Month: January 2009

Det ser ut som vi äntligen får en seriös debatt om den diskrimineringsindustri som plågar det politiskt korrekta Sverige, och som skapar allt större avstånd mellan människor — tvärtemot den uttalade ambitionen. Mycket är det tack vare en ny bok, “Folkhemmets balkanisering” av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt. De skrev på Expressens debattsida tidigare i veckan, Snart är vi alla diskriminerade:

Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga.

Istället för att avfärda boken, tas glädjande nog deras problembild på allvar i debatten. Sydsvenska Dagbladet skriver i dagens ledare, Diskriminering åt alla?

Författarna anser att kampen mot diskriminering lett fram till ett samhälle där allas lika rättigheter ersatts av vissa gruppers särskilda rättigheter. Från början riktades kampen mot diskriminering främst mot arbetsmarknaden, idag omfattar lagstiftningen stora delar av samhällslivet. Begreppet har vidgats och inkluderar indirekt diskriminering. I diskrimineringsmål praktiseras omvänd bevisföring. Grunderna för diskriminering har också expanderat till att omfatta etnicitet, funktionshinder och ålder. Vad väntar härnäst? Börd? Längd? …
Mänskliga fri- och rättigheter skall omfatta alla, mångfald bejakas … Samtidigt vore det dumt att blunda för riskerna med en alltmer uppblåst ”diskrimineringsindustri”. Att det sociala kapitalet urlakas, att kraven på tolerans blir mer intoleranta och att det blir svårare att skilja verklig diskriminering från en mer subjektiv känsla av att vara kränkt.

Igår skrev Hanne Kjöller om boken på Dagens Nyheters ledarsida, Diskriminering: Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter:

Med balkanisering menar de att det som började med en god tanke om alla människors lika värde har fragmentiserats så att grupper och individer ställs mot varandra. Inflationsspiralen finns inbyggd i modellen. Diskriminieringsombudsmannen och diskriminieringsbyrån har anslag att vinna på att överdriva problemen. Opinionsbildning på myndighetsnivå är ingen bra idé.
Med detta sagt vill jag, lika lite som författarna, hävda att det inte existerar någon diskriminering eller att detta inte är något problem. Men är kvotering och svällande diskrimineringslagar verkligen lösningen?
Kvotering är det inte. Dels för att det är djupt orättvist mot den som kvoteras bort, till exempel flickor med högre betyg än antagna pojkar. Dels för att det riskerar att permanenta roller av utanförskap och kollektiva identiter. Individer är alltid mer än kvinnor, samer, äldre eller någon annan grupptillhörighet.

Ja, och demokrati bygger på att vi inte ser oss som tillhörande en särskild grupp, utan är Medborgare i landet. Det är gemenskapen inom nationens gränser som bör vara större än andra. Inte av några andra skäl än att det som vi har gemensamt, är att vi via demokrati har skapat de lagar och regler som gäller på just denna plats på jorden.
Diskrimineringstanken bygger på att grupp ska kräva annan grupp på ersättning, kompensation etc. Gruppidentitetspolitiken tar över. Därmed skapar inte tanken försoning och tolerans, utan motsatsen. Grupp ställs mot grupp. Vem vill vara solidarisk i en sådan miljö?
Därför gräver socialdemokratin sin egen grav när man så ivrigt ställer upp på disktrimineringsraseriet. Den solidaritet med välfärdsstaten som socialdemokraterna så länge omhuldat kommer att försvinna. Kvar finns bara krav på andra, ingen lojalitet.
(Andra intressanta bloggar om politik, diskriminering, DO, kränkt, kränkthetskultur, fundamentalism, rasism, fragmentisering, gemenskap, integration, gruppidentitetspolitik, integrationspolitik, utanförskap, välfärd)

För att komma från två socialdemokratiska partistyrelseledamöter är det ovanligt resonliga argument om sjukvården som förs fram på SVD-Brännpunkt. Och de riktar sig mot det egna partiets sjukvårdspolitiska program som ska tas i helgen, Rött kort för rött vårdprogram:

Vi menar att kopplingen mellan lön och prestation är central. Ofta har privata vårdgivare använt löneinstrumentet för att höja produktiviteten, medan offentliga vårdgivare inte gjort det. Det borde vara självklar socialdemokratisk politik att det inte bara är inom den privata vården som goda prestationer ska kunna rendera i bra löner.

