Européer menar att det vore bra för USA om Barack Obama vann, för då skulle han kunna råda bot på de antiamerikanska stämningar som finns i Europa (se DN-ledare och Expressen). Samma förhoppningar hörs bland amerikaner. Men som alltid ska man sätta stämningar och känslor i ett större sammanhang. Det gör kolumnisten Lewrence Solomon i kanadensiska tidningen National Post, False hope for global unity:
Antiamerikanismen började inte med George W Bush och den kommer inte att sluta med Obama som president …
Den bittra kritiken av USA gör mig ofta förundrad. Den framstående indiske miljöaktivisten Anil Agarwal, som jag hade stor respekt för, gjorde i början på 1980-talet utfall mot ”Coca Cola-ization” av tredje världen (det vi idag kallar globalisering). När man besöker de fattigaste och mest avlägsna byar, sa han, och du kommer att se skyltar för Coca Cola och folk som dricker Coca Cola, trots att den inte är gratis.
Men varför skylla på Coca Cola eller Amerika, frågade jag förvånat eftersom Anil hade inspirerats av bybornas kunskaper och uppfinningsrikedom, och var en uttalad förespråkare för individuell frihet. Om byborna frivilligt köper Coca Cola, varför invände Anil?
Anil gav aldrig något svar som jag fann tillfredsställande, annat än uttryck för obehag över att USA hade blivit så mäktigt, att dess företag blivit så framgångsrika, att den amerikanska närvaron gått för långt.
Det var då vanligt att kritisera ”amerikansk imperialism” även om USA aldrig sökt eller varit någon kolonial makt, till skillnad från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Belgien, Portugal, Holland och Italien, som mellan sig militärt besegrade och kolonialiserade större delen av Afrika, Asien och Amerika.
Lawrence Solomon pekar också på att Amerika får hård kritik när man engagerar sig, som i Irak. Och man får lika hård kritik när USA förhåller sig passivt, som i inledningen till första och andra världskrigen.
Huruvida föraktet för Amerika är större när man tar strid eller när man inte gör det är svårt att avgöra; vad som inte är oklart är att USA föraktas hur man än förhåller sig.
Vad beror då dessa ständiga utfall på? Artikelförfattarens svarar:
Min förklaring är enkel: Amerika är en odiskutabel succé och med framgång kommer avund, särskilt från de som inte upplever samma framgång…
Slutligen, Amerika är hatat på grund av att man symboliserar den fria marknadens kapitalism, som ger bättre resultat än socialism av europeiskt snitt och som fullständigt besegrat kommunismen, ideologier som lockar till sig många om inte de flesta av världens intellektuella.
Så är det. Europa har varit de totalitära idéernas vagga — fascism, kommunism, nazism — och varje gång dessa försök att lägga samhället tillrätta genom storslagna planer har USA fått rycka ut och rädda Europa från blodbad.
Vi i Europa vill ändå tro att vi är bättre än Amerika på att skapa det goda samhället. Vi kan inte med att erkänna att så inte är fallet. Vi klarar inte av att medge att vår kollektivism i olika former är mänskligt fördärv. Därför störs vi av Amerika, vars blotta existens påminner oss om vårt eget misslyckande.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Palin, republikanerna, demokraterna,Obama)