Otto von Bismarck om Europa

Temat för årets Engelsbergsseminarium är ”The Pursuit of Europe”. Ett 30-tal internationella akademiker, författare, journalister och politiker diskuterar i tre dagar Europas framtid i Ax:son Johnsonstiftelsens regi i Dalarna.
Mest minnesvärt från gårdagen var tyske historieprofessorn Peter Alter som citerade järnkanslern Bismarck från 1876:

– Jag har alltid stött på ordet ’Europa’ i munnen på de politiker som kräver något från andra länder som de inte vågar kräva av sitt eget.

En insikt som är mer aktuell än någonsin.
Brittisk skepsis är vardagsmat, men nog gick den framstående premiärministern Benjamin Disraeli ovanligt långt när han 1866 sa att Storbritannien ”mer var en asiatisk än europeisk stormakt.”
Det är med andra ord inte nytt att tveka om en Europagemenskap kan fungera i praktiken.
(, , , , , , i)

Den borgerlige optimisten

”Borgargrabben”, som han med glimten i ögat kallade sig själv på tisdagens seminarium till hans ära, fyller 50 år. PJ Anders Linder är en av de tyngsta borgerliga opinionsbildarna i Sverige och hyllas som sådan i vänboken Den borgerlige optimisten.
Ett av kapitlen är skrivet av centerledaren och näringsministern Annie Lööf, som skriver:

Tasigförsamhet. Smaka på det ordet. Att ta sig för saker. Inte ta för sig och roffa åt sig. Utan ta sig för. Vara företagsam. Entreprenöriell. Göra själv. Kunna själv. Ta sig för.
Ofta när jag reser i landet kommer de nyfikna och intressanta frågorna. Om Gnosjöandan, som de säger, men de kunde lika gärna ha sagt Värnamoandan. Det är därifrån vi kommer, PJ Anders Linder och jag. Det är detta område som präglat oss, både när det gäller det som är lätt att upptäcka för andra – till exempel den småländska dialekten – och sådant som är svårare att beskriva. Vi tillhör olika generationer, men genom Värnamo knyts vi ändå samman. För det är det Värnamoandan handlar om: gemenskap, samarbete – och tasigförsamhet.

Smålandstemat kommer igen när debattören och idéhistorikern Johan Norberg citerar Vilhelm Moberg om utvandrarna som flydde från en kvävande nationalstat:

Och så var det denna förnimmelse av frihet som stegrade [Karl Oskars] krafter så att han själv häpnade när han om kvällen såg allt han hunnit uträtta sedan morgonen, på en enda dag: Han hade aldrig gjort sådana dagsverken i Sverige!

Janerik Larsson återger Michael Novak vid American Enterprise Insitute, som var ett samtalsämne under Larssons första möte med PJ Anders Linder 1987 i Washington:

Novak var övertygad om att bidragspolitiken innebar att man låste in fattiga människor i livslångt armod … Detta skapade sociala miljöer där ingen någonsin arbetade – åtminstone inte inom lagens råmärken.

Denna tanke är central som förklaring till varför jag som ”arbetargrabb” blev borgerlig. Jag såg hur bidrag urholkade meningen med livet hos människor som berövades möjligheten att genom egen insats bevisa främst för sig själva att de duger något till, att de betyder något för omgivningen.
Visst är höga skatter obehagliga för höginkomsttagare, men de klarar sig ändå. Den riktigt stora skadan åstadkommer höga skatter och regleringar på de lågutbildade som berövas möjligheten att få jobb och försörja sig själv. För dem undergräver staten den egna identiteten som fullvärdig medborgare. Höga skatter och bidrag tar ifrån människor deras värdighet och förvandlar dem till välfärdsstatens slavar.
Jag träffade PJ Anders Linder på tu man hand första gången 1995 när jag (som då tillhörde Stockholmscenterns ledning och var redaktör för högskoleförbundets tidning) aktivt gick emot centerledare Olof Johanssons samarbete med S-regeringen. Han var då ledarskribent på Svenska Dagbladet och frågade om vi inte kunde ses för att diskutera läget och mina skäl till opposition. Jag noterade den genuina nyfikenheten och viljan att förstå hur man kan resonera och varför. Senare kom både han och jag att jobba på Timbro, och jag fick utveckla mina lite originella ingångar till liberala och konservativa värderingar, vilket resulterade i ibland annat skriften Svaghetens moral (som blev en tio-i-topp bästsäljare för Timbro de följande åren).
Om man ska svara på vad borgerliga – och egentligen svenska – värderingar faktiskt är, kan man återge ett citat av PJ Anders Linder som finns i boken:

Ett bra samhälle är en väv vanor, värderingar, institutioner och traditioner, som inte har uppstått vid någon politisk big bang utan som har tagit form över tid. Där finns en medvetenhet om varifrån man kommer och olika idéer om vart man är på väg. Ibland kan väven tyckas orimligt slumpmässigt, omständigt eller orättvist hopkommen, och lusten blir övermäktig att riva upp och i ett slag göra nytt. Någon gång är sådana ingrepp nödvändiga. Ibland kan de rentav bli bra. Men alltför ofta skapar de större problem än de löser och lämnar stora sår efter sig. Hur förnuftigt allting än må te sig i stunden tål de stora planerna mötet med vardagen illa.

Företagaren och skribenten Thomas Gür summerar i sitt kapitel:

Ytterst handlar det sålunda om att vi alla är medborgare mer än i juridisk bemärkelse. Och våra frivilliga gemenskaper, bortom stat och marknad, är det sätt på vilket vi utövar de oförytterliga fri- och rättigheter som är våra från den stund vi inträder i jordelivet som individer. De är det som gör oss till människor, till sociala varelser som samtidigt är unika och starka individer.

Så enkelt är det. Men vilka partipolitiker för dessa värderingar till torgs? Inga. I alla fall inte så effektivt att de når igenom mediebruset. Visst, som det sades på seminariet – borgerliga värden är mycket större än partipolitiken. Men om dessa värden inte företräds också i det officiella, får de en svagare ställning. Det är jobbigt när även regeringspartiets företrädare förklarar arbetslinjen med att man behöver jobba och betala skatt så att man kan få bidrag när man inte kan eller vill arbeta.
De borgerliga värderingarna är höjda i dunkel för väldigt många. Det är ett skäl till att Sverige ”lutar åt vänster” i partipolitiken. Många som röstar på rödgröna vet inte att de röstar emot sin egen övertygelse. Ingen har genom mediebruset kunnat nå fram och fått dem att tänka om.
Jag menar att man måste röra om för att kunna förändra och rätta till det som blivit fel.
Idéhistorikern Mauricio Rojas konstaterar i sitt kapitel att PJ lyfter fram ett icke-doktrinärt ställningstagande till livet och politiken, om att den borgerliga ”visionen” är djupt antiutopisk, ”den tror att samhället kan bli lite bättre, men aldrig perfekt”.
Snyggt formulerat och en hörnsten i skillnaden mellan borgerligt perspektiv och vänsterns.
Men sedan tar Rojas upp hur Nya Moderaterna (Reinfeldt, Littorin och Borg) har åstadkommit en ”kulturrevolution inom borgerligheten” och neutraliserat Socialdemokraterna som fortfarande befinner sig i ett förvirrat tillstånd. De borgerliga fick makten, även om ”det gjorde ont i den borgerliga själen”. För Rojas har Moderaterna därmed blivit mer ”lagom” på PJ Anders Linders manér.
Hm. Jag är inte säker på att PJ Anders Linder ser lika positivt till Nya Moderaterna som Rojas.
Pragmatism är inte detsamma som opportunism, var det någon som sa på seminariet där boken presenterades. Det är skillnad på att gå varligt fram utefter den kompass som värderingar innebär, och att vara pragmatisk i syfte att inte stöta sig med någon för att behålla makten.
Jag tror PJ Anders Linder tillhör den första sortens pragmatiker, medan Nya Moderaterna tillhör den andra.
Själv intar jag en tredje ståndpunkt: eftersom Sverige är allt annat än lagom i internationella jämförelser, behövs stora förändringar. När politiken tagit befälet över en så stor del av samhället genom lagar och skatter, är det nödvändigt att med omfattande politiska beslut avveckla experimentet. Då krävs stridslystnad och konfrontation a la Thatcher. Om ingen håller ut i tangentens riktning flyttar sig hela skalan åt vänster. Det som en gång räknades som pragmatisk borgerlighet kan senare stämplas som konfrontatorisk. Jag menar att pragmatism bara kan fungera om andra aktörer håller fanan högt för mer renlodlade ståndpunkter, annars kommer pragmatikern snart att anklagas för att vara dogmatiker – om han inte kapitulerar för motståndarnas linje (det borgerligheten gjorde större delen av 1900-talet).
Men nu är vi inne på partitaktik snarare än värdegrund. När det gäller den senare är det svårt att nu finna någon som har mer helgjutna analyser än den firade 50-åringen.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Slagsmål i grekisk TV-debatt