Jo, men detta är ju omöjligt att genomföra om man inte ens accepterar privata vårdgivare är något bra. Socialdemokratin har ju en djupt misstänksam inställning till alternativ till offentlig drift.
Vid makten gör man allt för att stoppa en utveckling där hälso- och sjukvården blir en bransch där mycket nya och flexibla tjänster och service erbjuds medborgarna. Det handlar om en tjänstenäring som tack vare snabb medicinsk utveckling har alla möjligheter att vara en modern bransch som svarar upp mot människors behov.
Men från vänster ser man hälso- och sjukvård som en standardiserad stapelvara som inte får förändras. Det ska vara omöjligt att komma fram till vårdscentralen på telefon. Det ska vara många, långa timmars köer på akutmottagningarna.
Detta perspektiv sitter så djupt att inte heller borgerliga politiker riktigt vågar släppa loss kreativiteten. Det finns ingen riktig tilltro till att vården kan göras bättre. Det är sorgligt, med tanke på alla de möjligheter som finns när man har med service och en allt mer avancerad medicinskvetenskaplig utveckling att göra.
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, vårdval, vård, valfrihet)

Varje år, när World Economic Forum går av stapeln i Davos, följer jag Jay Nordlingers dagliga rapportering i National Review (se bloggen om 2004-2008). Han ger en starkt personligt präglad bild som både är underhållande och informativ.
Han har rapporterat att tre ur familjen Wallenberg från Sverige är på plats, men att flera andra bankmän inte kommer i år. Han ger också sina spontana kommentarer om rubrikerna på seminarierna. Ett ämne är “The Return of State Power” på vilket Nordlinger kommenterar: “O, ja. Men en hel del av oss anser nog att statens makt aldrig riktigt gick sin väg”.
Själv har Nordlinger hunnit vara med som panelist i seminariet “Update 2009: North America”. Där handlar det om varför Barack Obama är så populär runt om i världen. Nordlingers eget svar är:

Obama framförde hoppet om lugn och ro, och det är naturligtvis väldigt lockande för folk. Man kan nog säga förförande. Folk trötta på krig, konflikter och konfrontationer. George Bush kallade en gång kriget mot terrorismen för “en tung uppgift” (a heavy lift) — och la till att världen inte gillar tunga uppgifter. Vem gör det?

Sedan påminner Nordlinger om att också Bush lovade omvärlden ett mer ödmjukt Amerika. Men händelseutveckingen ändrade på det. Också Obamas planer kan bli omkullkastade. För demokratier är det ofta så att krig söker upp dem, även om de inte söker krig själva.
Sedan berättar Nordlinger om en lunch med spekulanternas (och politiska vänsterns) kung George Soros:

Han (Soros) sa också att nationalisering är “politiskt oacceptabelt, för ögonblicet” — ord som förefaller mig olycksbådande.

Nordlinger rapporterar vidare:

Något intressant, och underhållande, hände under frågestunden. En journalist frågade Soros: “Förutsåg du att krisen skulle komma, och har du vunnit på den?”. Soros svarade att han inte riktigt kunde förutse krisen, men att han var nära att göra det — han förutsåg vissa aspekter av den. Särskilt “superbubblan”, som han sa, var tvungen att brista. Vad gäller det andra ledet i frågan, sa Soros “Jag har kunnat skydda mitt kapital”. Jag älskar den meningen: “Jag har kunnat skydda mitt kapital”. Tänk om alla kunnat sagt detsamma!

Som sagt. Läs Nordlinger. Bättre insikt om stämningar och om vad som händer i Davos är nog svårt att få.
Läs rapporterna: Davos del 1, del 2.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, Davos, World Ekonomic Forum, marknadsekonomi, Världsekonomiskt forum, kapitalism)

I GT berättas om kocken som gjort succé med skolmaten, men som kommunen vill få bort eftersom det blir orättvist mot skolor som inte har lika duktig personal i skolköket, Skolmaten Niclas lagar är för bra.
Här är ännu ett bevis på att Sverige mentalt är ett kommunistiskt sovjetsamhälle. Den som anstränger sig får skit:

Niclas Larsson jobbade tidigare som köksmästare på restaurangen Gamle Port i Göteborg och hans ambition har varit att med enkla medel piffa till maten lite extra. Persilja på potatisen, gratinerade potatistoppar istället för mos, vitlökskrutonger av överblivet bröd med mera.
Både elever, lärare och föräldrar är mer än nöjda.
Men på Kungsbacka kommun tycker Niclas chefer att han inte bör ha tid att göra potatistoppar eller laga alternativrätter av överbliven mat.
– För mig är det inte alls tidsödande, säger Niclas. Jag är van vid högt tempo och att jobba effektivt. Jag ser det som vilket restaurangjobb som helst där jag vill serva mina gäster så gott det går med de medel som finns.

Vilket är då kommunbyråkraternas argument för att slå till med jantelagen: jo, det är inte rättvist mot elever på andra skolor där kökspersonalen slöar och serverar spagetti som legat i golvbrunnen.
Alltså: hellre skitmat till alla, än stimulans och belöning för bättre kvalitet.
Det är svensk politik i ett nötskal. Om jag vore politiker i den här kommunen, Kungsbacka, skulle jag omedelbart sparka hela skolförvaltningen – de som motsätter sig att kökspersonalen gör ett bra jobb. De är svin som inte hör hemma i en servicesektor. I deras ställe skulle jag anställa folk som förstår vad service är, och be dem använda den här kocken för att inspirera alla andra skolkök att uppnå samma höga kvalitet.
Men borgerligt styrda Kungsbacka kommer naturligtvis att stå på byråkraternas sida och kräva sämre personal i skolköken.
Varför kan inget parti i Sverige stå för konkurrens, tävlan och belöning för dem som lägger manken till? Varför har vi bara sju socialistiska drönarpartier att välja mellan?
UPPDATERING: Enligt lokalradion får han nu vara kvar, men byråkraterna är sura och ställer krav, som om god kvalitet är ett brott som måste upphöra.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, Kungsbacka, skolan)

Hela debatten om storregioner är absurd. Nu heter det att Gotland, som redan är såväl kommun, län som landsting, ska bli “storregion”. Med drygt 50.000 människor är Gotland mindre än en stadsdel i Stockholm. Snacka om “stor”-region!
Och när det gäller en verklig storregion, Mälardalsregionen, då vill regionivrarna slå sönder den! Splittra den i flera delar, för annars blir Mälardalen för mäktig i förhållande till andra regioner och i förhållande till riksdagen.
Dagens Nyheter skriver i ledaren Regioner – ja, nej, ja:

Storstockholm vore en given region.

Och vad menar man med “Storstockholm”? Nuvarande län? Mälardalen? Men det finns redan ett fungerande informellt regionalt samarbete i Mälardalsrådet som omfattar de fem landstingen i Stockholms, Uppsala, Örebro, Västmanlands och Södermanlands län. I detta frivilliga samråd växer enighet fram i viktiga regionala frågor underifrån. (Läs mer i bloggen: Lösa regioner bättre än formella.)
Men denna naturliga region vill regionivrarna slå sönder. Det är inte klokt.
När man diskuterar regioner måste man se till verkligheten, inte fastna i administrativa kartor. Det är som Göran Eriksson skriver i Svenska Dagbladet:

Regionfrågan har en mycket speciell karaktär: den är het som chili för den politiska klassen men kall som is bland medborgarna.

Och varför är den het i politiska klassen? Fler välavlönade jobb väntar! De regioner som finns är nedlusade med smörjobb som regionråd och allehanda nämner och kommittteér, som sitter långt, långt bort från väljarna.
Så länge man inte tar Mälardalsregionen på allvar, kan jag inte se regionfrågan som något annat än ett sätt att öka byråkratin. Är det verkligen något som medborgarna är betjänta av?
Att flytta ner beslut från stat till kommun, som till Gotland, ställer jag självfallet upp på. Denna dimension av regionfrågan är bra. Men för det behöver man inte bygga upp en ny byråkratnivå ovanifrån. Där visar fallet Gotland vägen. Men att kalla det “storregion” är ändå patetiskt.
Skånska modellen (Andra intressanta bloggar om politik, regioner, regionerna, regionalism, nationalstaten, Sverige)

I Svenska Dagbladet pekar Claes Arvidsson på en av de logiska kullerbyttor som Hamas-kramarna gör, Tillfälligt avbrott mot permanent lösning:

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin … pläderade för att förbindelserna med Israel ska trappas ned. Andra vill ha handelsbojkott (paradoxalt nog är det de som starkast kräver ett slut på isoleringspolitiken mot Gaza som vill att den införs mot Israel).

