Month: June 2012

Det blir intressant när en domstol ska tolka om politiska beslut överensstämmer med grundlagen. På något sätt blir diskussionerna mer raka och mindre inlindade i retoriska omskrivningar.
Amerikanska Högsta domstol godkände president Obamas sjukvårdsreform eftersom majoriteten av domarna ser de sjukvårdsavgifter som alla medborgare måste betala som en ny skatt.
Det komiska är att president Obama hela tiden hävdat att det inte är en ny skatt (se TV-intervju med ABC 2009).
Det domstolen gjort, är alltså att tala om för amerikanska folket vad Obamacare egentligen handlar om. Ny skatt för offentligreglerad sjukvård, vilket påminner om europeiska modellen.
Svenska medier ser domstolsutslaget som en seger för Obama eftersom domstolen inte anser det nya tvång som åläggs medborgarna  stå i strid mot konstitutionen. Men man kan undra hur väl det faller ut i den allmänna opinionen att de nya avgifterna nu avslöjas som nya skatter.
Det kan mycket väl vara ett utslag som ger Mitt Romney vind i ryggen. Till och med Högsta domstolen slår fast att Obama står för högre skatter och mer tvång.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, Obamacare, Barack Obama,Mitt Romney, republikanerna, demokraterna)

Natten till idag blev väktare attackerades med knivar, polis som kom dit blev överfallna och flera polisbilar sönderslagna. Men svenska medier tycker inte längre förortsvåld är någon nyhet värd att rapportera. Det blir bara små notiser, som på svd.se:

Ett upplopp med kanske ett hundratal inblandade ägde rum i Tensta, norr om Stockholm, natten till torsdagen. Det började strax efter midnatt med att en väktare blev överfallen av fem eller sex maskerade personer med knivar. De polispatruller som anlände blev utsatta för stenkastning och tre polisbilar slogs sönder.
– Vi var där med 18 patruller. Det var rena gerillakriget, säger polisbefälet Stephan Nordenmark. Polisinsatsen resulterade dock inte i några gripna.
– Vi försökte i första hand lugna ner det hela i stället för att satsa på gripanden. Det bor ju en hel del vettigt folk i området och vi vill inte att någon ska sätta eld på deras bilar och så vidare, säger Nordenmark.

Polisen kunde ju lika gärna säga att man inte längre har kontrollen i förorten, den ligger hos huliganerna.
Att ordningsmakten inte längre kan upprätthålla lag och ordning är ingen nyhet enligt mediernas nyhetsvärdering. Inga regeringspartier tycker det är något att ta upp som problem. Det säger rätt mycket om tillståndet i Sverige.

(Andra intressanta bloggar om politik, våld, Upplopp, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt, polis)

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har länge yttrat de vanliga euroflosklerna om att vi nu behöver “mer Europa, inte mindre”.
Men de senaste dagarna har något hänt. Der Spiegel rapporterar idag:

Men på tisdagen, inför det viktiga EU-toppmötet på torsdag och fredag, var hon tydligare än någonsin om sitt motstånd mot skuldfördelning inom eurozonen. Under ett möte med parlamentariker från liberalerna i regeringspartiet FDP sa hon att det inte blir av ‘så länge jag lever’. Der Spiegel erfar att flera parlamentariker svarade med att säga, ‘vi önskar er ett långt liv’.

Gemensamma statsobligationsräntor för eurozonen skulle sänka räntorna för de skuldsatta länderna, och höja dem för länder som sköter sig. Detta skulle vara en fortsättning på den logik som gjort det möjligt för Grekland med flera att låna långt över sina tillgångar. Södra Europa skulle än mer klä av Tyskland deras starka ekonomi. Ännu en gång skulle EMU stå för en logik som belönar de slösaktiga och ansvarslösa samtidigt som man bestraffar de som sköter sig och tar ansvar.
Så kan det naturligtvis inte fortsätta. Jag har undrat hur länge Tyskland ska stå ut med att utmålas som skurken i dramat, när man i verkligheten är räddaren i nöden.
Södra Europa måste lära sig att man bara har sig själva att skylla.
Nu hävdas det att Angela Merkel inte menade att sätta ner foten, utan att det handlar om ett förhandlingsspel inför det strategiska dokument som EU-kommissionen tagit fram om “bankunion”.
Men någonstans måste Tyskland sätta ner foten och kräva att krisländerna måste visa resultat på egen skuldsanering innan man får mer hjälp till skulderna.
Viktigast är att regeringscheferna på toppmötet erkänner vilka länders fel det är att skuldkrisen uppstått. Tyskland och norra Europa är inte skyldiga. Den moraliska dimensionen måste lyftas fram. Erkännande på toppmöte måste följas av att politiker i skuldsatta länder till sina egna befolkningar öppet och tydligt erkänner de brister man begått på hemmaplan.
Att utmåla Tyskland som skurk i detta drama leder helt fel. De som har den mentaliteten har ingenting förstått.
(Andra bloggar om politik, EU, Europa, finanskris, ekonomi, Tyskland, euron, skuldkrisen, i)

Vårt land har klarat den ekonomiska krisen bättre än de flesta andra länderna i Europa. Forskare i ekonomi har också påpekat att Sverige närmast genomgått ett liberalt systemskifte det senaste 20 åren (se exempelvis här).
Nu går Stefan Fölster till motattack: Sverige har blivit en fet katt. Den reformtrötthet som präglar både regering och opposition kommer att få betydande ekonomiska konsekvenser.
På en liten för-presentation idag av ny bok påpekade Fölster att det inte är särskilt imponerande att jämföra oss med övriga Europa. Vi borde anlägga ett globalt perspektiv och studera dem som enligt OECD har högre BNP per invånare och högre årlig tillväxt än Sverige.
En invändning som alltid framförs vid jämförelser med Asien, Afrika och Latinamerika är att de startat på en lägre nivå och att deras procentuella tillväxt därför blir högre än i utvecklade länder. Men det är som Fölster sa, inget bevis för att det inte skulle finnas potental för att öka tillväxten i Sverige.
Också europeiska länder har förbättrat företagsklimatet och fått utdelning för det. Storbritannien har förbättrat villkoren för forskningsföretag, vilket lett till en stor forskningsetablering av läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline —  samtidigt som Astra Zenica lagt ner sin anläggning i Södertälje.
Just regleringar var ett huvudämne för Fölster när han gav förslag på hur Sverige kan klättra i tillväxtligan och skapa högre välstånd. Tillståndsbeslut tar mycket lång tid i Sverige. Miljötillstånd tar normalt 4 år. Hela telekombranschen väntar på beslut om hur användningen av Telias kopparnät ska debiteras de privata bolagen. Den frågan är sedan länge löst i Norge.
Fölster berättade att Tysklands förbundskansler Angela Merkel nyligen höll ett tal där hon i detalj gick igenom olika branschers problem i tillståndshandläggningen och därmed satte press på myndigheterna att komma till beslut. Något sådant ser vi inte i Sverige, sa Fölster.
Där har han en viktig poäng. Politiker i Sverige anser sig bakbundna av förbudet mot ministerstyre. Men det är ett svepskäl. Politiker får inte tala om för en myndighet hur den ska besluta, men det hindrar inte att ledande politiker kan föra upp surdegar på samhällsdebattens dagordning, påpeka att icke-besluten försämrar företagsklimatet och därmed ge myndigheter en spark i baken.
I Sydkorea har man på kort tid avskaffat 600 lagar och 3500 regler. Man lovar nu tillståndsbeslut inom 20 dagar. Där har man insett att det inte räcker att “omreglera” utan att det krävs avreglering för att minska regleringskrånglet.
Ett skäl till att politiker inte grottar ner sig i de detaljerade regler som försämrar företagsklimatet är, tror jag, att det har låg status inom politiken att rodda runt i verkliga problem. Man vill hellre tala i princip, i övergripande termer och i enkla slagord. Det innebär inte karriärframgångar att vara insatt i verklighetens villkor, så som det faktiskt var förr. Många politiker har helt enkelt inte den intellektuella kapaciteten att förstå den verklighet man bestämmer över.
Ett annat skäl är att vi har ett märkligt opinionsläge. Den politiker som säger minst får störst opinionsframgångar. Stefan Lövfen har inte sagt flasklock om ekonomi och välstånd, men han har höjt S från 25 till 37 procent i opinionsmätningarna. Med andra ord: det lönar sig inte att föreslå reformer. Sådana förslag innebär risk för attacker och tappat stöd i opinionen. Dessutom har regeringen inte egen majoritet i riksdagen och kan därför inte genomföra reformer även om man skulle vilja.
Men. Jag är övertygad om att den som lägger fram liberala ekonomiska reformer i syfte att förstärka företagsklimatet och därmed tillväxt och välstånd, på sikt kommer att belönas. För det är som Fölster sa: “avsaknad av reformer innebär inte Status quo utan att Sverige tappar”. Om vi inte fortsätter reformera kommer vi att få samma svårigheter som södra Europa.
Se mer: Expressen och Wagenius. (Andra bloggar om ekonomi, politik, Alliansen, marknadsekonomi, reformer, finanskris, skuldkrisen, i)

SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag baxnade när Kolmårdens zoologiska expert på frågan varför man inte hade pepparsprej eller vapen i varghägnet, svarade att “vi såg vargarna som tama”. Det blev en djurskötares död.
Vi lever i en tid då man inte tycks fundera på konsekvenser. Och agerar därför vårdslöst, omdömeslöst och oansvarigt.
Paradoxalt nog tror jag det beror på att vi har en tendens att försöka bygga bort alla faror. Cykelhjälm, bilbälte, flytväst, höga stängsel, stängda fönster på tåg. Överallt försöker man skapa maximal säkerhet genom att låta oss leva i påtvingade trygghetsbubblor.
Förr fanns i tågen en varningstext vid fönstren: “Livsfarligt att luta sig ut”. Men det gick att öppna fönstren hela vägen. Då litade man på att människor var förnuftiga och tog in varningar från dem som visste. Numera är det omöjligt att öppna några fönster på tåg.
Denna trygghetsnarkomani, där man inte ska behöva tänka på vad som är farligt, gör oss som individer ovana och oförmögna att själva bedöma vad som är farligt. Och ingenting är farligare än att sakna eget omdöme.
Trygghetsnarkomanin fick inte bara den unge, naive djurvännen och djurskötaren att tro att vargar inte kan vara farliga, utan djurparkens hela zoologiska expertis har dragit med i Fablernas världs måtto “Djur är också människor”.
När djurskötaren sedan dödades, ställer man sig yrvaket frågan “hur kunde det hända?”
Naiviteten är total. Inget har tagits på allvar. Invaggade i en falsk trygghet har man utgått från att vargar inte längre är vilda djur utan tama och kramgoa. Inget hemskt kan hända.
Kolmården är bara ett enstaka exempel, men jag tycker mig känna igen ett mönster. Det finns ingen beredskap, ingen mental närvaro överhuvudtaget, om att saker kan gå snett.
Det gör människor mer sårbara och oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Resultatet blir — vilket kanske är uträknat och menat — att människor tyr sig till pappa staten och räknar med att någon annan ska lösa svårigheterna i det egna livet.
Den överbeskyddande mentaliteten leder fel. Trygghetsnarkomanin skapar inte trygghet utan bara större osäkerhet och vanmakt. Människor behöver lära sig bedöma och hantera faror och risker, både för att bli tryggare och framför allt för att känna att man är i kontroll över sitt eget liv. Det är så tillfredsställelse och framgång skapas.
Se mer: SR, SvD. (Andra intressanta bloggar om politik, varg, Kolmården, ansvar, trygghet, trygghetsnarkomani, välfärdsstat)

I senaste numret av magasinet Neo spräcker Philip Lerulf, som nyligen gav ut boken Extrema Europa : nationalchauvinismens framväxt, de så ofta upprepade myterna om Danmark i svensk debatt:

I sin reportagebok Världens lyckligaste folk drar Lena Sundström sitt strå till stacken. Förbryllat frågar hon sig varför arbetarna i Danmark plötsligt började rösta med högern. Historikern Håkan Arvidsson slår i en recension (i SvD) fast att Dansk Folkeparti är ‘den danska främlingsfientlighetens drivande parti’. Och i sitt resereportage Europas skam påstår Expomedarbetaren Lisa Bjuwald med samma självklarhet att invandringen till Danmark kraftigt begränsades under de tio år som Dansk Folkeparti var stödparti åt den borgerliga regeringen.

Men den bild som målas upp är direkt felaktig.

Mellan 1999 och 2010 steg den årliga invandringen med drygt 43 procent, från cirka 27.000 personer 1999, då Danmark hade en socialdemokratisk regering, till uppåt 48.000 personer år 2010. [A]nhöriginvandringen steg med hela 60 procent.

Det är alltså som vanligt: vänstern hittar på en “verklighet” som man sedan attackerar.
Philip Lerulf förmedlar en analys som bygger på fakta, och han menar att det är viktigt att kunna skilja på politiska aktörers retorik och deras faktiska inflytande.
Mer viktig är hans huvudpoäng. Det som driver den opinion som exempelvis Dansk Folkeparti rider på handlar inte främst om främlingsfientlighet utan om människors ökande oro om framtiden, vilket är en följd av Europas allt sämre konkurrenskraft gentemot övriga världen. Lånekrisen i Europa är ett resultat av att politiker försökt bevara löften om välfärdsförmåner som ekonomin inte längre räcker till att betala för. Lerulf summerar:

[Missnöjespartiers] ökade stöd är en konsekvens av golobaliseringen och att den grundläggande konflikten mellan att förändra och bevara åter gjort sig påmind i europeisk politik. … När Sundström och Bjurwald [enbart ser] växande främlingsfientlighet och rasism, avhänder man sig alla möjligheter att förstå historien och därmed hitta vägen framåt.

Jag delar denna analys och skulle vilja se en ärlig diskussion om välfärdsstaten. För det är om den det handlar. De som vill bevara välfärdsstatens förmåner måste bygga murar runt den och stoppa invandringen. De som däremot tror på fortsatt mänsklig utveckling och vill skapa en öppen värld måste också erkänna att välfärdsstatens kollektivism står i vägen. De som vill öppna gränser är inte ärliga om de hävdar att arbetsrätten kan bevaras. Den måste bort. Arbetsrätten är en stor byggsten i välfärdsstatens mur mot omvärlden.
Men våra gamla partier är oärliga. Vänstern erkänner inte att deras välfärdsstat kräver murar, och de borgerliga erkänner inte att öppenhet kräver liberalisering av arbetsmarknad och ekonomi. Det är denna oärlighet som öppnar för nya partier.
Själv vill jag ha en öppen ekonomi där vi återskapar en mentalitet av att spotta i nävarna och hugga i så att vi var och en kan tjäna ihop till den välfärd vi så gärna vill ha. Ingenting är gratis. Man kan inte kräva att någon annan ska betala för de egna förmånerna, de har man en förbannad skyldighet att arbeta ihop själv.
Denna klassiskt liberala ekonomiska mentalitet räcker dock inte längre än till att skapa materiellt välstånd. Utöver det materiella behöver vi trygghet och gemenskap, dels den nära med familj och vänner, dels i ett större sammanhang som omfattar språk, kultur, seder och tradition. Nationalism har en dålig klang, med all historisk rätt. Nationalism har i Europa varit exkluderande och ofta ett sätt att identifiera yttre fiender. Men varför skulle vi inte kunna omforma den till samma sorts patriotism som präglar amerikanerna? Patriotismen kan vara inkluderande av människor som omfattar en knippe centrala värderingar om individuell frihet, pluralism, rättsstat och demokrati.
Om detta borde diskussionen handla, istället för att hela tiden slänga nedsättande personliga anklagelser omkring.
(Andra intressanta bloggar om politik, Danmark, Europa, globalisering, nationalism, rasism, integration, integrationspolitik, liberalism, frihet)

Det blev till slut en seger för center-högerpartiet i dagens grekiska parlamentsval. Tillsammans med socialdemokraterna har man majoritet för de åtstramningspaket som tidigare regering avtalat med EU för att få gigantiska lån.
Frågan är dock om socialdemokraterna orkar regera efter sina stora förluster i maj och juni.
Så här ser valresultatet ut när 60 procent av rösterna räknats.

Partier	valresultat JUNI	valresultat MAJ	mandat	förändring
Néa Dimokratía (center-höger)	30,1%	18.9%	130	+22
ΣΥΡΙΖΑ (kommunistisk koalition)	26,6%	16.8%	71	+19
PASOK (Socialdemokraterna)	12,6%	13.2%	33	-8
Oberoende greker (höger)	7,5%	10.6%	20	-13
Gyllene gryning (nynazistiskt)	7,0%	7.0%	18	-3
DIMAR (vänster)	6,1%	6.1%	16	-3
KKE (vänster)	4,5%	8.5%	12	-14

Krav på lättnader kommer att framföras från den nya regeringen och från Tyskland kommer signaler om att man kan ge lite mer tid för Grekland att uppnå besparingskraven.
Alltså: pinan och det långsamma förfallet kommer att fortgå.
(Andra bloggar om politik, EU, Europa, Frankrike, Grekland, Hollande, euron, skuldkrisen, i)

Vallokalundersökning från Grekland visar att det är jämnt i dagens parlamentsval, rapporterar Sky News och AP.
Det är bara två partier som gått framåt, de två huvudalternativen: center-högerpartiet Néa Dimokratía och den kommunistiska koalitonen ΣΥΡΙΖΑ.
Om kommunisterna tar över är eurokrisen total. De har gått till val på att riva upp kraven som ställs på Grekland för nya lån. Det innebär att inga nya lån kan betalas till Grekland, vars statskassa åter kommer att vara tom om några veckor.
Kommunisterna tror att hot om sammanbrott ska få övriga Europa att fortsätta ösa ut pengar till grekerna utan några som helst krav på återbetalning. Det är ren utpressning och ingenting som varken en valutaunion eller en Europeisk union kan tolerera.
Vallokalundersökningar är osäkra och än kan man inte veta något om det slutliga utfallet. Men så här ser det ut just nu:

Partier	valprognos JUNI	valresultat MAJ	förändring
Néa Dimokratía (center-höger)	27,5-30,5 %	18.9%	10%
ΣΥΡΙΖΑ (kommunistisk koalition)	27-30 %	16.8%	12%
PASOK (Socialdemokraterna)	10-12 %	13.2%	2%
Oberoende greker (höger)	6-7,5 %	10.6%	4%
Gyllene gryning (nynazistiskt)	6-7,5 %	7.0%	+-0
DIMAR (vänster)	5,5-6,5%	6.1%	+-0
KKE (vänster)	5-6%	8.5%	3%

På sätt och vis vore det lika bra att kommunisterna vann, så att krisen når sin kulmen omedelbart. Ett snabbt sammanbrott är bättre än ett långsamt och plågsamt.
(Andra bloggar om politik, EU, Europa, Grekland, euron, skuldkrisen, i)

