Jag har just lyssnat till Nigel Lawsons analys av Europas situation och hur hon hamnat där. Han är utskottsorförande i brittiska överhuset men är mer känd som Margaret Thatchers finansminister på 1980-talet.
Trots att han fyllt 80 är han den mest vitale och engagerade talaren hittills på Engelsbergsseminariet i Avesta.
Han skräder inte orden om euron och Europaprojektets inriktning som helhet. Han sa att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker putsa på fasaden, det är en undergångsapparat (”doomsday machine”) som kommer att haverera. Frågan är, sa han, om dagens ledande politiker har modet att erkänna det och avveckla i ordnade former, eller om det kommer att haverera i kaos och katastrof.
Lawson pekade på att valutaunioner tidigare i historien kunnat upplösas i ordnade former. Så han var inte alls bara pessimistisk.
Han menar att EU är felkonstruerat och att en union inte kan börja med ekonomisk integration. En union måste börja med en politisk union, med en gemensam regering och lagstiftande makt – och det tror Lawson aldrig att Europas folk kommer att vilja ha.
Lawson påpekade att tre ting hänger ihop: demokrati, nationell självständighet och marknadsekonomi. Människor accepterar lagar bara om man ser dem som ”sina” lagar, lagar som man kan påverka genom demokratiska val. Marknadsekonomi fungerar inom nationer eftersom man via demokratin kan lindra marknadsekonomiska skillnader genom att beskatta och omfördela inom den nationella gemenskapen.
Detta går inte överföra på europeisk nivå. Norra Europa kommer aldrig acceptera att en stor del av deras inkomster beskattas för att skickas till Medelhavsländernas befolkningar som jobbar mindre effektivt.
Lord Lawson kryddade sitt föredrag med retoriskt färgsprakande ordval och lockade till skratt – samtidigt som han framförde ett seriöst, kontroversiellt och tänkvärt budskap.
Varför har vi inte sådana politiker längre?
EU, Europa, finanskris, demokrati, marknadsekonomi, euron, skuldkrisen, i)