Month: November 2008

Vänstermagasinet Salon ställer frågan om vänstern verkligen kan lita på Barack Obama. Han vann på ett utpräglat personligt mandat och därför är han inte ansvarig inför någon, skriver David Sirota och fortsätter i In Barack we trust?

Att döma av de mejl jag får är många läsare oroliga över att Barack Obama inte kommer att leverera löftet om “förändring vi kan tro på”.
Sedan väljarna i valet avvisat mantrata om frihandel och avreglering, är läsarna upprörda över att Obama nu anlitar så många förespråkare av avreglering och frihandel som de menar är ansvariga för nuvarande ekonomiska kris.
Medan den tillträdande presidenten vitt och brett luftat sitt motstånd mot Irakkriget är många besvärade över att “Obamas nationella säkerhetsteam kommer att domineras av dem som förespråkade Irakinvasionen och intar hökaktiga ståndpunkter”, som Los Angeles Times har rapporterat.

Som framgår av förra inlägget satsar Obama på erfarenhet, snarare än förnyelse i utnämningarna till de tyngsta posterna.
För egen del tycker jag (givetvis) det är bra att offensiva krafter, förespråkare för Irakkriget, även fortsättningsvis kommer att ha ett avgörande inflytande över amerikansk utrikespolitik.
Men demokratiskt är det ytterst tveksamt att en kandidat som vann valet på förnyelse, när han väl är vald gör tvärtom. Det är inte att respektera väljarna. Och jag tror att Obama kan få en ovanligt kort smekmånad, iallafall från vänsterflygeln i demokratiska partiet. Och det är grupperingar som är notoriskt högröstade och gapiga. De kan ställa till en hel del problem för presidenten. Och med viss rätt. De hjälpte honom till makten, och nu ser det ut som att han sviker dem.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, demokraterna,Obama)

I morgon ska tillträdande vicepresidenten Joe Biden (som varit osynlig i veckor) hålla presskonferens och offentliggöra den nya administrationens säkerhetspolitiska team. Då väntas rykten bekräftas om att Hillary Clinton nomineras till utrikesminister och att Bushs försvarsminister Robert Gates sitter kvar, skriver AP i Obama set to unveil national security team.
Dessutom väntas generalen och tidigare Nato-befälhavaren James Jones utses till presidentens nationelle säkerhetsrådgivare. Också det ett val av erfarenhet snarare än förnyelse.
Först på den mer lättviktiga posten som USA:s FN-ambassadör nomineras någon från Obamas kampanj, Susan Rice. Men även hon har erfarenhet från Clinton-administrationen, som statssekreterare på UD för Afrika.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, demokraterna,Obama)

Ekot har ett insiktsfullt inslag om Thailand i eftermiddag. De demonstranter som ockuperat flygplatserna i Bankok de senaste dagarna är anti-demokratiska. Man vägrar erkänna att de förlorade valet för bara 11 månader sedan. Nu har motdemonstrationer startat, till stöd för demokratin, Demonstrationer för Thailands regering:

På söndagen [samlades] också tusentals anhängare till regeringen inne i centrala Bangkok, för att visa sitt stöd för regeringen och för det demokratiska systemet. Flera av de uttryckte sin avsky mot flygplatsockupanterna …
– Jag är för demokrati, mot en militärdiktatur, och för en vald regering. De är en samling skurkar, säger [författaren Anon] och syftar på demonstranterna, som har ockuperat flygplatserna.

Ja, demokratiska regeringar ska avsättas i val, inte genom mobbmentalitet. Och att flygplatsdemonstrationerna är utslag av pöbelvälde bevisas ju av att det är riktigt destruktivt att ge sig på en av Thailands största inkomstkällor, turismen.
(Andra intressanta bloggar om politik, demokrati, Thailand, demonstrationer)

I Expressen skriver Uje Brandelius, vänsterpartiets blivande pressekretare, en intressant debattartikel, Så ska (v)i locka besvikna sossar:

För bilden av vänsterpartiet är tyvärr, fortfarande, ganska mycket en bild av ett parti för kulturarbetare och unga arga med planekonomi på agendan. Kanske har den här bilden delvis underblåsts av partiet självt, som med all rätt varit glada över att vara de unga radikalas val. Problemet är bara att den bilden av partiet stöter bort fler än den attraherar. Besvikna vänstersossar på flykt undan sahlinismen undviker att söka asyl i vänsterpartiet för att de tror att de ska påtvingas en palestinasjal.

I det har han helt rätt. Den här inriktningen skulle utsätta socialdemokratin för ett svårt tvåfrontskrig — dels mot mjukare moderater och dels mjukare vänsterpartister.
Men jag förstår inte hur denna profil ska göras trovärdig när man i ledningen har demagoger som Kalle Larsson. De utstrålar stenhård radikalism, på gränsen till sekterism. För att uppfylla Brandelius ambition krävs företrädare som är villiga att samtala och resonera snarare än skandera med knutna nävar.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, vänsterpartiet)

Norrköpings Tidningar skriver om moderaternas framtidskonvent i Sollentuna, M konsoliderar förda politiken:

Fredrik Reinfeldt har ett mycket starkt förändringsmandat som han förvaltat väl. Valfiaskot, det faktiska, 2002 blev startskottet för en förnyelse av partiet. När Reinfeldt tog över flyttade han striden till den socialdemokratiska planhalvan när han satte arbetslinjen högst och moderaterna definierades som ett arbetarparti. De konsekventa sänkningarna av inkomstskatten har gett en bred majoritet av landets arbetstagare mer i plånboken.

Samtidigt påpekar ledarartikeln att moderaterna talar tyst om flera känsliga frågor. Försvarspolitiken nämns överhuvudtaget inte alls.
Här åskådliggörs de två motstridiga känslor jag har inför nya moderaterna: jag gillar att moderaterna lärt Machiavelli och förstår att politik i riksdag och fullmäktige ytterst handlar om makt och att man måste agera utifrån vad väljarna vill ha. I demokrati är det folklig opinion och väljarna som avgör vem som får makten. Då måste målet vara att bli bäst på att företräda denna breda opinion.
Med Fredrik Reinfeldt har moderaterna tagit sig an uppgiften att ta över rollen som statsbärande parti och putta ut socialdemokraterna som ett för landet opålitligit vänsterparti, ungefär som s förr kunde misstänkliggöra m som opålitligt högerparti som inte hade hela landets bästa för ögonen.
Det gör att partiet blir försiktigt och försvarar mycket av det bestående.
Så erövras makt. Men ideologiskt är detta inte alltid lika kul. Att moderaterna inte tar debatt om försvarspolitik är en signal om att partiet inte vill utmana på områden där man inte ser några kortsiktiga opinionsvinster.
Förändringar i opinionen måste drivas på av andra, fria aktörer, snarare än partier som söker och innehar regeringsmakten. Problemet är att här har förstärkningar inte skett i samma takt som moderaterna tonat ner sin idémässiga profil. På några års sikt gör det inte så mycket, när vinsten är en annan regering och andra makthavare än socialdemokrater. Särskilt om Reinfeldt vinner en ny fyraårig mandatperiod 2010.
Men om idédebatten hamna för fäfot kan frihetens värderingar ta skada på sikt.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna,
Reinfeldt, Schlingman, alliansen, regeringen)

Finansminister Anders Borg säger i TV4 Lördagsmorgon att regeringen tänker agera som “snöplog” för att på olika sätt underlätta för fordonsindustrin att ta sig igenom de svåra tiderna. Han understryker att Volvo personvagnar, Volvo lastvagnar, Scania och Saab inte är en varvsindustri som ska avvecklas, utan har plats i framtiden. Men han motsätter sig statligt övertagande:

— Staten är inte lämpliga ägare.

Dessutom lägger EU hinder i vägen för direkt statsunderstöd. Borg hänvisar till Barosso-planen som lades fram i Bryssel i veckan, som öppnar för en rad åtgärder på Europaplanet. Lån för miljöinvesteringar mm. 
På oppositionens kritik om att regeringen borde satsa mer och lägga nya krispaket svarar Borg:

— Sverige har den mest expansiva statsbudgeten i Europa.

När Borg får frågan vad han kommer att göra för företagare som Percy Nilsson, som är i studion, svarar Borg att EU-kommissionen jobbar dygnet runt inför finansministermöte på tisdag då avsikten är att få ner räntorna och skapa sådan trygghet att bankerna börjar låna ut pengar till företagen igen.
Det låter bra, svarar Nilsson. Och finansministern ger intryck av att ha läget under kontroll. Han kan sin sak.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, entreprenörskap, Anders Borg, Alliansen,
regeringen)

Flera debattörer försvarar Mona Sahlin med argumentet att hennes svårigheter enbart beror på att hon är kvinna. Hon motarbetas därför att hon är kvinna. Johan Ingerö skriver om denna argumentationslinje:

Vad har moderaten Yngve Holmberg, folkpartisten Gunnar Helén och centerpartisten Lennart Daléus gemensamt? Svaret är att de alla är före detta partiledare som, mer eller mindre rättvist, döms ut i historieböckerna. De är alla förknippade med svikande väljarstöd och djup ideologisk förvirring. De anses alla ha varit dåliga på sina jobb.
Mona Sahlin är på många sätt jämförbar med dem. I likhet med Holmberg har hon fokuserat mer på yta än på politiska sakfrågor. I likhet med Helén gick hon bort sig i veliga drömmar om ett mittensamarbete som är dömt att misslyckas. I likhet med Daleús är hon oförmögen att ge raka och förtroendeingivande svar.
Men till skillnad från dem är hon kvinna, och då är det tydligen tabu att säga att hon helt enkelt inte uppfyller kraven. I stället handlar allt om stora stygga män som “inte kan hantera kvinnor med makt”.

Varför kan vi inte lämna gruppidentitetspolitiken på historiens skräphög? Och bedöma makthavare för de individer de är. Mona Sahlin har uppenbart begått ett antal misstag. Och i fallet med vänsterpartiet grovt missbedömt situationen i sitt eget parti.
Den här bloggen dömde omedelbart ut s-mp samarbetet som inleddes den 8 oktober och skrev att detta datum kan gå till historien då Mona Sahlin förlorade valet. Och mycket riktigt två dagar senare tvingades Sahlin retirera från den stängda dörren mot v.
En partiledare som så uppenbart saknar fingertoppskänsla får problem, varesig det är en man eller kvinna. Förra kommentaren visar också att Sahlin inte riktigt hänger med, utan riktar anklagelser mot Alliansen som visar sig vara skeenden som hon själv var ansvarig för i förra s-regeringen.
Mona Sahlin begår tabbar som gör att hennes kompetens kan ifrågasättas på vissa områden. Det kan helt säkert vägas upp av andra kvaliteter, men att påstå att det är hennes kön som leder till frågetecken är bara fånigt.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin)

I World Economic Forums jämställdhetsindex har Sverige tappat några platser. Det fick s-ledaren Mona Sahlin att gå ut med ett fördömande pressmeddelande, rapporterar politikerbloggen:

— Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Vi har under den moderatledda regeringen trillat ner till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008.

Men Mona Sahlin och hennes medarbetare läste inte rapporten särskilt noga:

Man missade en, minst sagt, väsentlig uppgift: årets rankning bygger på två år gamla siffror. Då styrdes Sverige av en socialdemokratisk regering, där Mona Sahlin var minister.

Sahlin klandrar således sig själv, inte Alliansen. Ett präktigt självmål, om man så säger.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, feminism, genus, jämställdhet, antifeminism, könsroller, kvinnor)

Tecknaren Hans Lindström visar vilken oro som finanskrisen skapar:

(Andra intressanta bloggar om samhälle, humor, finanskrisen, satir)

Tecknaren Scott Stantis reflekterar över att Barack Obama, trots allt tal om förnyelse (change), mest utnämnt tidigare makthavare ur Clintonadministrationen:

(Andra intressanta bloggar om samhälle, USA, humor, satir)