Obama kommer inte att bota antiamerikansimen

Européer menar att det vore bra för USA om Barack Obama vann, för då skulle han kunna råda bot på de antiamerikanska stämningar som finns i Europa (se DN-ledare och Expressen). Samma förhoppningar hörs bland amerikaner. Men som alltid ska man sätta stämningar och känslor i ett större sammanhang. Det gör kolumnisten Lewrence Solomon i kanadensiska tidningen National Post,  False hope for global unity:

Antiamerikanismen började inte med George W Bush och den kommer inte att sluta med Obama som president …
Den bittra kritiken av USA gör mig ofta förundrad. Den framstående indiske miljöaktivisten Anil Agarwal, som jag hade stor respekt för, gjorde i början på 1980-talet utfall mot ”Coca Cola-ization” av tredje världen (det vi idag kallar globalisering). När man besöker de fattigaste och mest avlägsna byar, sa han, och du kommer att se skyltar för Coca Cola och folk som dricker Coca Cola, trots att den inte är gratis.
Men varför skylla på Coca Cola eller Amerika, frågade jag förvånat eftersom Anil hade inspirerats av bybornas kunskaper och uppfinningsrikedom, och var en uttalad förespråkare för individuell frihet. Om byborna frivilligt köper Coca Cola, varför invände Anil?
Anil gav aldrig något svar som jag fann tillfredsställande, annat än uttryck för obehag över att USA hade blivit så mäktigt, att dess företag blivit så framgångsrika, att den amerikanska närvaron gått för långt.
Det var då vanligt att kritisera ”amerikansk imperialism” även om USA aldrig sökt eller varit någon kolonial makt, till skillnad från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Belgien, Portugal, Holland och Italien, som mellan sig militärt besegrade och kolonialiserade större delen av Afrika, Asien och Amerika.

Lawrence Solomon pekar också på att Amerika får hård kritik när man engagerar sig, som i Irak. Och man får lika hård kritik när USA förhåller sig passivt, som i inledningen till första och andra världskrigen.

Huruvida föraktet för Amerika är större när man tar strid eller när man inte gör det är svårt att avgöra; vad som inte är oklart är att USA föraktas hur man än förhåller sig.

Vad beror då dessa ständiga utfall på? Artikelförfattarens svarar:

Min förklaring är enkel: Amerika är en odiskutabel succé och med framgång kommer avund, särskilt från de som inte upplever samma framgång…
Slutligen, Amerika är hatat på grund av att man symboliserar den fria marknadens kapitalism, som ger bättre resultat än socialism av europeiskt snitt och som fullständigt besegrat kommunismen, ideologier som lockar till sig många om inte de flesta av världens intellektuella.

Så är det. Europa har varit de totalitära idéernas vagga — fascism, kommunism, nazism — och varje gång dessa försök att lägga samhället tillrätta genom storslagna planer har USA fått rycka ut och rädda Europa från blodbad.
Vi i Europa vill ändå tro att vi är bättre än Amerika på att skapa det goda samhället. Vi kan inte med att erkänna att så inte är fallet. Vi klarar inte av att medge att vår kollektivism i olika former är mänskligt fördärv. Därför störs vi av Amerika, vars blotta existens påminner oss om vårt eget misslyckande.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

Svenska seder gäller här

Ekonomen och Aftonbladet-kolumnisten Carl Hamilton hamnade i storgräl när han skulle medverka i SVT:s islamistiska program halal-tv. De kvinnliga programledarna i slöja vägrade ta honom i hand, rapporterar Kvällsposten i Hamilton i storbråk med SVT:s muslimska programledare och Storgrälet – ord för ord.
Enligt svensk sed är det en grov förolämpning om någon vägrar ta den hand man sträcker fram.
Och jag anser att svenska seder är lika mycket värda, har lika stor kulturell signifikans som exempelvis iranska seder.
Det är uttryck för oikofobi — nedvärdering av västerländsk kultur — att anse att våra seder är mindre värda än islamska.
Olika folk har olika kulturella uttryck. När de möts sker kulturkrockar.
Vem har då rätt? Det avgörs av var man är. Pogrammet spelades in i Sverige. Och i Sverige är det självklart att svenska seder gäller före muslimska.
Om inte vi svenskar försvarar den svenska kulturen, vem i hela värden kommer att göra det då?
Det är de tre kvinnliga programledarna som uppträder ovärdigt genom att inte ta Hamiltons utsträckta hand.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , ,

