Month: November 2016

Kan inte låta bli att tipsa om en ny biografi som är helt lysande. Diplomaten Dag Sebastian Ahlander visar i “Gustaf Mannerheim” att ibland överträffar verkligheten dikten.
Den bångstyrige pojken som alla oroade sig för vad det skulle bli av, gjorde sedan snabb karriär i tsarens ryska armé när han fick något att bita i. Mannerheim tillhörde den svensktalande adeln och var mycket mån om manér och etikett. I den meningen helt i otakt med 1900-talets såväl demokratiska som revolutionära och blodiga trender.
Men paradoxalt nog gav denna ålderdomliga personliga image honom en ställning “över” såväl demokrater som kommunister och andra extremister. Han kunde använda sin slughet för att leda Finland rätt, trots att han ibland inte hade politikerna med sig. Hans insikt om att inte göra större framryckningar i Sovjetunionen under Barbarossa än vad som motiverades av Finlands säkerhet, räddade landet från Sovjetockupation efter kriget.
När finska kommunister ville ställa Mannerheim inför krigsrätt, protesterade inte bara det finska folket som hyllade honom som den hjälte han var. Även Stalin var emot det. Han visade respekt för Mannerheim genom att till en finsk delegation efter kriget säga, ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé!”
Dessa ord borde vi lyssna på också idag, eftersom Putin säkert resonerar på samma sätt. Vill Sverige och våra grannar ha respekt måste vi ha en effektiv försvarsmakt.
Se min recension i Samtiden: Mannerheim såg alltid Norden som lösningen.

Det val som alla medier sa var avgjort, står nu och väger. Paniken är total inom Hillary Clintons kampanj. Det försprång på 7-8 procentenheter hon sades ha, är bortblåst.
Varför? Som republikanske veteranen och Ronald Reagan-medarbetaren Ed Rogers skrev i Washington Post häromdagen, “Om Trump får all uppmärksamhet de sista dagarna, förlorar han. Om Clinton står i rampljudet de sista dagarna, förlorar hon”.
Den här valrörelsen är, som sagts, inte som andra.
Båda kandidaterna är svårt impopulära, inte bara att folk skakar på huvudet åt dem utan verkligen blir förbannade när deras namn nämns. Och i USA är Clintons korruption mer avskydd än Trumps vulgära uttalanden.
Normalt vill ju en kandidat ha allt ljus på sig själv inför valdagen. Det brukar vara vägen till seger. 2016 är det motsatsen. Ju mer de ser av Clinton eller Trump, desto fler väljare förlorar de.
Och nu står Hillary Clinton i rampljuset eftersom hon åter är föremål för förundersökning som kan leda till åtal. Och därför kan det vara så att om bara Trump nu kan förmå sig att hålla käften (i meningen spektakulära uttalanden) fram till valdagen, vinner han.
Skälet till att FBI återupptar förundersökningen är att man i en annan utredning, den mot den för unga tjejer på nätet blottande förre kongressledamoten Anthony Weiners bärbara dator tror sig funnit de mejl som Clinton raderat. Det ger skäl att öppna utredningen om hennes vårdslösa hantering av hemliga dokument som utrikesminister.
Att man hittar mejlen hos en redan skandalomsusad politiker, beror på att han är gift (nu separerad) från Hillary Clintons närmaste medarbetera Huma Abedin. Det är hon som använt makens bärbara dator, förmodligen utan Clintons vetskap och därför hann inte Clintons folk att förstöra den datorn innan polisen fick tag i den.
Ni hör själva. Detta är en härva som medierna inte kan låta bli att rapportera, även om de till 100 procent stöder Clinton som president. Härvan är för stor för att kunna tystas ner.
Så, nu står Clinton i rampljuset. Dessutom i fel fråga. Denna återupptagna polisutredning förstärker bilden av Clinton som en korrupt och fifflande politiker.
Men de som hävdar att detta är den smutsigaste valkampanjen i historien är okunniga. Här i bloggen har valrörelsen 1828 nämnts flera gånger.
Andrew Jackson dömdes då ut på samma sätt som Donald Trump gör nu. Jackson var totalt annorlunda än USA:s första sex presidenter. De var filosofer, diplomater, grundlagsfäder och från östkustens sofistikerade kretsar. Jackson kom från den fattiga landsbygden i Tennessee. Han var generalen som vunnit slag mot britterna i kriget 1812. Han var bullrig, tuff och energisk. Absolut inte presidentlik, enligt tidigare måttstock.
Idag räknas han som Demokratiska partiets första president. Hade etablissemangen i Washington 1828 fått se dagens 20-dollarsedel hade de baxnat. Kanske lika mycket som man idag skulle baxna av att om hundra år se Donald Trump på framtida betalningsmedel…

