Month: January 2009

Många gånger upplever vi som står utanför partipolitiken att den pragmatism som präglar Alliansen är påfrestande. Men ett positivt utslag av denna pragmatism är att kristdemokraterna nu helt överger kärnkraftsmotståndet. Tidigare har också centerpartiet successivt flyttat sig bort från avvecklingskrav. ”Sluta tjafsa om vi är för eller emot”, sa Maud Olofsson i höstas. Centerpartiet har efter kristdemokraternas utspel inte uttalat någon kritik mot det.
Men socialdemokraterna reagerar desto mer. SVD rapporterar nu på eftermiddagen i Kärnkraften ska avvecklas:

Socialdemokraterna vill inte ersätta befintliga kärnkraftsreaktorer med nya. Det beskedet lämnade partiledaren Mona Sahlin vid en pressträff under partiets kommunala framtidsdagar i Västerås.
– Vi har samma ståndpunkt som vi har haft. Kärnkraften ska avvecklas i takt med att vi kan ersätta den med annan el. Jag hoppas på att det går att fortsätta en diskussion över blockgränsen om att utveckla ny energi som inte är kärnkraft, säger Mona Sahlin.

Därmed kommer Alliansen på ytterligare ett område att köra in en kil mitt i det socialdemokratiska partiet. Fackföreningarna som har sin bas i industrin vill att det ska finnas el till låga priser, så att svensk industri kan konkurrera. Med sina uttalanden stöter Mona Sahlin bort dessa kärnväljare, samtidigt som Alliansen blir mer attraktiva i deras ögon. Alliansen förstår vad som krävs för att jobben ska finnas kvar.
På samma sätt som jobbpolitiken lockade s-väljare till Alliansen 2006, kan energipolitiken göra det 2010. I lågkonjunktur blir energipolitik också en fråga som spiller över på regeringsalternativens trovärdighet i den helt centrala ekonomiska politiken. Det rödgröna avvecklingskravet kan framstå som oansvarigt, långt in i socialdemokratin. De trogna s-väljare som förut röstat på socialdemokratisk enpartiregering och inte känner sig hemma med gamla kommunister och gröna utopister, kan mycket väl komma till slutsatsen att Alliansen ligger närmare deras syn på verkligheten än det rödgröna blocket.
Se mer i Sydsvenskan, DN, HD. (Andra intressanta bloggar om politik, kärnkraft, energipolitik, energi, miljö, Val 2010, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen, Hägglund, Olofsson, SAP, Sahlin, vänsterpartiet, miljöpartiet)

Regissören Bryan Singer skapade en märkligt unik stämning i De misstänkta (The Usual Suspects) som beskrevs som en ny generation film noir. Han visade att han kunde skapa paranoia, misstänksamhet och krypande osäkerhet. Det var nog ett skäl till att han regisserade den påkostade filmen Valkyria med Tom Cruise i rollen som överste Claus von Stauffenberg — mannen som försökte döda Hitler och genomföra statskupp 1944.  
Jag såg den idag, och kan konstatera att Singer gjort en solid insats men inte något mästerverk.
Det blir en kompetent skildring av vankelmod. Alla dessa generaler och politiker som hela tiden tvekar, inte riktigt vet vilket ben de ska stå på: lojalitet med den regim som kidnappat Tyskland, eller med risk för livet delta i kuppförsök för att störta regimen.
I den meningen blir skildringen väldigt mänsklig, även om den utspelas i en extrem miljö — i högsta ledningen inom arméhögkvarteret och regeringskansliet.
Själv känner jag igen detta vankelmod från min sista tid i partipolitiken. Insatserna och riskerna går naturligtvis inte att jämföra på samma dag, det enda man kunde förlora var möjligheten att klättra i partihierarkin. Men när det handlar om människors lojalitet gentemot sina värderingar eller mot överheten, sätts vi alla i ett dilemma om vad vi ska göra. Välja karriären eller övertygelsen?
Jag har alltid valt övertygelsen, utan att tveka. Därför finns jag idag utanför partipolitiken. Andra har valt att böja sig som ett rö för vinden, vart den än råkar blåsa. (Det behöver inte alltid vara något fel i det. Den som kompromissar kan till slut nå yttersta makten och göra det man själv tror på. Då kan uppoffringarnas år vara värt priset, om man har tålamodet. Iallafall i en demokrati som Sverige.)
Värst är det för de vankelmodiga. De är en pina, också i mindre maktstrider än den Valkyria handlar om. Man vet inte var man har dom. De delar upprorsmakarnas värderingar, men vill inte riskera att förlora. Deras kynne skildras utmärkt i den här filmen, liksom vankelmodets förödande effekt. I ena stunden är det politiker som kräver sådana villkor att kuppförsök avblåses, i nästa stund är det generaler som inte agerar eftersom informationen är bristfällig.
Och jag gillar naturligtvis att de djärva, handlingskraftiga männen är filmens hjälar, med Stauffenberg och pensionerade generalen Ludwig Beck i spetsen. De tvekar inte. De vet att man tagit steget över på andra sidan och att det inte finns någon återvändo. Och de vet det som de vankelmodiga inte förstår, att också de vankelmodiga är avslöjade av sin passivitet.
De vankelmodiga generaler som försökte backa ur, när det visade sig att Hitler inte dött, blev alla avrättade. Att båda äta kakan och ha den kvar går inte. Att en så stor andel i alla maktstrider inte förstår det, är för mig ett mysterium.
Av trailern märks att det också är en påkostad historia, men det är något i försöket att förena krigets fasor med generalernas intellektuella kamp som inte riktigt lyckas. Filmen vill vara för mycket på en gång. Men som sagt: en solid arbetsinsats från Hollywood.
httpv://se.youtube.com/watch?v=o0TnZglj9Zo
Mer om andra världskriget i bloggen: Snickaren som nära nog sprängde fürern 1939, Segerstedt: ‘Herr Hitler är en förolämpning’.
(Andra intressanta bloggar om samhälle, film, filmer, kultur, recension, Valkyria, film, )

Helsingborgs Dagblad drar, sedan ÖB:s planeringsram överlämnats till försvarsministern slutsatsen, Försvar som kräver fred:

Den som inte visste det förut – svensk försvarsplanering förutsätter en lång period av avspänning i vårt närområde…

Drastiskt, men sant.
Svenska Dagbladet skriver i ledaren Inte ens ÖB vill ha det här försvaret:

ÖB … har tagit i så att livstycket nästan spricker för att åstadkomma något bättre än väntat. Ändå är underlaget rena schweizerosten. Varning alltså för att Högkvarteret har gjort samma misstag som vanligt i sin långtidsplanering och tagit i för mycket. Och det räcker alltså ändå bara till (för) lite.
Ett skäl är att ambitionerna för en dyrare sorts försvar har höjts utan att försvarsanslagen har ökat, som har skett i till exempel Norge och Finland. Tvärtom fortsätter urgröpningen. Det generella årliga effektivitetskravet tenderar att leda till att man gör mindre eller sämre. Priskompensationssystemet kompenserar inte heller försvaret fullt ut, utan leder till en årlig real köpkraftsminskning i storleksordningen 3–4 procent. Totalt – med neddragningar – skulle vi behöva lägga på runt 10 miljarder kronor för att komma tillbaka till 1999 års nivå.

Politikerbloggen har intervjuat statsministern, Reinfeldt utesluter inte mer pengar till försvaret:

Fredrik Reinfeldt utesluter inte att det kan bli mer pengar till försvaret redan vid höstens budgetförhandlingar.
— För innevarande år finns en budgetöverenskommelse som gäller. Sen kan man föra en ny diskussion i höst, säger Reinfeldt till Politikerbloggen.
— Men det här handlar om ett försvar som är på några års sikt och det är klart att vi också måste diskutera vilka resurser det kommer att kräva, och också var utgiftsminskningar kan göras. Regeringen har ju genomfört en genomlysning av materielsidan som inte var populär, men som jag kan säga efter att ha gått igenom detta mycket noggrant var högst motiverad och väldigt bra att vi gjorde.

Ja, det som skapat förvirring är att politiker oftast uttrycker ambitioner i budgetmiljarder. Och när regeringen bara i ekonomiska termer talat om att spara i försvarets materialbudget, utan att slå fast vilken den övergripande försvarsförmågan ska vara, har regeringen skapat intryck av att Alliansen vill avrusta svenskt försvar.
Självklart ska man ta bort projekt som inte längre är intressanta, men om man börjar röra i budgetmiljarderna, måste man vara extra tydlig om vilken strategin är. Och här har försvaret fått styras av regionalpolitik, budgetpolitik och all annan politik — utom just försvarspolitik. På det måste vi få ett slut.
Gör avvägningarna utifrån försvars- och säkerhetspolitiska aspekter, lyft fram för- och nackdelar (om exempelvis Nato-medlemskap), och tala om kostnaderna för olika strategier. Lägg sedan fast budgetramarna.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, ÖB, Syrén, Tolgfors)

Det finns många aspekter att göra efter ÖB överlämnat den av regeringen beställda rapporten om framtidens försvar. Expressen konstaterar i dagens ledare, Ja tack till yrkesarmé: “Snart får vi en yrkesarmé i Sverige”. Men viktigare än den inrikes organisationen är den strategi Sverige väljer i umgänget med omvärlden. Det är där den riktigt svåra nöten finns, och där alla partier går som katten runt den heta gröten. Expressen skriver:

När det råder kalabalik i den svenska försvarspolitiken, är det ett helt annat tonläge i Finland. Statsminister Matti Vanhanen presenterade för en vecka sedan Finlands försvars- och säkerhetspolitiska deklaration. I den framgår bland annat att “Natos mål, uppgifter och skyldigheter är förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska mål.” I Sverige har oppositionsledaren nyligen sagt i en tv-intervju att om hon fick bestämma så blir det inget Nato-medlemskap under hennes livstid …
Vårt gamla invasionsförsvar byggde just på förutsättningen att “någon annan” skulle bistå Sverige. Med vårt nya smalare insatsförsvar är vi förstås ännu mer Nato-beroende. Och regeringen vågar inte ens beställa en Nato-utredning. Det är oförsvarligt.

I Sveriges relation till omvärlden måste det finnas någon sorts rakhet, viljeinriktning och ambition. Annars framstår vi som totala idioter i andra länders ögon. Vi kan vela om och ha hetsiga motsättningar beträffande regementen och organisation, men mot utlandet måste vi kunna uppträda seriöst.
Sveriges anseende står på spel. Regeringen borde gå i Finlands fotspår och utreda hur redan pågående Nato-samarbetet kan utvecklas och hur Sverige kan förbereda medlemskap. Om socialdemokraterna alls vill kunna framstå som statsbärande parti, bör de delta i en sådan utredning. Och om S ställs inför valet att vara med eller inte när en sådan utredning tillsätts, tvingas de bekänna färg.
Alliansen kan genom att ta säkerhetspolitiken på allvar både upprätta svenskt anseende och tvinga oppositionen till besinning, eller avslöja dem som oansvariga när det gäller rikets säkerhet.
Det är dags att gå på offensiven.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, ÖB, Syrén, Tolgfors, MR, frihet, yttrandefrihet)

I Wall Street Journal skriver Peggy Noonan om hur Barack Obama under sin första vecka vid makten missade ett utmärkt tillfälle att bli historisk, In Congress and the boardroom, failure to recognize a new era:

Så ser demokratiska partietablissemanget ut, inte som personer som tar ansvar i kristid eller ens som folk som ignorerar en kris, utan som folk som utnyttjar en kris i egna syften. Vår hoppfulla, fängslande nya president borde inte lagt fram det här stimulanspaketet. Han skapade rubriker i veckan genom att sammanträda med republikaner i representanthuset. Han borde ha gjort historia genom att lyssna på dem.

Noonan menar att Obama visserligen vann majoritet för sitt paket i representanthuset, men enligt den gamla politiska kulturen: splittring mellan partierna. Inte en enda republikan röstade för, och även ett antal moderata demokrater röstade emot.
Istället för att i handling markera en ny era av samförstånd, har Obama markerat fortsättning på de gamla vanliga partimotsättningarna.
Just nu ser det ut som att Obamas storvulna ord om “förändring” mest är tomma ord, som han inte backar upp med handling.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, republikanerna, demokraterna,Obama)

Kalle Strokirk fångar aktuell mentalitet i Svea rike:

(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, kultur, satir)

I Jay Nordlingers tredje rapport i National Review från Världsekonoiska forumet i Davos rapporterar han om det seminarium som Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan till slut störtar ut ifrån. Nordlinger håller sig dock till sakinnehållet i panelen där också Israels president Simon Peres satt med i.
Erdogans budskap var att Israels agerande inte är “proportionellt”, eftersom det är färre döda israeler. Erdogan frågar retoriskt, hur kan det komma sig? Och Nordlinger svarar: därför att Hamas använder civila som mänskliga sköldar, medan israel skyddar sina civila.
Nordlinger blir av journalistkollega påmind om att Turkiet som svar på kurdiska terrorattacker in över gränsen från kurdiska Irak slår tillbaka hårt. “Och Erdogan invänder mot att Israel gör detsamma?”
Sedan rapporterar Nordlinger från Bill Clintons framträdande. När Clinton får fråga om vad han tycker om Vladimir Putins föredrag, svarar han: “Jag var glad att höra premiärministern komma ut till förmån för fri företagsamhet, och jag hoppas det fungerar för honom”, vilket får publiken att skratta.
När det gäller amerikansk finanskris lägger Clinton skulden på Bush. Nordlinger skriver: “Något som överhuvudtaget inte nämns är [statliga bolåneinstituten] Fannie Mae och Freddie Mac, dessa demokratiska partiets leksaker.” (Det var ju dessa båda som orsakade finanskrisen sedan kongressen under Clintons tid krävt att de skulle låna ut pengar till dem som inte kunde betala tillbaka.)
Men Clinton visade också sin bättre sida. I dessa kristider manar han: “Rädsla är paralyserande, undvik den, och tänk framåt. Sätt ena foten framför den andra. Kämpa på! Jag har själv varit i många trängda situationer [fniss i publiken] och jag menar att den bästa strategin är att kämpa på. Ge inte upp. Nu är fortfarande en bra tid att leva” 
Nordlinger skriver: “Vänner, som ni vet är jag inte Bill Clintons största fan. Jag har riktat hård kritik mot honom. Men jag måste säga er: Jag blev faktiskt berörd av vad han sa här.” 
När britten Tony Blair i annat seminarium får ordet, säger han: “Först — tack för att ni kallar mig europé.” Många skrattar, skriver Nordlinger och gör sedan samma reflektion som jag skulle gjort: Är det inte så att jag i hans kläder hellre vore britt än europé?
Nordlinger summerar om Blair: “I Blairs närvaro kan man få en känsla av att vara ohövlig när man inte är optimistisk.” Underbar beskrivning. Och det är underhållande att läsa någon som verkligen förmår att förmedla sina personliga iakttagelser vid ett sånt här event.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, Davos, World Ekonomic Forum, marknadsekonomi, Världsekonomiskt forum, kapitalism)

På SVT Opinion inleds en artikel idag så här:

Den tillträdande CIA-chefen vägrar kalla “waterboarding” för tortyr. Dagen efter skjuter ett förarlöst CIA-plan missiler över Pakistan. Du är ursäktad om du tror att raderna handlar om George W. Bush. Men detta är en kort summering av Obamas första vecka på jobbet. Det skriver i dag Michael Moynihan, redaktör på amerikanska Reason Magazine.

Under rubriken Obama inte den förändring du hoppats på visar Moynihan likheterna med Bush-administrationen.
Skillnaden? George W Bush snackade inte skit. Han gjorde som han sa. Obama lurar folk att tro att han står för något annat än den politik han genomför.
Personligen föredrar jag ärlighet.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, Bush, Bush, republikanerna, demokraterna,Obama)

Nästa fredag har den femfaldigt Oscarnominerade filmen Frost/Nixon premiär på svenska biografer. Den handlar om 1900-talets mest uppmärksammade TV-intervju. Där ställdes den obekymrade, lättsamme, smarte brittiske TV-mannen David Frost mot den slipade, dystre, paranoide, komplicerade avgångne presidenten Richard Nixon.
Inför verklighetens intervju 1977 arbetade ett team på fyra journalister i nära ett år(!) med research. Och samtalet pågick med kamerorna rullande i 28 timmar(!) under några veckors tid. Det här blev den rättegång som Nixon aldrig ställdes inför, när det gäller Watergate.
Stämningen under interjuerna var ofta laddad. Det blev en intellektuell kamp. Nixon framförde i ena stunden djupa, filosofiskt intressanta tankar, för att i nästa komma med rent barnsliga undanflykter. Frost får inte Nixon att be om ursäkt, men erkänna att han svek det amerikanska folket. Det gav stora rubriker världen över när den sändes 1977, tre år efter hans avgång.
Filmen bygger på en teaterpjäs som först gick upp i London och sedan på Broadway. Jag vill här tipsa om en mycket givande TV-intervju — Charlie Rose Show (2007) — med de två huvudrollsinnehavarna, Michael Sheen (som spelade Tony Blair i The Queen)  och Frank Langella, samt manusförfattaren Peter Morgan.
Frank Langella tackade först nej till att spela Nixon, men anser nu att det är en av de bästa roller han haft — tillsammans med Strindbergs “Fadren”. Så mångbottnad var Richard Nixon.
Själv gillar jag varken Nixons inrikespolitik (han fortsatte expandera offentlig sektor) eller utrikespolitik (Nixoncentret har sagt att George W Bushs utrikespolitik var farlig och revolutionär). 
Men jag har vidoeband med några timmar av Frosts originalintervju med Nixon. Snacka om “bra teve”! På ett plan uppträder Nixon som vilken simpel brottsling som helst. På ett annat agerade han inte så, exempelvis brände inte Nixon banden som kom att fälla honom. Hade han tänkt som en kriminell hade han aldrig tvekat att bränna dem. Nixon ansåg att banden tillhör historien och inte får förstöras. (Jämför till exempel med Adolf Hitler som aldrig tillät några kopplingar mellan honom och förintelsen. Någonstans insåg Hitler att det var fel, brottsligt. Han agerade exakt som en kriminell och såg till att dölja sin direkta inblandning.)
Moralfrågor kopplade till vår personliga identitet och karaktär blir ju särskilt laddade när det gäller personer som haft stort inflytande och makt. Därför ser jag fram emot premiären av just den här filmen.
Här en nyckelfråga från Frost: “Varför stoppade du det inte?” (33 sek ur originalintervjun)
httpv://se.youtube.com/watch?v=b2b932QrvxI
London Times skriver i recension: “Frost/Nixon är ett historiskt bedrägeri, en travesti på sanningen. Men låt mig dock snabbt tillägga, att det utan tvekan är det mest gripande, underhållande, dramatiskt smarta och fascinerande bedrägeri jag någonsin sett.”
Chicago Sun-Times: “Filmen börjar som en fascinerande inblick i TV-branschen och tätnar sedan till en fängslande thriller.”
Läs mer: 187 andra recensioner.
(Andra intressanta bloggar om samhälle, film, kultur, Frost, Nixon)

Det ser ut som att Europa äntligen förstått att tidigare agerande inneburit stöd för Hamas, och att det är något EU nu tänker undvika. I International Herald Tribune skriver säkerhetspolitiske experten Mark A. Heller, Don’t strengthen Hamas:

Benita Ferrero-Waldner, EU:s utrikeskommissionär, har klargjort att medan biståndsinsatserna kommer att fortsätta vad som än händer, kommer Europa inte att stödja rekonstruktionen av Gaza under Hamas ledarskap.
Amerika under Obama behöver visa samma insikt om vilka strategiska överväganden som behöver göras, och [sändebudet] George Mitchells besök är rätt tillfälle att göra det. Om han istället hjälper Hamas att rädda skinnet, är alla chanser till såväl förlängd vapenvila som en återupplivad fredsprocess dömda att misslyckas.

Ja, detta är ju skälet till att det blivit fred med Egypten, men inte med palestinierna. De förstnämna har erkänt Israel, men inte de sistnämnda. För fred krävs oreserverat accepterande av Israel. Bara om världssamfundet riktar in sig på detta, att få palestinier och andra grannar i regionen att respektera Israels existens, kan freden komma. Svårare än så är det inte.
(Andra intressanta bloggar om politik, Palestina, Gaza, Iran, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, demokrati,MR, frihet,
yttrandefrihet)