Sista dagen på Engelsbergsseminariet fångas jag mest av Hans-Olaf Henkel, tidigare ordföranden för BDI, tyska näringslivets organisation. Han är nu ekonomiprofessor i Mannheim.
Allvarlig, lågmält men med starkt engagemang berättade Henkel att han var i Sverige inför vår EMU-folkomröstning 2003 och talat för ett ja. “Klokt nog” sa han, röstade ni nej. Han har ändrat uppfattning. “Det största misstag jag gjort i mitt yrkesliv”, sa han om sitt stöd för eurons införande.
Det har varit mycket ovanligt att höra tyskar framföra så fundamental kritik mot den europeiska valutan.
Hans-Olaf Henkel var för euron därför att han är en stor europavän. Men nu ser han hur euron splittrar Europa. För några år sedan beundrade grekerna Tyskland, idag hatar man Tyskland.
Försöken att rädda euron tvingar fram en allt hårdare centralisering i Europa vilket kommer att ödelägga det som är Europas styrka: mångfalden. Resultatet blir sämre konkurrenskraft gentemot övriga världen.
Henkel tror inte på att rädda euron med allt större stödpaket och han tror inte på att det räcker med att Grekland lämnar eurozonen. Han förespråkar en “plan C” som innebär att nordliga euroländer bildar en ny valuta och låter övriga stanna i euron. Tyskland, Österrike, Finland och Holland skulle kanske kunna få med sig andra som idag står utanför euron i den nya valutan. Idag står ju Sverige, Danmark och Storbritannien utanför.
Det skulle inte bli ett återupprättande av D-marken, men för den finanspolitik som D-marken stod för.
Jag måste erkänna att detta låter lockande, eftersom det handlar om länder som tar finansiellt och politiskt ansvar på allvar. Det skulle dessutom förskjuta Europas maktcentrum från Frankrike och södra Europa, till Tyskland och norra Europa.
Därmed skulle en hel del av den galenskap som EU idag präglas av kunna tonas ner till förmån för en mer seriös, ansvarstagande och stabil ledning.
Men är det realistiskt? Inte hittills. Jag tror inte europeiska ledare av idag har det mod som Nigel Lawson efterlyste (se tidigare inlägg nedan), det vill säga att de kommer att erkänna euron som ett misslyckande. Först krävs en katastrof.
Den katastrofen kan dock vara nära förestående.
Om Grekland idag väljer en kommunistisk partikoalition som regeringsbildare och de kräver mer lån utan några skyldigheter för Grekland, djupnar krisen dramatiskt. Om det blir uppenbart att skuldsatta länder fortsätter vara totalt ansvarslösa tvingas euron på fall.
Då kan en delning av eurozonen framstå som mer ansvarsfullt än att driva hela euroområdet till sammanbrott.
(Andra bloggar om EU, Europa, finanskris, demokrati, Tyskland, euron, skuldkrisen, i)

Jag har just lyssnat till Nigel Lawsons analys av Europas situation och hur hon hamnat där. Han är utskottsorförande i brittiska överhuset men är mer känd som Margaret Thatchers finansminister på 1980-talet.
Trots att han fyllt 80 är han den mest vitale och engagerade talaren hittills på Engelsbergsseminariet i Avesta.
Han skräder inte orden om euron och Europaprojektets inriktning som helhet. Han sa att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker putsa på fasaden, det är en undergångsapparat (“doomsday machine”) som kommer att haverera. Frågan är, sa han, om dagens ledande politiker har modet att erkänna det och avveckla i ordnade former, eller om det kommer att haverera i kaos och katastrof.
Lawson pekade på att valutaunioner tidigare i historien kunnat upplösas i ordnade former. Så han var inte alls bara pessimistisk.
Han menar att EU är felkonstruerat och att en union inte kan börja med ekonomisk integration. En union måste börja med en politisk union, med en gemensam regering och lagstiftande makt – och det tror Lawson aldrig att Europas folk kommer att vilja ha.
Lawson påpekade att tre ting hänger ihop: demokrati, nationell självständighet och marknadsekonomi. Människor accepterar lagar bara om man ser dem som “sina” lagar, lagar som man kan påverka genom demokratiska val. Marknadsekonomi fungerar inom nationer eftersom man via demokratin kan lindra marknadsekonomiska skillnader genom att beskatta och omfördela inom den nationella gemenskapen.
Detta går inte överföra på europeisk nivå. Norra Europa kommer aldrig acceptera att en stor del av deras inkomster beskattas för att skickas till Medelhavsländernas befolkningar som jobbar mindre effektivt.
Lord Lawson kryddade sitt föredrag med retoriskt färgsprakande ordval och lockade till skratt – samtidigt som han framförde ett seriöst, kontroversiellt och tänkvärt budskap.
Varför har vi inte sådana politiker längre?
EU, Europa, finanskris, demokrati, marknadsekonomi, euron, skuldkrisen, i)