Varför ett nytt parti snabbt kunnat bli ett tredje block som kraftigt påverkat gamla maktstrukturer i Sveriges riksdag har inte analyserat särskilt väl. Allt sägs bero på kritik mot invandring. Men nu har Håkan Boström, G-P-kolumnist och doktorand i ekonomisk historia, i Axess-artikel borrat djupare för att lyfta fram fler förklaringar.
”Nedmonterandet av traditionella auktoriteter” har varit mer långtgående i Sverige än på andra håll. Först kyrkan, sedan lärarkåren och arbetsgivarna. På senaste tid har också journalistkåren tappat sitt förtroende och ställning.
Om denna individernas autonomi från överheter har det funnits en paradoxalt bred samstämmighet mellan liberaler och vänstern i Sverige. Både höger och vänster har kommit att företräda en socialliberal hållning och därmed skapat en konsensuskultur, som förstärkts av EU-inträdet.
Men urholkningen av auktoriteter, hur enig man än varit om den, har fått allvarliga konsekvenser menar Boström, som skriver:

Föreställningen om maximal autonomi underminerar sig själv. Lärar- och forskarkåren som lärt ut kritiskt tänkande har fått finna sig i att bli ifrågasatta av sina elever och studenter … Att den kritiska rationalismen undergräver sig själv insåg filosoferna tidigt. Men det är först när utbildning och information blivit ett massfenomen som det får verkliga sociala konsekvenser.
Ett samhälle kan i längden inte fungera utan normer. Att göra individen och den personliga upplevelsen till enda vägledning har visat sig vara ett bräckligt projekt.

Detta obönhörliga undergrävande av vårt samhälle och dess strukturer kan inte fortgå. Men de makthavare som drivit på utvecklingen är naturligtvis inte förmögna att ändra kurs. Därför uppfattas de gamla partierna som handlingsförlamade. De saknar energi.
Men ur ett konservativt perspektiv är det självklart: normer och disciplin inom specifika ramar är faktiskt nödvändiga för att inte samhället ska halka ner i anarki. Det är därför det finns god jordmån för nya aktörer i svensk politik, menar Boström:

Förutsättningarna för ett folkligt-konservativt utmanarparti kunde därför knappast ha varit bättre … Utan invandringsmotståndet skulle det inte fungera, men det fungerar främst som katalysator för ett underliggande missnöje – ett konkret hot att peka på. Det auktoritära elementet ligger i att förkasta värderelativismen och indirekt individualismen genom att framhålla kollektiva normer och identiteter – i regel dock på ett sådant sätt att anhängarna inte upplever sig behöva göra avkall på sin egen personliga frihet.