Rättsbesvär, ett förslag till ökat rättsskydd för medborgarna

Mitt engagemang i Medborgarrättsrörelsen innebar att jag i helgen lade upp en ny hemsida för att sprida kunskap om en spännande idé som tyvärr fallit i glömska. När Sverige för första gången blev fällt i Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna 1982 (då två fastighetsägare fick rätt mot staten som i 18 år haft expropriationsbeslut på deras fastigheter utan att verkställa tvångsköpet) föreslog regeringsrådet Gustaf Petrén att medborgare skulle kunna gå till domstol när de utsatts för ett felaktigt myndighetsbeslut.
Detta förslag till stärkt möjlighet för juridisk upprättelse kallade han rättsbesvär.
Petrén hämtade idén från rättsinstitutet kommunalbesvär, som sedan länge ger kommuninvånare rätt att hos kammarrätten klaga på lagligheten i beslut av kommunfullmäktige eller annan kommunal instans.
Regeringen utredde Petréns förslag, men dåvarande justitieminister Anna Greta Leijon (s) valde att genomföra en betydligt försiktigare prövningsrätt. Under några år lämnades flera riksdagsmotioner in av bland annat Allan Ekström (m), Bertil Fiskesjö (c) och Bengt Westerberg (fp) om att införa rättsbesvär till medborgarnas förfogande, så att Sverige uppfyller Europakonventionens krav om att myndighetsbeslut ska kunna överklagas till domstol.
Det är dags att återuppta diskussionen om hur medborgare ska kunna stärka sin makt och kontroll över myndigheterna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Inget haram om islam i Halal-tv

Det har ifrågasatts om SVT:s nya samhällsprogram ”Halal-tv”, som startar ikväll, kommer att bli balanserat och sakligt. Det ska ledas av tre kvinnor i slöjor. Jag reagerade redan på namnet. Halal betyder tillåtet i islams namn. SVT startar alltså ett program som redan i titeln antyder att ingen kritisk granskning kommer att ske.
Och att något otillåtet i islams namn, haram, absolut inte ska förekomma bekräftas av programledarna när de intervjuas i DN:

Innebär det att ni inte kommer att säga åsikter som kan kritiseras eller gå emot islam? Skulle ni till exempel i kunna säga att griskött är halal?
— Nej, det kan man inte säga, säger Dalia Azzam Kassem.

DN:s exempel är naturligtvis löjeväckande, men svaret är ändå tydligt: SVT startar en programserie om islam där ingen kritik mot islam kommer att få framföras.
Det är ett brott sändningstillstånd för SVT med krav på opartiskhet, saklighet och allsidighet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Galen i Den utvalde

Under den finurliga rubrik Mad about The One summeras den amerikanska valrörelsen i brittiska vänstertidningen Guardian. Rubriken anspelar på låten ”Mad about the boy”, och på McCain-kampanjens valfilm om Barack Obama som ”The One”. Det är redaktören Harold Evans som riktar hård kritik mot hur medierna fallit för Obama, och svikit sitt ansvar att vara skeptisk och undersökande:

Det som oroar den som är gammaldags nog att bry sig om kvaliteten inom journalistiken är nyhetsbevakningen i mainstreammedierna. Glöm det gamla idealet om objektivitet, rättvisa, noggrannhet och så vidare … Bevakningen har varit slaviskt ensidig till förmån för ”The One” …
Forskare vid ”Project for Exellence in Journalism” rapporterar att under de sex veckor som följde på det republikanska konventet fick McCain fyra gånger så många negativa artiklar som positiva. Samtidigt fick Obama dubbelt så många positiva artiklar som McCain.

Harold Evans påminner om att Hillary Clinton utsattes för samma behandling under primärvalet och ger flera exempel på typiskt partiskt beteende i medierna — om hur budskap förvrängs och hur ljud och bild manipuleras. Han avslutar sarkastiskt:

Låt oss hoppas att konsekvenserna av att utse ”The One” blir så underbart som medierna har fått väljarkåren att tro.

En liten tröst för mig, om Obama vinner, är att medierna kommer att bli medskyldiga när Obama inte kan infria de totalt orealistiska förhoppningar som han fått sprida, utan att medierna granskat dem.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Film, fiktion, seriefigurer – och presidentkandidater

Ytterligare en tankeväckande artikel om karaktären på den amerikanska valrörelsen står kanadensiske kolumnisten Mark Steyn för. Han skriver om hur allt fler människor verkar få svårare att göra skillnad på fiktion och verklighet, Obama’s a better symbol than president:

I förra veckan genomfördes en namninsamling i Tokyo med krav på att Japans regering ska tillåta äktenskap mellan människor och seriefigurer. ”Jag är inte längre intresserad i det tredimensionella. Jag vill bli medborgare i en tvådimensionell värld”, förklarade Taichi Takashita …
Efter tisdagens val vet vi om en hel konstitutionell republik har beslutat att ingå äktenskap med en tvådimensionell karaktär … För många av Barack Obamas supportrar är han en idé. Han erbjuder ”hopp”, inte ”rädsla”. Hopp om vad? Hopp om ”förändring”. Okej, men förändring till vad? Åh, som du håller på. Hänger upp dig på den tredimensionella verkligheten, när vi flyttat oss bortom den.

Mark Steyn menar att Obama är en idé hämtad från fiktionen, om ”att välja en yngre Morgan Freeman, den coola, reserverade och värdige svarte mannen som när han inte bokstavligen är Gud mitt ibland oss (som i filmen Bruce den allsmäktige), alltid är filmens samvete”. Steyn avslutar:

På tisdag kommer många amerikaner att rösta på den tvådimensionelle Obama – på imagen, på idén, på ”hoppet”. Men det kommer att bli den tredimensionelle Obama — en verklig människa med en verklig bakgrund — som Amerika har att leva med.

Träffsäker beskrivning. Hur våldsam kommer kollissionen mellan den tvådimensionella seriefiguren och verklighetens president att bli? Hur kommer hans väljare att reagera när det visar sig att Obama inte kan gå på vatten?
Det är nog den mest spännande frågan, om — om — Obama nu går och vinner.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

USA-valet har blivit kändistävlan a la Idol

En annan kolumnist som inte heller han är nådig i sin kritik av den amerikanska valrörelsen är Greg Sheridan i The Australian, Politics of celebrity takes over:

Barack Obama är den första rena kändisen som blivit presidentkandidat. Han är urtypen för en kändis, med sin stenhårda kontroll över den egna imagen, mästerligt spelad, obesvärat frikopplad från kontroverserna runt honom, så som framgångsrika kändisar är …
Valmanskåren har alltid varit angelägna om vilken karaktär deras politiska ledare besitter, men de traditionella bevisen för karaktär — handfast engagemang, grundmurade prestationer — har fått ge vika för kändisskapets bedrägliga glans.

Som jag sagt förut: på ett sätt vore det intressant att se hur snabbt Obamas stjärnglans falnar efter en valseger. Ingen politiker har, vad jag vet, lyckats behålla popularitet som bygger på löften och yta. Förklaringen är ju enkel: till skillnad från skådespelare ställs en vald politisk stats- och regeringschef inför en tuff verklighet som han/hon måste hantera. Och så fort en politiker agerar åt ena eller andra hållet, eller gör ingenting, stöter politikern bort stora grupper besvikna supportrar.
Politik är ett skitigt hantverk — i meningen att man måste kompromissa för att komma till beslut, man kan inte hålla på sina renläriga åsikter till etthundra procent. Thorbjörn Fälldin brukade påminna omgivningen om det genom att citera Birger Norman i hans dikt ”Renhännren” (på ångermanländska):

Den som int lägg sä i
ha inge å dra sä ur.
Å inge hänner å tvätte.
Den som ta i
jett fo en del dynje
på fingra.
Men når allt
komma tell allt,
va ha renhännren
uträtte häri väla?

Barack Obama har sett till att hålla sina händer rena. Han har gjort det i delstatsförsamlingen i Chicago och i senaten i Washington genom att rösta ”avstår” fler gånger än någon annan politiker i USA:s historia. Jag kan inte se hur Barack Obama som president ska kunna behålla sina rena händer. Då måste han hugga i och skita ner dem. Hur går det då?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Symboler blev viktigare än substans i USA-valrörelsen

Så här under valrörelsens allra sista timmar brukar nyheterna bli få, och därför har flera kommentatorer börjat utvärdera årets presidentvalrörelse. Thomas Sowell, ekonom och forskare vid Stanford, är inte nådig i sin utvärdering av Barack Obama i kolumnen Ego and Mouth:

Efter det ansvarslösa risktagandet med subprime-lånen som ledde till den nuvarande finansiella krisen, kan man fråga sig om Amerika tänker spela ännu högre genom att lägga nationens öde i händerna på en man vars enda kvalifikationer är ego och mun.´
Barack Obama är styv i korken och har den sorts självförtroende som bara kan uppnås av den som aldrig byggt något annat än sin egen självbild.
Den som verkligen har tagit ansvar för konsekvenserna av att leda någon form av verksamhet — företag, akademisk organisation eller ett lag i sport — har någon gång blivit tvingad till rättelse på grund av bakslag som varit självförvållat eller som konsekvens av ett händelseförlopp man inte kunnat förutse.
Den sorts självrättfärdigat självförtroende som blivit Obamas varumärke finns normalt hos oprövade nykomlingar på universiteten — smarta och välartikulerade studenter, men utan varje erfarenhet av verkligheten.
Tecknen på Obamas självfokuserade omogenhet är smärtsamt uppenbar, men ignorerade av supporters som ställer allt sitt hopp till honom och av medierna som bara ser till symboliken och den ideologi om Obama representerar.

Sowell tror att en seger för Obama och Biden, tillsammans med majoritet för demokraterna i kongressen, kan leda till ett historiskt samanbrott (historic meltdown) för Amerika både ekonomiskt och militärt.
Så långt tror jag inte det hinner gå på fyra år. Men att Obama kommer att få det mycket svårt, efter de omöjliga förväntningar han har byggt upp, är jag tämligen säker på. Om han nu skulle vinna på tisdag. Jag är inte alls övertygad om att han gör det.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

DN erkänner framgång i Irak

Sällan är den här bloggen på samma linje som Dagens Nyheter i internationell politik, men dagens huvudledare kommer man efter mycket eländesbeskrivning om Afghanistan till en intressant slutsats, Nödvändig närvaro:

De långsamma framstegen föranleder obekväma frågor. Hur kommer det sig att folket fortfarande tyr sig till de extrema islamisterna?
Men de svenska män och kvinnor som med stort mod riskerar livet för ett annat folk, är enbart utsända för att göra just detta – det vill säga upprätthålla säkerheten. Därför är öppnandet av Sveriges ambassad i Kabul en glädjande utveckling, trots att säkerhetsläget är långt ifrån optimalt. Soldaterna fortsätter att sköta sitt uppdrag med bravur. Kanske kan en kraftig truppförstärkning liknande den USA gjort i Irak fungera även i Afghanistan.

Ja. Man måste ta fundamentalismen på allvar och sätta in tillräckligt med kraft för demokratins sak, så att de tidigare förtryckta folken ser att vi menar allvar. Den läxan lärde sig USA i Irak (efter onödigt lång väntan), och behöver nu tillämpas i Afghanistan.
Att bekämpa extremism som har globala konsekvenser, kommer västvärlden inte undan. Det är då bättre att ta kampen vid nuvarande frontlinje i Afghanistan, än låta den sprida sig så att vi senare får ta striden på vår hemmaplan. När kampen mellan demokrati och diktatur görs i Afghanistan ger vi dessutom fler människor möjligheter att leva i frihet. Det tycker jag är det bästa bistånd vi överhuvudtaget kan ge. 
(Men i radion gör just nu DN:s Barbro Hedvall utfall mot svensk närvaro i Afghanistan, så var DN egentligen står är högst oklart).
(Andra intressanta bloggar om , , , ,
,, , , )

Gröna aktivister kräver diktatur och massmord – för miljöns skull

Miljöaktivismen blir allt mer extremistisk. Östgöta Correspondenten kommenterar en artikelserie där miljövänner intervjuas, Med sådana miljövänner…:

Thomas Toivonen är grön anarkist och anser att stenåldersliv är enda räddningen. Han erkänner att jordens befolkning då måste minska dramatiskt: ”Det bästa är att det sker med frivilliga metoder. Ingen vill ha massmord. Å andra sidan sker det massmord på många håll i världen redan nu”. (SvD 28/10).
Johan Rockström är miljöforskare och tvivlar på att demokratier klarar av att göra de för miljön nödvändiga förändringarna: ”Om politiker fortsätter att inte göra tillräckligt mycket åt problemen, kan vi inte utesluta att det kommer att krävas kraftfulla toppstyrda lösningar på planetär nivå”. (SvD 29/10).
Världsdiktatur och massmord skulle alltså vara lösningen på klimathotet. Metoderna känns igen, även om hotet som påstås berättiga metoderna är nytt.

Börjar det inte bli dags att skärskåda och kritiskt granska klimathotet från etablerat håll? Att fortsätta spä på hysterin och paniken driver fram extremism och fundamentalism som är både otäck och farlig.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )