Ett klokt inlägg om ministerns skämt

En läsare påpekar att DN-kolumnisten Lena Andersson faktiskt framfört samma poäng som denna blogg i diskussionen om vad som inte får sägas i samhällsdebatten.
”Alla” medier sköt ner en okänd webbkommunikatör på Moderaternas kansli för vad han skämtat om när han trodde mikrofonen var avstängd. Här i bloggen (länk) påpekades att det han argumenterade emot, ett galet budskap från socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, var ett värre uttalande. Hon hade i Facebook skrivit: ”Den här idén om mäns rösträtt i USA, är det inte dags för omprövning”.
Om det skriver Lena Andersson, Ministern och rösträtten:

Det är allvarligare att en regeringsmedlem offentliggör sina lättsamma tankar om omprövning av ett demokratiskt fundament än att en partitjänsteman luftar en sexistisk förolämpning aldrig avsedd att höras av den förolämpade.

Hoppet är kanske inte helt ute för gammelmedierna… Ibland skrivs det klokt också där.

Inte mot öppenhet utan mot förljugenhet

Hur vi ser på verkligheten börjar verkligen glida isär. I DN-ledarkrönika idag beklagar Amanda Björkman att väljarna sviker etablissemangen:
”Man hade kunnat hoppas att det allvarliga läget skulle få människor att prioritera, att Brexit, valet av Trump … det stundande franska valet … skulle få människor att värdera den öppenhet som vi har kunnat vänja oss vid i väst. Men nej.”
Har verkligen väljarna röstat emot öppenhet som princip?
Nej, det man röstat emot är etablissemangens förljugenhet.
Ta den svenska gränskontrollen. Före november 2015 ansåg regeringen och massmedierna liksom den borgerliga oppositionen att det var höjden av rasism, slutenhet och byggande av murar att förespråka ID-kontroller vid landets gränser. Efter november 2015 införde samma regering med stöd av samma opposition just en skärpt gränskontroll.
Är gränskontrollen ett hot mot öppenhet? Nej, tvärtom. Bara genom att införa gränskontroll kunde det öppna samhället räddas från sönderfall.
Att etablissemangen ljög och införde det man förut kallat rasism och slutenhet, förändrar inte verkligheten.
Ett civiliserat land skyddar sina gränser. Så att man kan värna sin öppenhet, demokrati och rättsstat.
Öppenhet är, precis som alla andra värden, en fråga om balans. Total öppenhet i betydelsen gränslöshet, leder till anarki och att människors frihet hotas. Öppenhet uppnår bara målet om medborgarnas frihet om den vägs samman med andra värden, som exempelvis rättsstatens krav på att lagar respekteras och följs av alla.
Det är här etablissemangsröster, som DN, fullständigt gått bort sig nu när globaliseringens avigsidor gjort sig påminda. DN och andra som hävdade att gränskontroll var rasism, har (i praktiken, om inte rakt ut) fått krypa till korset och medge att de ljög. Gränskontroll är inte  rasism eller slutenhet, utan en rimlig princip så att nationalstaten kan upprätthålla ordning och säkerhet.
Tänk att det ska vara så svårt att medge…

Veckans citat

Några giftiga och smarta budskap ur veckans nyhetsflöde:

Journalister är jävla idioter! Bra killar med ett jobb att sköta: producera skitsnack. De är så jävla självbelåtna. Det är vad vanligt folk tycker som räknas.

Musikern Noel Gallagher, Oasis, i SVT:s dokumentärserie ”Hitlåtens historia” (den bästa dokumentärproduktion SVT gjort).

I ny rapport påpekas att finska sjukhus levererar ungefär 40 procent mer vård för pengarna.

DN-ledare(!) lyfter studie av Svenskt Näringsliv som visar svensk offentlig sektor i fritt förfall.

Några av de värsta terrorgrupperna i historien har varit vänsterextremister. Men när en svensk myndighet ska granska våldsbejakande extremism anlitas en person som själv förefaller lojal med de grupper han skriver om – utan att det redovisas.

Journalisten Anna-Lena Lodenius i Dagens Samhälle om politisk korruption i svenska statsapparaten.

Politiken vill påfallande ofta förklara sig maktlös (…) På områden där politiken har ett direkt ansvar och måste ta beslut — polis, skola, vård — är resultaten nedslående.

Chefredaktör Johan Hakelius i Fokus om den bottenlösa inkompetensen i samma statsapparat.

Jag är glad att han är död, men jag firar hoppet.

Kuba-amerikanen Alex Pineiro, 32, till nyhetsbyrån AP medan han uppmärksammade diktatorn och massmördaren Fidel Castros död på Miamis gator.

Normkritik, rasifiering och andra dumheter måste utmanas

Ett riktigt insiktsfullt inlägg om tillståndet i Sverige står Staffan Werme för i nya numret av Fokus. Han har efter snart 30 år i Folkpartiet, varav många i partistyrelsen och som kommunalråd i Örebro, lämnat partipolitiken. Den har helt enkelt blivit outhärdlig. Eller som han uttrycker det under rubriken, Sökandet efter en liberal värdegrund:

Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob. (…)
Menar du att kristendom är bättre för samhället än islam, är du islamofob.
Menar du att reglerad invandring faktiskt innebär begränsad migration, är du xenofob.
Menar du att det finns skillnader mellan kvinnor och män, är du misogyn.

Staffan Werme är frikyrkligt aktiv och har alltså en annan bakgrund än mig, men jag delar fullt hans beskrivning av en antiintellektuell likriktning och brist på nyanser inom de gamla partierna:

Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.

Hans förklaring är en ytterst träffsäker analys:

I dagens politik är det ytterligheterna som regerar. Den marxistiska synen på tes och antites får sin fulländning i 2000-talets politiska liv. Det finns bara två alternativ. Vitt eller svart. Ont eller gott. Sant eller falskt. Fel eller rätt.
Problemet är att få människor [utom kulturvänstern, min anm] är så svartvita i sina uppfattningar.
Det går att vara för en traditionell syn på äktenskapet, på familj och kön, utan att vara homofob. Etiska och moraliska värderingar behöver inte utmynna i att man inte respekterar den andre.
Det går att mena att kristendomens dogmer är överlägsna islams, utan att bli islamofob. Religionsfrihet innebär oftast för den troende att man visar respekt för andras trosuppfattning, oavsett om den är ateistisk eller teocentrisk.
Det går att vara för både reglerad invandring och globalt ansvar för att ge de fattigaste möjlighet att resa sig ur sin fattigdom.
Det går att vara för ett starkt skydd för minoriteter och samtidigt anse att såväl identitetspolitik och rasifiering som approprieringsdiskussioner är kontraproduktiva.

Exakt. Vi som har invändningar måste stå upp mot den galna marxistiska vänstern som genom sitt starka och oreserverade hat och aggressiva attacker driver samhällsdebatten ut över ett stup och ner i dumhetens groteska värld.
Och vänsterns normkritik, som inte själv tål att utsättas för normkritik, måste en gång för alla skrattas ut som det löjeväckande resonemang det är.
Alla sunda människor borde ta till sig de resonemang Staffan Werme framför, och istället för att knyta näven i fickan, säga emot när dumheterna framförs — även om stämningen blir dålig. Vi måste rädda landet från dårarna.

Tysklands roll i världen

I den värld som växer fram, med ett allt mäktigare Kina, ett bullrande Ryssland, ett självsäkrare Iran (efter Obamas eftergifter) och ett Saudiarabien som stöder terrornätverk, pressas västvärlden och de demokratiska värderingarna.
För ovanlighetens skull finns en intressant analys i DN, av ledarkrönikören Gunnar Jonsson, som tar upp Tysklands roll i denna inte alltför sköna värld, Merkel klarar inte världsordningen. Han har naturligtvis fel i att utmåla frihetens och demokratins helt avgörande garant, USA, som den som skapar oreda i världen. Det får tillskrivas vänstermediernas maniska behov av att alltid attackera USA.
Men när det gäller tyskarnas roll i Europa och världen har han rätt:

Tyskland är beroende av en fridfull värld, dit det går att exportera bilar, men klarar inte att forma den.

Nej, just det. Tyskland kan inte ersätta USA. Men varför då hela tiden hacka på USA? Massmediernas syn på verkligheten är lika desorienterad globalt som den är i inrikespolitiken.

Tintin och De Niro

Noterar att skådespelaren Robert De Niro taggat ner. Han har vräkt ur sig oförskämdheter om presidentkandidaten Donald Trump. Nu säger han, rapporteras det, att han hoppas den nyvalde presidenten ska visa gott omdöme — till skillnad från De Niro själv, då.
Jag förstår inte varför skådespelare allt måste komma ut som vänsterradikala politiska amatörer. Det förstör intrycket av deras arbete och kulturgärning.
Intressant att ett originalverk av Hergé från Tintin-äventyret ”Månen tur och retur” sålts på franskt auktionshus för motsvarande drygt 15 miljoner svenska kronor. Utropspriset låg på halva beloppet, rapporterar SVT.
Kul när stor konst uppmärksammas. Konst med både humor och där man vet vad det föreställer…

Identitetspolitik sliter sönder demokratin

Min ledare Slutet för vänsterns identitetspolitik har blivit omdiskuterad i olika forum. I ledaren citerade jag Columbia-professorn Mike Lilla ur New York Times, där han i helgen skrev:

Vänstern har i en generation menat att vi ska bli mer medvetna om och ”hylla” våra olikheter. Vilket är en utmärkt pedagogisk princip, men katastrofal som grund för politiken i en demokrati. Amerikansk vänster har sjunkit ner i en sorts moralisk panik om ras, kön och sexuell identitet vilken har förstört vänsterns budskap och förhindrat vänstern från att bli en enande kraft i samhället kapabel att regera.

Reaktionerna har spänt från att fråga vad identitetspolitik är för något, till andra som anser det bara är demagogi att problematisera detta nya perspektiv.
Någon frågar, ”Är politik som riktar sig till att förbättra kvinnors villkor ’identitetspolitik’ eller ska man inte kanske snarare kalla det för vanlig politik?”
För mig är identitetspolitik rätt självklar. Det är att först identifiera en biologisk, religiös eller kulturell särart hos en person och endast därefter, i andra hand, avgöra hur denne person ska bemötas.
Identitetspolitiken vägrar att behandla oss bara som ”människor”, som alla tillskrivs lika rättigheter och skyldigheter. Enligt identitetspolitiken ska mänskligheten först delas upp i grupper, sedan avgörs vad dessa får och inte får göra.
Exempelvis får i USA bara afro-amerikaner skämta om n-ordet. De kan i rappmusik upprepa detta i all evighet, utan att någon klagar. Men om en vit person skulle ta samma n-ord i sin mun är denne bränd som rasist i all evighet. Man betraktar inte n-ordet utifrån ordet som sådant, utan från vems läppar det kommer.
En ”förebild” för demokrati i enlighet med identitetspolitik måste Libanon vara. De betraktar sig som demokrati och håller val, men det är obligatoriskt att premiärministern alltid ska vara sunnimuslim, presidenten alltid är kristen och talmannen alltid en shiamuslim.
Svaret på frågan om kvinnors villkor, är med andra ord: om kvinnors villkor behandlas separat och gäller enbart kvinnor, är det identitetspolitik. Att tala om medborgare och deras lika rättigheter och skyldigheter, är däremot motsatsen till identitetspolitik och bottnar istället i upplysningen framvuxen ur den kristna civilisationen.
Om vi inte ifrågasätter identitetspolitiken, som är vänsterns nya form av kollektivism, kommer snart krav på att också svensk lag ska stiftas så att vissa rättigheter endast gäller en viss identitetsgrupp.
Det vore slutet för upplysningen, demokratin och västvärldens fria samhällen.

Veckans citat

Några mer eller mindre tänkvärda ord ur nyhetsflödet…

En kort stund trodde jag att utbildningsministern tänkte ta tag i skolproblemen, men det handlade visst om Miljöpartiets riksdagsgrupp.

Riksdagsman Christer Nylander (L) kommenterar nyheten från TT att Gustav Fridolin ska öka pressen på skolkare

Det här med demokrati verkar inte alls tilltala den progressiva medelklassen.

Johan Hakelius i Expressen, om de sura reaktionerna på att Donald Trump vann i USA

Man kan inte kalla stora delar av valmanskåren för slödder och sedan tro att de ska rösta på en.

Statsvetaren Jan Kallberg i Dagens Samhälle om Hillary Clintons strategiska misstag.

Det är den här sortens idéer som slagit undan konsekvensneutraliteten inom journalistkåren.

Alice Teodorescu i G-P om Medieutredningens förslag att staten ska bestämma vilka åsikter som få mediestöd

Många federalister tycks fortsatt ha problem att släppa tanken på ”ever closer union”, dvs målet om en allt fastare sammanslutning inom EU. Att tiden för sådana visioner är förbi råder det tyvärr ingen tvekan om.

Frida Wallnor i ledare i Dagens Industri

Helgläsning?

Läsare undrar var mina kommentarer om svensk politik tagit vägen. Det har ju varit mycket USA nu. Ett skäl till att det blivit mer utrikesbevakning i bloggen är att jag skriver ledare i Samtiden, som har inrikesfokus.
Här är några ledare om svensk politik:
”När vi spottat på folket ska vi krama om det” – kommentar om DN-intervju av statsminister Löfven.
De representerar limousine-vänstern – kommentar till Gustav Fridolins försvar av etablissemanget.
Svenska modellen och ny fördelning av bördorna – om globaliseringens utmaning mot välfärdssamhället.
Varför förlorar etablissemangen val efter val? – där mitt svar, både för Sverige och väst är: de är inte ärliga.
Den goda jordmånen för folkligt-konservativt parti – om de folkliga reaktionerna på globaliseringens avigsidor.
Sluta förfäras, börja analysera – om mediernas snuttifiering och klickvänliga rubriker.
Demokrati byggs underifrån – om varför storregioner måste avvisas.

Kränkthetsmani ger tysthetskultur

Massmedierna går i totalt spinn över att en enskild politisk tjänsteman inom Moderaternas partikansli gjort ett idiotiskt uttalande, som inte alls var avsett att sändas. Uttalandet var avsett som skämt. Humorn var att säga det oacceptabla och vulgära som om det sändes. Problemet var bara att det sändes.
Enligt DN.se har ingenting viktigare hänt i världen än detta!
Åtta (8) nyhetsrubriker och tre (3) kolumnister toppar DN.se – om en lägre tjänstemans verbala dumhet:

Moderaten lämnar alla sina politiska uppdrag
Här kallar moderaten ministern för hora
Kommunikationschef: Kick them in the balls
Se klippet med moderaten här
Haffo följer bara tidens trend
Niklas Strömstedt en av många kritiker
Strandhäll: ”Det är väldigt tråkigt”
Löfven om klippet: ”Bedrövligt”
Ewa Stenberg: Nu har M skrikigt upp tonläget i politikdebatten till Trumpnivå
Amanda Björkman: Om detta är vad som sägs framför en kamera, hur…?
Erik Helmerson: Är detta vad Kinberg Batra vill att Moderaterna ska förknippas med?

Det är som om DN anser att detta är av samma dignitet som ett nytt världskrig.
SvD.se nöjer sig med fem (5) rubriker. SVT har tre rubriker och SR har två i denna för Sverige helt avgörande händelse. Inte.
Det är löjeväckande att journalistkåren i så kallade ”seriösa” medier kan göra en ”nyhetsvärdering” där detta kommer före allt annat som hänt i Sverige, Europa och världen.
Det säger något om massmediernas kris. Trots redaktioner med hundratals anställda är de inte bättre än vilken twittrare eller facebook-skribent som helst.
Men är det inte skandal att en politisk tjänsteman säger så? Mitt svar: det beror på syftet med det sagda. Jag tolkar det som att han inte menade det, inte ens som tillmäle. Att säga något man inte får säga, och göra det i en avstängd mikrofon har faktiskt en komisk poäng. Skämtet var av allt att döma avsett bara för de andra i rummet som sysslade med poddsändningen. Det gör skämtet än mer komiskt för mottagarna som jobbar med att sända seriösa politiska budskap. Skämtet blev riktigt humoristiskt just därför att han och de andra i rummet visste hur förbjudet det var att säga så. Bara om de visste det blev det komiskt.
Men får man skämta med sådana ord? Inte offentligt. Allmänt hyfs innebär att sådana ord inte används. Man blir dåligt föredöme, även om man inte menar något illa.
Men internt, för arbetskamrater och vänner? Eftersom ministern i motståndarpartiet hade skämtat om att ta rösträtten från alla män för att de är män, tycker jag det finns en komisk poäng i att ge igen på samma låga nivå.
Jag håller för övrigt med Clint Eastwood om att vi blivit alldeles för koketta och överkänsliga i användandet av olika epitet och kraftuttryck. Bloggen citerade Eastwood 2009:

– Folk har förlorat sin känsla för humor. Förr skämtade vi konstant om olika raser. Nu kan man inte säga så utan att hålla handen för munnen … Jag tycker det är löjligt. Förr i tiden hade varje vänskapskrets en “Sam the Jew” eller “Jose the Mexican”, men vi saknade varje rasistisk tanke. Det var helt enkelt det normala sättet att skämta. Inga problem.

Jag instämmer. Det finns en märklig intimitet i att kunna använda känsliga ord till dem man känner. De blir en bekräftelse på att man litar på och är trygg med dem man möter.
Man måste se till vad den bakomliggande tanken med att använda olika ord är. Om avsikten inte är att förnedra, då borde det inte vara så farligt.
Men om någon blir kränkt? Om den som lyssnar ogillar det som sägs, ska inte det styra? Nej, här har jag en annan mening än den nu rådande normen. Det är inte den som råkar höra något som har tolkningsföreträde. Det bör den som framför budskapet ha.
Det är ju bara avsändaren som vet vad han eller hon menar.
Vad andra fantiserar ihop om de sagda orden är mer något för hispan, än för vanligt umgänge människor emellan.
Den kränkthetsmani som nu råder — där alla letar efter något att bli kränkt över, själv eller å någon annans vägnar — är vansinnig. Den kan logiskt sett bara leda till att vi talar mindre med varandra, att kommunikationen stryps och att vi isolerar oss och kommer allt längre ifrån varandra.