Europeiska unionen sägs vara garantin för fred, men i Grekland resulterar eurokrisen i allt våldsammare stämningar. Utländska reporterar misshandlas i Aten och direktsända TV-debatter blir till slagsmål. Här är YouTube-klippet som säger allt om tillståndet som EMU skapar. Deltagarna är alla valda parlamentariker och ledande partiföreträdare.

Europa sjunker på grund av EU-utopismen nu ner i en sörja av våld och motsättningar.
Euroetablissemanget måste inse vad man ställt till med. Att springa före folkopinionen i medlemsländerna utan att förklara och förankra kommer att leda till EU:s undergång. EU lockar idag fram just de destruktiva och extrema krafter man en gång sade att unionen skulle skydda mot.
När ska Bryssel inse sitt fatala misslyckande?
(Andra bloggar om , , , , , , i)

Zetterberg: var inte rädd för ’etniska svenskar’

Under ett seminarium om borgerligheten igår gjorde sociologiprofessor Hans Zetterberg i förbifarten en kommentar som kan vara värt att uppmärksamma så här på nationaldagen. (Om själva seminariet återkommer jag till på söndag.)
Zetterberg sa att ingen borde vara rädd för att använda begreppet ”etniska svenskar”, som ju väckt vrede och anklagelse om rasism när statsminister Fredrik Reinfeldt använde det för att påpeka att arbetslöshetsstatistiken har koppling till invandring.
Etnologi är en vetenskap, läran om hur olika folk utvecklar och gestaltar sin kulturella gemenskap. Zetterberg sa, ”Ämnet är tema för åtminstone tre institutioner i Stockholm: Etnografiska museet, Nordiska museet och Skansen.”
Det handlar om iakttagelser om hur folk utvecklar sin samhällsgemenskap och har därmed inget med rasism eller hudfärg att göra.
Att detta behöver sägas — och aldrig blivit sagt i dominerande medier efter statsministerns användande av begreppet — är ett exempel på hur trångsynt den svenska samhällsdebatten blivit. Så fort man vill problematisera, jämföra eller analysera något som har med mötet mellan det svenska och omvärlden att göra, kastas det alltid fram indignerade anklagelser om rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.
Denna inskränkthet dödar debatten. Den gör oss alla dummare och oförmögna att ta itu med de problem som faktiskt finns.
Det är så korkat att man storknar när medierna utgår från att det bara finns två positioner: antingen är man god som änglar eller så står man på djävulens sida. Inga nyanser, inga analyser, ingen statistik som visar på problem tillåts om ett samhällsperspektiv: invandring. Den som dristar sig till att lyfta fakta eller formulerar nyanser, eller bara tala om vad som är svenska seder, måste räkna med att stämplas som rasist. Den så kallade antirasismen blundar hårt och hoppas att olikheter ska försvinna av sig själv.
När ska detta förbud att se verkligheten i Sverige upphöra? Det underblåser motsättningar snarare än löser upp dem.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Vinster, tillväxt, jobb – och konsumentmakt

