Dansk dynamyt

I senaste numret av magasinet Neo spräcker Philip Lerulf, som nyligen gav ut boken Extrema Europa : nationalchauvinismens framväxt, de så ofta upprepade myterna om Danmark i svensk debatt:

I sin reportagebok Världens lyckligaste folk drar Lena Sundström sitt strå till stacken. Förbryllat frågar hon sig varför arbetarna i Danmark plötsligt började rösta med högern. Historikern Håkan Arvidsson slår i en recension (i SvD) fast att Dansk Folkeparti är ’den danska främlingsfientlighetens drivande parti’. Och i sitt resereportage Europas skam påstår Expomedarbetaren Lisa Bjuwald med samma självklarhet att invandringen till Danmark kraftigt begränsades under de tio år som Dansk Folkeparti var stödparti åt den borgerliga regeringen.

Men den bild som målas upp är direkt felaktig.

Mellan 1999 och 2010 steg den årliga invandringen med drygt 43 procent, från cirka 27.000 personer 1999, då Danmark hade en socialdemokratisk regering, till uppåt 48.000 personer år 2010. [A]nhöriginvandringen steg med hela 60 procent.

Det är alltså som vanligt: vänstern hittar på en ”verklighet” som man sedan attackerar.
Philip Lerulf förmedlar en analys som bygger på fakta, och han menar att det är viktigt att kunna skilja på politiska aktörers retorik och deras faktiska inflytande.
Mer viktig är hans huvudpoäng. Det som driver den opinion som exempelvis Dansk Folkeparti rider på handlar inte främst om främlingsfientlighet utan om människors ökande oro om framtiden, vilket är en följd av Europas allt sämre konkurrenskraft gentemot övriga världen. Lånekrisen i Europa är ett resultat av att politiker försökt bevara löften om välfärdsförmåner som ekonomin inte längre räcker till att betala för. Lerulf summerar:

[Missnöjespartiers] ökade stöd är en konsekvens av golobaliseringen och att den grundläggande konflikten mellan att förändra och bevara åter gjort sig påmind i europeisk politik. … När Sundström och Bjurwald [enbart ser] växande främlingsfientlighet och rasism, avhänder man sig alla möjligheter att förstå historien och därmed hitta vägen framåt.

Jag delar denna analys och skulle vilja se en ärlig diskussion om välfärdsstaten. För det är om den det handlar. De som vill bevara välfärdsstatens förmåner måste bygga murar runt den och stoppa invandringen. De som däremot tror på fortsatt mänsklig utveckling och vill skapa en öppen värld måste också erkänna att välfärdsstatens kollektivism står i vägen. De som vill öppna gränser är inte ärliga om de hävdar att arbetsrätten kan bevaras. Den måste bort. Arbetsrätten är en stor byggsten i välfärdsstatens mur mot omvärlden.
Men våra gamla partier är oärliga. Vänstern erkänner inte att deras välfärdsstat kräver murar, och de borgerliga erkänner inte att öppenhet kräver liberalisering av arbetsmarknad och ekonomi. Det är denna oärlighet som öppnar för nya partier.
Själv vill jag ha en öppen ekonomi där vi återskapar en mentalitet av att spotta i nävarna och hugga i så att vi var och en kan tjäna ihop till den välfärd vi så gärna vill ha. Ingenting är gratis. Man kan inte kräva att någon annan ska betala för de egna förmånerna, de har man en förbannad skyldighet att arbeta ihop själv.
Denna klassiskt liberala ekonomiska mentalitet räcker dock inte längre än till att skapa materiellt välstånd. Utöver det materiella behöver vi trygghet och gemenskap, dels den nära med familj och vänner, dels i ett större sammanhang som omfattar språk, kultur, seder och tradition. Nationalism har en dålig klang, med all historisk rätt. Nationalism har i Europa varit exkluderande och ofta ett sätt att identifiera yttre fiender. Men varför skulle vi inte kunna omforma den till samma sorts patriotism som präglar amerikanerna? Patriotismen kan vara inkluderande av människor som omfattar en knippe centrala värderingar om individuell frihet, pluralism, rättsstat och demokrati.
Om detta borde diskussionen handla, istället för att hela tiden slänga nedsättande personliga anklagelser omkring.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )