Regissören Bryan Singer skapade en märkligt unik stämning i De misstänkta (The Usual Suspects) som beskrevs som en ny generation film noir. Han visade att han kunde skapa paranoia, misstänksamhet och krypande osäkerhet. Det var nog ett skäl till att han regisserade den påkostade filmen Valkyria med Tom Cruise i rollen som överste Claus von Stauffenberg — mannen som försökte döda Hitler och genomföra statskupp 1944.
Jag såg den idag, och kan konstatera att Singer gjort en solid insats men inte något mästerverk.
Det blir en kompetent skildring av vankelmod. Alla dessa generaler och politiker som hela tiden tvekar, inte riktigt vet vilket ben de ska stå på: lojalitet med den regim som kidnappat Tyskland, eller med risk för livet delta i kuppförsök för att störta regimen.
I den meningen blir skildringen väldigt mänsklig, även om den utspelas i en extrem miljö — i högsta ledningen inom arméhögkvarteret och regeringskansliet.
Själv känner jag igen detta vankelmod från min sista tid i partipolitiken. Insatserna och riskerna går naturligtvis inte att jämföra på samma dag, det enda man kunde förlora var möjligheten att klättra i partihierarkin. Men när det handlar om människors lojalitet gentemot sina värderingar eller mot överheten, sätts vi alla i ett dilemma om vad vi ska göra. Välja karriären eller övertygelsen?
Jag har alltid valt övertygelsen, utan att tveka. Därför finns jag idag utanför partipolitiken. Andra har valt att böja sig som ett rö för vinden, vart den än råkar blåsa. (Det behöver inte alltid vara något fel i det. Den som kompromissar kan till slut nå yttersta makten och göra det man själv tror på. Då kan uppoffringarnas år vara värt priset, om man har tålamodet. Iallafall i en demokrati som Sverige.)
Värst är det för de vankelmodiga. De är en pina, också i mindre maktstrider än den Valkyria handlar om. Man vet inte var man har dom. De delar upprorsmakarnas värderingar, men vill inte riskera att förlora. Deras kynne skildras utmärkt i den här filmen, liksom vankelmodets förödande effekt. I ena stunden är det politiker som kräver sådana villkor att kuppförsök avblåses, i nästa stund är det generaler som inte agerar eftersom informationen är bristfällig.
Och jag gillar naturligtvis att de djärva, handlingskraftiga männen är filmens hjälar, med Stauffenberg och pensionerade generalen Ludwig Beck i spetsen. De tvekar inte. De vet att man tagit steget över på andra sidan och att det inte finns någon återvändo. Och de vet det som de vankelmodiga inte förstår, att också de vankelmodiga är avslöjade av sin passivitet.
De vankelmodiga generaler som försökte backa ur, när det visade sig att Hitler inte dött, blev alla avrättade. Att båda äta kakan och ha den kvar går inte. Att en så stor andel i alla maktstrider inte förstår det, är för mig ett mysterium.
Av trailern märks att det också är en påkostad historia, men det är något i försöket att förena krigets fasor med generalernas intellektuella kamp som inte riktigt lyckas. Filmen vill vara för mycket på en gång. Men som sagt: en solid arbetsinsats från Hollywood.
httpv://se.youtube.com/watch?v=o0TnZglj9Zo
Mer om andra världskriget i bloggen: Snickaren som nära nog sprängde fürern 1939, Segerstedt: ’Herr Hitler är en förolämpning’.
(Andra intressanta bloggar om samhälle, film, filmer, kultur, recension, Valkyria, film, )