Jag studsar något när Boström lyfter in ordet ”auktoritär” i sammanhanget. Men ordets innebörd är ju relativt. I Sverige av idag är det i högsta grad auktoritärt att ställa krav på lugn och ro i skolornas klassrum. I den meningen är det just mer auktoritär politik väljarna efterfrågar, i motsats till socialliberal anarki.
När jag läser Boström förstår jag varför Stefan Löfvens mantra om ”ordning och reda” inte biter: det är en besvärjelse, inget löfte om faktisk handling.
Löfven kan inte lova något sådant eftersom inslaget av auktoritet går emot allt vad den socialliberala doktrinen om individens autonomi och kritiska tänkande står för. Löfven kan inte gå emot kärnan i det Socialdemokratin är idag. På samma sätt kan inte Jan Björklund mena något med sitt tal om ordning och reda. Båda är de fångar i den politik som dominerat i många årtionden och som lyfter autonomi och kritiskt tänkande över allt annat.
Det är här ett konservativt perspektiv gör skillnad. Via nya sociala medier har konservativa kunnat utmana den styrande, “åsiktsproducerande klassen” på allvar. Boström ser dock problem med just den konservativa rörelse som vuxit fram:

Det kanske mest problematiska med den auktoritära högerpopulismen är tendensen att bejaka en rent känslobaserad retorik och vara ointresserad av resonemang och dialog.

Här har han fel. Det är de konservativa, inte minst i Sverigedemokraterna, som utsätts för häpnadsväckande attacker och personangrepp av massmedier och andra delar av de gamla maktstrukturerna. Det är de konservativas motståndare som är ointresserade av saklig diskussion och hemfaller åt anklagande tillmälen, hat och vägran att samtala.
Självfallet sker detta som en följd av att de gamla makthavarna känner hur deras hegemoni gå mot sitt slut, men också för att Sverigedemokraterna helt uppenbart utmanar den konsensuskultur som Boström så vasst påvisar.
De gamla etablissemangen låter känslorna ta över förståndet i mötet med de konservativa. Det ser svenska folket. Därför röstar de som de gör.

Försummelsen av globaliseringens avigsidor skakar nu om västvärlden. De gamla makthavarna har tappat bollen. Men istället för att idka självkritik spyr man galla över dem som plockat upp bollen och visar hur man kan skapa ny balans i en ny tid.
Magasinet Axess har i senaste numret intressanta artiklar om varför initiativet glider ur händerna på de gamla makthavarna – men paradoxalt nog instämmer i dessas kritiska syn på nya aktörer. Det här är ett så centralt och övergripande perspektiv att jag tänkt ge tre blogginlägg på temat, först kommentarer om två av artiklarna och sedan en summering.
Först om artikeln av författaren och essäisten Torbjörn Elensky, Tid för identiteter. Det är han som lyfter fram det gamla skällsordet “chauvinist!”
Han definierar det som “skrytsam överdriven stolthet” över den egna gruppen/nationen. Och han betraktar en framväxande chauvinism som mer eller mindre farlig.
Men det intressanta är att han är nyfiken på hur det kommer sig att folk i många länder vänder sig emot gamla makthavare. Elenskys förklaring är att kapitalismen “gör att allt som är fast förflyktigas”. Men istället för den vanliga harangen om att människor är emot förändringar, pekar han på att kapitalismen skapat så höga ekonomiska förväntningar att “blotta oron för försämring” skapar missnöje.
Nu är det ju inte kapitalismen som höjt folks förväntningar utan politiker som tar ut ekonomisk tillväxt i förskott genom att vitt och brett ge ofinansierade löften – dvs lögner till folket.
Jag tror de av politiker icke infriade förväntningarna har en betydande skuld till att människor i väst känner sig besvikna, missnöjda och förbannade. Politiker i väst har i årtionden missbrukat sitt förtroende genom att bjuda över varandra i en julklappstävling som ingen kan infria. Klart att folk reagerar. Och inte bara på att man inte fått det som lovats, utan att landets ledarskap ljugit för dem. Om ledarna är lögnare, kommer naturligtvis förtroendet för dem att erodera.
Det får stor effekt, inte bara ekonomiskt. Ledare som förlorat sitt förtroende kan inte förklara varför förändringar sker. Ingen lyssnar på dem. Det är detta vi ser i amerikanska presidentvalet. Ingen bryr sig om löften. Det är en gyttjebrottning i karaktärsangrepp där den som har störst uthållighet vinner.
Detta gör också att klimatet för helt nya aktörer blir synnerligen gynnsamt. Om ordet chauvinism ska användas, tycker jag det passar bäst på de gamla etablissemangen, de är chauvinister om sin egen lilla sekts förmåga. Förra året migrationskris satte dem på prov och de fallerade fullständigt. I fördemokratiska tider hade makthavarna fördrivits i en statskupp eller revolution. Nu kan folket göra det genom allmänna val.
Elensky menar att när “det fasta förflyktigas” vaknar gamla identiteter upp. Det är föreställningar om “den egna gruppens primat, eller för den delen utsatthet” som han vill kalla chauvinism, istället för de uttjatade begreppen rasism, nationalism och populism – delvis därför att också täcka in exempelvis islamism. Detta att vilja manifestera sin egen identitet och stoppa uppblandningen med andra kulturer är inget för bara Sverigedemokraterna, Europa eller ens väst inklusive USA, utan också Kina, Indien och muslimska rörelser.
Det handlar om “en global reaktionär megatrend”, menar Elensky. Mot västerlandets enorma ekonomiska och teknologiska framgångar som innebär en sorts likriktning och död för mångfalden. Han skriver:

Vi kan tala lyriskt om spännande mat, främmande sätt att se på världen, och hur rik den är genom denna mångfald, utan att inse att själva det sättet att betrakta sakerna ur ett slags upphöjt synvinkel är i grunden västerländskt och bidrar till uppluckringen av kulturella gränser och i förlängningen ett minskande av den traditionella mångfalden.

Elensky menar att det är ironiskt att fransk opinon vill försvara upplysningen genom att göra den till något specifikt franskt. Man sänker därmed anspråken, vilket han tycker är sorgligt.
Men det tycker inte jag. Vi måste ju tala om varför en opinion i väst gör upplysningen till vår kultur istället för något universellt. Skälet är ju att vi försökt göra upplysningen universell. George W Bush hade som mål för krigen i Afghanistan och Irak att avlägsna blodtörstiga diktaturer och ge ländernas befolkningar möjlighet till frihet, på samma sätt som vi har i väst. Vi ser nu vad svaret blir. Man sluter upp bakom än värre tyrannier. Som dessutom sprider sina motsättningar, terror och död till oss i väst.
Jag menar att Elensky har komplett fel när han ser detta som “en ny våg mot upplysningen”. Tvärtom! Vi i väst försvarar upplysningen i vår del av världen, mot andra civilisationers barbari.
“Vågen mot upplysningen” skulle bestå i att fransmän (och vi andra i väst) börjar betrakta upplysningen som villkorad av våra egna etniska och kulturella villkor.
Men snälla nån. Om upplysningen någon gång ska ha en chans att bli universell, måste ju någon förespråka den, försvara den, till dess andra civilisationer kan komma till sina sinnens fulla bruk! Att se det som ett nederlag att upplysningen är sprungen ur den kristna västvärlden är ju närmast att förneka historiska fakta.
Dessutom är det ju inte vi i väst som vill avskärma upplysningen och göra den till bara sin, utan andra som bestämt och med grymt våld avvisar den. Det kan man ju knappast beskylla Sverigedemokraterna eller andra i väst för.
Trots denna märkliga syn, landar Elensky i något jag instämmer i: “En av våra viktigaste uppgifter idag är att finna något sätt att balansera utvecklingens framfart och människans behov av kulturell förankring.”
Här tar Elensky avstånd från de etablissemang som förnekar att det finns en svensk kultur eller föraktar svensk kultur.
Men likt andra som medger att de gamla etablissemangen är blinda, stannar Elensky där. Han vågar inte dra några slutsatser av den egna analysen. Då riskerar han att hamna utanför åsiktskorridoren som medievänstern med järnhand upprätthåller.

Nyhetsiten RealClearPolitics väger samman hundratals opinionsmätningar i delstat efter delstat, och då leder fortfarande Clinton mycket knappt. Men det behövs bara liten skiftning inom felmarginalen i Colorado eller New Mexico och ett distrikt i Maine, så vinner Donald Trump genom att nå 270 elektorer.