SÖNDAGSKRÖNIKA: Många vill stampa på gasen och öka statsutgifterna för att ”få fart på ekonomin”. Men det är som Lars Calmfors skriver i sin DN-kolumn:

Statsskuldproblemen förvärrades av en alltför expansiv finanspolitik i finanskrisens inledning. Det motiverade skiftet till en mer åtstramande politik. Det finns inga förutsättningar för att gå tillbaka till en allmänt mer expansiv politik.

Kloka ord. Expansion i redan skuldtyngda stater förvärrar bara läget. Det är som att bota en alkoholist med mer sprit.
I Svenska Dagbladet konstaterar tidigare chefer i Arbetsförmedlingen att inga politiker tycks begripa arbetslösheten:

Både regering och opposition har deklarerat att valet 2014 främst kommer att handla om jobben. [Men] ingen sida presenterar förslag som öppnar upp arbetsplatserna för de stora och växande skaror av människor som är mer eller mindre permanent utestängda från möjligheter till egen försörjning.

Tyvärr föreslår inte heller artikeln några lösningar, utan nöjder sig med att kräva att politiker ska se verkligheten. Något som i och för sig är en nödvändighet, men det är att ställa in siktet väl lågt.
En som lägger fram förslag är Urban Bäckström, vd i Svenskt Näringsliv. Han skriver i debattartikel:

De privata vinstdrivande välfärdsföretagen kommer att bli en allt viktigare del av den svenska ekonomin. Det är därför dags att lämna frågan om dessa företag skall få finnas eller ej. Den debatt kring dessa företag som är viktig är hur regelverken kring företagen skall utvecklas så att konkurrens, marknadsmässighet och konsumentskydd blir så bra som möjligt.

Efterfrågan på de mjuka tjänsterna ökar, men politiken kan inte i staten tillgodose de allt mer olika önskemål som medborgarna har på just sin välfärd. Därför behövs mångfald av utförare. Och genom att liberalisera välfärdssektorn och tillåta mer vinster kan bättre lösningar skapas.
Bäckström kombinerar kravet på friare ekonomi med förslag till stärkt konsumentskydd.
Det är en smart kombination.
Offentlig drift är styrning uppifrån, medan konsumentskydd är styrning underifrån. Makten flyttas från politiker till konsumenter i välfärdssektorn. Bäckström skriver att i den privata sektorn finns ”konsumentskydd med en rad rättigheter som returrätt, prisinformation och möjlighet till skadestånd. Så fungerar det inte i välfärdssektorn.”
Nej, medborgarna är maktlösa gentemot den kommun/landsting/region som levererar dålig service, medan man vid privat utförare kan kräva sin rätt som konsument.
Detta maktinstrument underifrån borde tilltala vänsterpartier, om man var ute efter att skydda de små i samhället. Men det gör man inte eftersom vänsterpartiernas främsta mål är att behålla makten i politikernas händer snarare än att stärka dem med minst resurser.
Men en friare ekonomi för den växande andel av samhällsekonomin som utgörs av mjuka tjänster, kombinerat med ett utbyggt konsumentskydd för dessa tjänter, skulle kunna få fart på ekonomierna i Sverige och övriga Europa.
Det är i kristider som nytänkandet är som störst hos oss människor. Om politikerna bara kunde släppa lös denna kreativitet, skulle vi snabbare kunna komma ur den nedåtgående spiral vi nu befinner oss i. Avreglera! Lita till människors kreativitet! Det är enskilda personers innovationer som fört mänskligheten framåt, inte politiker och byråkrater.
(Andra bloggar om , , , , i)