Denna särbehandling har ett namn: antisemitism.
Handeln med Gaza bör återupptas. Men vapensmugglingen måste stoppas. Det är vapen som används för att döda civila i Israel. Säkerhetskraven måste upprätthållas. Om det kan man hitta en lösning — om Hamas inte åter börjar bomba israeliska städer.
(Andra intressanta bloggar om politik, Palestina, Gaza, Iran, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, demokrati,MR, frihet,
yttrandefrihet)

När representanthuset i natt röstade igenom det demokratiska partiets stimulanspaket röstade inte en enda republikansk ledamot för det.
Det är därmed Barack Obamas första stora misslyckande. Han har talat om blocköverskridande samarbete. Men av det blev intet.
Nu ska förslaget till behandling i senaten, där en del hoppas att man ska ändra paketet så att det blir mer av partiöverskridande samarbete.
Och kritiken mot paketet, som mer handlar om att släppa lös allehanda offentlig konsumtion än att upprätta ekonomiska institutioner, växer. Business Week skriver i Stimulus: To Spend or Not to Spend?

Ekonomer ägnar sig åt fiskal strid om Obamas plan för ökade offentliga utgifter och om den verkligen kommer att stimulera den avstannande ekonomin.

Tidningen påpekar att Franklin D Roosevelts plan “the New Deal” som började gälla 1933 inte påverkade depressionen, som bröts först med militära upprustningen inför andra världskriget 1939.
(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, republikanerna, demokraterna,Obama, politik, finanskris, ekonomi, bolånekris)

Vänstern i USA avser nu att bränna skattepengar som aldrig förr. Republikanska oppostionen samlar sig för att rösta nej, rapporterar Wall Street Journal i Republicans get ready for an Obamanomics meltdown.
Och på ledarplats skriver tidningen att man inte tror det är sant, men “stimulanspaktet” innehåller varje utgiftsökning som någon demokrat, levande eller död, föreslagit de senaste 40 åren, You won’t believe what’s in that stimulus bill.
Stimulanspaketet omfattar 647 sidor och 825 miljarder dollar. Och demokratiska partiet är beredd att kasta miljarderna efter allt som rör sig.  Tidningen skriver sarkastiskt att republikanerna bör låta demokraterna ta åt sig “hela äran”.
(Andra intressanta bloggar om USA, republikanerna, demokraterna, Obama, finanskris, ekonomi)

Det verkar inte finnas någon gräns för de socialdemokratiska försöken att svartmåla läget i Sverige, skriver moderata riksdagsledamoter i debattartikel i Borås Tidning, Sura sossar skadar Sverige:

I ett läge där så mycket handlar om psykologi och framtidstro skadar socialdemokraternas överdrifter inte i första hand regeringen utan Sverige som land! …
Under alliansens år vid makten har de svenska löntagarna fått kraftigt sänkta inkomstskatter, och från januari 2009 blir det ytterligare en skattesänkning. För två sammanboende löntagare med en normalinkomst på 20.000 kronor var per månad blir familjens totala skattesänkning jämfört med 2006 nästan 30.000 kronor per år! Från årsskiftet slipper dessutom fler löntagare med vanliga yrken att betala statlig inkomstskatt.

En viktig poäng. Kolla upp hur myckete du själv fått i minskad skatt: jobbskatteavdrag.se
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, entreprenörskap, arbetslinjen, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, tillväxt)

Efter allt hårdare ordväxlingar mellan demokrater och republikaner i kongressen under tisdagen, skriver Politico att det finns en känsla av att Obamas smekmånad redan har börjat ebba ut, GOP-Obama love affair fizzles. I och för sig fortsätter Obama att säga det republikaner vill höra:

Han lovade att göra tuffa utgiftsval i hans första budgetförslag – “alla måste hålla igen”, sa han. Han berättade för republikanerna att han inte tänker öka statsutgifterna bara för att öka statsutgifterna.

Men republikanerna riktar hård kritik med anledning av det stimulanspaket som presidenten arbetar fram med demokraterna i kongressen. Det samarbete som utlovats blir inte av. “Det är inte så mycket hans fel, det är vad kongressens demokratiska ledarskap gör med förslaget”, förklarar Kay Granger republikanernas kritik.
För att skapa samförstånd mellan blocken måste Obama få demokraterna i kongressen att lyda honom. Och här visar talman Nancy Pelosi och andra demokrater vilja att köra över republikanerna på ett sätt som inte gynnar Obamas ställning.
Det är alltså partivänner som undergräver Barack Obamas smekmånad.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, republikanerna, demokraterna,Obama)