Assar Lindbeck säger nu nej till euron

Den svenske nestorn i ekonomi, Assar Lindbeck, skriver på DN-debatt att han nu inte längre förespråkar svenskt ja till euron (han vill ”avvakta” utvecklingen).
Motiveringen han ger är den bästa sammanfattningen av eurokrisen jag läst. Summa summarum:

[E]uroländerna håller på att bygga upp ett system … med ständiga frestelser för regeringar att bedriva en långsiktigt oansvarig budgetpolitik på andras bekostnad.

Så enkelt är det.
Och det är ett ohållbart system. Antingen måste makten centraliseras till Bryssel, eller så måste de regler som före krisen gällde återskapas. Men ingenting av det kommer förmodligen att ske. Lindbeck motiverar sitt tillbakadragna ”ja” till euron med att han 2003 aldrig kunde föreställa sig att politikerna skulle överge regelverken.
Men vi som lyssnade på exempelvis Jacques Chirac, då han sa att Frankrike inte behövde följa stabiliseringspaktens regler, visste redan före folkomröstningen att EMU skulle bli något annat än det som förespeglades oss. Jag röstade därför nej.
Man kan säga att euron är ett exempel på övertro på politikers rationalitet och ansvarstagande. I själva verket är politikerna lika kortsiktiga som den så förhatliga ”kvartalskapitalismen”. De tänker inte längre än till nästa val, och medger systemet att man kan ställa ut nya löften till väljarna så gör man det oavsett hur ansvarslöst och obegåvat det än är.
Marknadsekonomin ser till att politiken tvingas hålla sig till verkligheten. EMU och liknande projekt kan försöka gå förbi marknaderna, men det innebär bara att man skjuter problemen framför sig — och göra dem etter värre. Just det vi nu ser i Grekland m fl euroländer.
Det är som Nigel Lawson sa i Dalarna förra månaden: demokrati, nationell självständighet och marknadsekonomi är tre ting som hänger ihop. Människor accepterar lagar bara om man ser dem som “sina” lagar, lagar som man kan påverka genom demokratiska val. Marknadsekonomi fungerar inom nationer eftersom man via demokratin kan lindra marknadsekonomiska skillnader genom att beskatta och omfördela inom den nationella gemenskapen.
Assar Lindbeck medger i sin artikel att han inte tror EU kan bli en sådan nationell enhet:

Jag är inte heller övertygad om att befolkningen i länder utan statsfinansiella problem [Norra Europa] kommer att ta på sig rollen som givmild storebror. Jag har därför svårt att tro på idén om en långtgående centralisering av finanspolitiken till övernationell nivå.

Men räcker det bara att avvakta vilken slags valtuaunion som tar form, om den nu inte rasar samman? Borde vi inte diskutera vad som vore bäst? Just nu innebär EU och EMU att Europas folk och länder hamnar i allt värre konflikt med varandra. Europaprojektet som helhet håller på att haverera med ökad fientlighet länderna emellan. Hur ska samarbetet se ut för att leva upp till att bli en gemenskap och inte en konfliktskapare?
(Andra intressanta bloggar om , , , ,)