Är inget på allvar längre?

SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag baxnade när Kolmårdens zoologiska expert på frågan varför man inte hade pepparsprej eller vapen i varghägnet, svarade att ”vi såg vargarna som tama”. Det blev en djurskötares död.
Vi lever i en tid då man inte tycks fundera på konsekvenser. Och agerar därför vårdslöst, omdömeslöst och oansvarigt.
Paradoxalt nog tror jag det beror på att vi har en tendens att försöka bygga bort alla faror. Cykelhjälm, bilbälte, flytväst, höga stängsel, stängda fönster på tåg. Överallt försöker man skapa maximal säkerhet genom att låta oss leva i påtvingade trygghetsbubblor.
Förr fanns i tågen en varningstext vid fönstren: ”Livsfarligt att luta sig ut”. Men det gick att öppna fönstren hela vägen. Då litade man på att människor var förnuftiga och tog in varningar från dem som visste. Numera är det omöjligt att öppna några fönster på tåg.
Denna trygghetsnarkomani, där man inte ska behöva tänka på vad som är farligt, gör oss som individer ovana och oförmögna att själva bedöma vad som är farligt. Och ingenting är farligare än att sakna eget omdöme.
Trygghetsnarkomanin fick inte bara den unge, naive djurvännen och djurskötaren att tro att vargar inte kan vara farliga, utan djurparkens hela zoologiska expertis har dragit med i Fablernas världs måtto ”Djur är också människor”.
När djurskötaren sedan dödades, ställer man sig yrvaket frågan ”hur kunde det hända?”
Naiviteten är total. Inget har tagits på allvar. Invaggade i en falsk trygghet har man utgått från att vargar inte längre är vilda djur utan tama och kramgoa. Inget hemskt kan hända.
Kolmården är bara ett enstaka exempel, men jag tycker mig känna igen ett mönster. Det finns ingen beredskap, ingen mental närvaro överhuvudtaget, om att saker kan gå snett.
Det gör människor mer sårbara och oförmögna att ta kontroll över sina egna liv. Resultatet blir — vilket kanske är uträknat och menat — att människor tyr sig till pappa staten och räknar med att någon annan ska lösa svårigheterna i det egna livet.
Den överbeskyddande mentaliteten leder fel. Trygghetsnarkomanin skapar inte trygghet utan bara större osäkerhet och vanmakt. Människor behöver lära sig bedöma och hantera faror och risker, både för att bli tryggare och framför allt för att känna att man är i kontroll över sitt eget liv. Det är så tillfredsställelse och framgång skapas.
Se mer: SR, SvD. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )