamister eller ej, använder hot om våld och död för att få sin vilja igenom?!
Men om det handlade inte det 18 minuter långa samtalet i Studio Ett. Nej, det var Gun Holmertz vandel som skulle granskas, inte männen i skägg.
Hur kan så många missa att detta är kärnan i problemet med radikal islamism? Oviljan, ja, vägran att delta i ett demokratiskt samtal och följa de sociala koder som råder i Sverige, det vill säga att ge och ta under ett samtal präglat av ömsesidig respekt.
Det är denna vägran att ens erkänna det svenska/västerländska sättet att lösa uppgifter som är problemet. Ska dessa krafter som runt om i världen vägrar erkänna andra än sina egna dogmer, tillåtas härja fritt och mordhota dem som tar upp synpunkter på deras hänsynslösa agerande?
Om detta säger inte Studio Ett och Gun Holmertz kritiker flasklock.
Istället anklagas hon för stereotypa (läs: rasisitiska, islamofobiska) uttalande därför att hon i sin debattartikel nämner att männen har skägg.
Själv associerade jag till Sven Stolpe som ofta kallade hippievänsterns företrädare för ”rödskäggen”. Åt det log man eftersom man på den tiden kunde göra skillnad på ironi och förakt.
Men vi får inte ironisera eller skämta om islam. Det är haram, förbjudet. Skämt om kristendom är okej, men inte om islam. Innebörden av detta sätt att särbehandla olika religioner är att man avsäger sig alla ambitioner om integration. För att integrara muslimer i Sverige måste vi kunna driva med profeten på samma sätt som exempelvis Monty Python skämtade med Jesus i ”Life of Brian”.
Se där, ännu en av de många motsägelsefulla och hycklande förhållningssätt som gäller i svensk samhällsdebatt om islam.
Gun Holmertz har givetvis rätt i att den somaliska föreningen har skyldighet att följa samma regler som alla andra. När den uppenbarligen inte behöver göra det därför att de är islamister, är det ett tecken på ökad islamisering i hennes förort Hjällbo.
Svårare än så är det inte.
Se mer: SvD. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Miljöpartet – en miljöfara

I går höll språkröret Åsa Romson tal på Miljöpartets dag i Almedagen. Talet visade vilken miljöfara partiet är, när man talar om att vi borde lägga mer på reparationer än på nya prylar. I DN-ledaren MP svarar på fel frågor konstateras:

Sveriges problem är heller inte att det kör för många nya bilar på våra vägar. Tvärtom är vår gamla bilpark en miljöfara.

Reparationer innebär också att vi skulle köpa mindre från u-världen. DN konstaterar:

När länder i tredje världen lyft sig ur fattigdom har det skett genom billig tillverkning och export.

Åsa Romson och Miljöpartiet pläderar alltså för ökad fattigdom och sämre miljö.
För att inse att marknadsekonomi, tillväxt och teknikutveckling löser miljöproblemen betydligt bättre än socialism, planekonomi och politikervälde borde Miljöpartiet kanske studera Östeuropa under kommunismen. De politiska ambitionerna var skyhöga, medan samhället förvandlades till en enda stor giftig soptipp.

(Andra intressanta bloggar om , , , bistånd, , )

Folkomrösta om EU:s framtid

Äntligen börjar det tränga in i etablerade politiska kretsar i norra Europa att vi är blåsta i den hittillsvarande konstruktionen av unionen. David Cameron skriver idag en debattartikel i Sunday Telegraph att Storbritannien borde folkomrösta om unionens framtida färdväg.
Cameron har insett något som negligerats: väljarna har aldrig fått riktiga alternativ att ta ställning till. Frankrike, Holland med flera har haft folkomröstningar om konstitutionsfördrag men väljarna har bara haft att ta ställning till ett enda förslag. Aldrig något alternativ. Och när folket sa nej, ändrades några ord i fördraget som sedan genomfördes utan ny folkomröstning.
I Europa har folken bara haft en roll: att säga ja till ett av etablissemangen framlagt förslag.
Demokrati handlar om mer än så. Det handlar om att olika förslag till lösningar ställs mot varandra.
Jag har länge förespråkat (se här) att nuvarande union och fördrag ställs mot en alternativ konstitution som är minimalistisk men federal.  En federal konstitution krävs för att tala om vad Bryssel centralt inte — aldrig någonsin! — får lägga sig i. Nuvarande ordning har ingen klar spärr mot att lägga sig vad som helst, bara man antar ett fördrag om det. Det skapar osäkerhet och har inneburit ständigt nya ingrepp i medlemsländerna lagstiftning.
Bättre då att välja en folkvald Europapresident och avskaffa europaparlamentet (europaparlamentariker kan istället bli elektorer och den kandidat som vinner i ett land erhåller alla elektorer från det landet). Kommissionen borde sedan utses av presidenten, och deras förslag läggas fram inför och avgöras av ministerrådet (där medlemsländernas regeringar sitter).
Det skulle vara en demokratiskt, effektiv och transparent lösning som i folkomröstning borde ställas mot hittillsvarande ordning.
Se där, en intressant folkomröstning. Inte bara för Storbritannien.
Se mer: DN, SvD, SR. (Andra intressanta bloggar om , , , ,)