Michael Moore fick rätt

Vänsteraktivisten och filmmakaren Michael Moore höll enmansshow under hösten, också sänd i SVT. Han ville självklart se Clinton som president, och varnade henne och etablissemanget för att ”rostbältet” (delstaterna med stora industrier) kan rösta mot henne. Han fick rätt. Det var där Trump vann valet. Moore som själv kommer därifrån ger insikt i hur väljarna resonerar:

De har inte haft semester på flera år. De sitter med någon kass variant av ObamaCare som inte ens ger dem huvudvärkstabletter. De har förlorat allt de hade. Utom en sak, och som konstitutionen garanterar dem: rösträtten.
De må vara utblottade, överkörda och slutkörda. Det kvittar. På valdagen har inte miljonären fler röster än den arbetslöse. En!
Så de berövade kommer i vallokalen att sätta ett stort jävla kryss för den kandidat som har hotat att vända upp och ner på systemet som förstört livet för dem – Donald J Trump.
De ser att eliten som har förstört livet för dem hatar Trump. Näringslivet hatar Trump. Karriärpolitikerna hatar Trump. Medierna hatar Trump.
Nu säger de, ”jag röstar på min fiendes fiende”.

Mer insiktsfullt än många andra.
Globaliseringen pressar lågutbildade hårt från två håll: dels flyttar industrijobb utomlands, till Asien och Mexiko. Dels innebär migrationen att lönerna i servicenäringarna pressas ner. Reallöneutvecklingen är negativ och man ser inga hopp om framtiden.
Samtidigt tjänar välavlönade dubbelt på globaliseringen: genom import blir tv-apparater och mycket annat billigare och samtidigt blir servicetjänster billigare med de nedpressade lönerna.
Detta skapar växande klyftor som etablerade partier struntar i. Därav motreaktionen mot makthavarna.
Men ska vi då ”bygga murar, sluta våra samhällen och bli rasister” som dessa etablissemang anklagande anser alternativet vara. Svaret är att staten måste lägga om den ekonomiska politiken och skatterna så att man parerar globaliseringens negativa effekter – utan att förstöra de positiva effekter som globaliseringen medför.
En sådan insats är att ta bort alla skatter för lågavlönade. Skatter kan inte betalas av de som tjänar minst. Det ansvaret får välavlönade ta på sig. Här uppstår svårigheter: hur ska skatterna tas ut utan att försvaga produktivitet och utveckling? Om det borde samhällsdebatten handla.
Men istället ägnar sig etablissemangen åt att föraktfullt tala om rasism om dem som lyfter problemformuleringarna. Det bäddar för än större splittring i samhället. Och skulden ligger på de gamla etablissemangen. Det är därför de förlorade brexit-omröstningen, det var därför de fick Donald Trump.

X-faktorn som gav Trump segern

Skälet till att Hillary Clinton inte lyckades vinna valet var att en oväntad väljargrupp gav Trump ett överväldigande stöd. Det har länge varit känt att arbetarklassens män är den kanske största supporterskaran för Trump.
Men nu rapporterar Ron Brownstein, redaktör på The Atlantic hos CNN, att en annan väljargrupp kan tävla med dessa män. Och det är arbetarkvinnorna. De röstade massivt på Donald Trump.
Särskilt i de delstater som varit demokratiska partiets ”skyddsvall”, som Michigan, Wisconsin och Pennsylvania, har arbetarklassen i större grad röstat på Trump än till och med på Ronald Reagan. Därför bröt Trump igenom skyddsvallen och vann valet.
Nu kan opinionsmätningarna ha lurat Hillary Clinton. Hon kampanjade inte dessa delstater, utan i delstater som hon förlorade med större marginal. Hade hon istället satsat på dess skyddsvallsdelstater hade hon kanske kunnat rädda dem – och då blivit president.
Det är som flera journalister i amerikanska medier nu medger: Donald Trump förstår Amerika bättre än någon annan. Bättre än demokratiska och republikanska etablissemang, bättre än medierna och – bättre än opinionsinstituten.

Så fel slog opinionsmätningarna

Det blev en brexiteffekt i ”rostbältet”, folk i traditionellt demokratiska delstater sa inte till opinionsinstituten att de tänkte rösta på Donald Trump. Samma sak i traditionella vågmästarstater. Trump vann dem alla, utom Virginia, Colorado och Nevada.

I denna tabell betyder + att Trump hade en procentuell ledning enligt snittet av mätningar respektive delstat, medan – betyder att Clinton hade procentuell ledning. Trump vann de delstater där han hade viss ledning med större marginal, ibland mer än dubbelt så stor marginal som i opinionsmätningarna (se Ohio och Iowa).
I andra delstater svängde majoritet från Clinton till Trump.
Opinionsinstituten (tillsammans med av journalister citerade statistiker, ex Fivethirtyeight) tillhör tillsammans med övriga etablissemang de stora förlorarna.

Demokratins seger!

Donald Trump ser ut att få 299 elektorer mot 239 för Clinton. Inte riktigt den jordskredsseger bloggen spekulerat i, men en tydlig seger som ger honom ett klart mandat. Dessutom får republikanerna majoritet i både representanthuset och senaten. Det är samma situation som Barack Obama hade sina två första år i Vita huset.
Valet visar att det inte är politiska etablissemang eller massmedier som väljer ledare i demokratiska länder. Det är folket!
Och folk i både Amerika och Europa dömer ut etablissemangen. De missköter makten. De ser inte verkligheten. De förstår inte vad som krävs.
Därför röstar väljarna för förnyelse.
De etablissemangsröster som föraktar detta resultat gör inget mindre än föraktar demokrati och folkstyre. Glöm inte det! De är bara för demokrati när de får som de vill. Då är man inte i hjärtat demokratisk.
Att döma ut valresultatet som utslag av ”missnöje” och ”populism” är också att förakta den demokratiska tanken. Vad var kampen för demokrati för hundra år sedan, om inte missnöje med rådande makthavare och populism i meningen att man krävde rösträtten för alla?
Nu gäller det för Trump att förvalta detta stora förtroende. Jag hoppas att han ska göra det på ett värdigt sätt, nu när han nått sitt mål. Trumps tacktal hade en annan och inkluderande ton. Så borde han fortsätta.

Delstat för delstat: jämnare kan det inte bli

Valdag i Amerika. Världen håller andan. Och i de opinionsmätningar som har störst trovärdighet, de hundratals som sker i delstat för delstat, ger nu ett oerhört jämt läge: Clinton får 272 elektorer och Trump 266.
Om en enda liten delstat, som New Hampshire med 4 elektorer, tippar över från Clinton till Trump, vinner Trump de 270 elektorer som ger majoritet och seger.
Jag tror ju att det finns en ”brexiteffekt” för Trump, och den behöver nu bara vara någon procentenhet för att han ska vinna (om opinionsmätningarna har rätt i övrigt, vilket ju i och för sig inte alls är säkert).
Satirtecknaren Bob Gorrell fångar nog vad många amerikaner känner idag.

– Valet stod inte mellan antingen-eller utan snarare mellan varken-eller…

Nu kör medierna domedagspredikan igen

Precis som innan Brexit fylls nu medierna med larm om fullständigt katastrof och jordens undergång om det inte blir som etablissemangen vill i allmänt val. I juni hette det att Storbritannien skulle sjunka ner i Atlanten om britterna röstade för Brexit, börserna skulle rasa och övriga Europa skulle också drabbas.
Men Storbritannien tuffar på. Framför allt skrämdes inte väljarna av mediedrivna domedagsprofetior.
Nu gäller det amerikanska presidentvalet. Om Donald Trump vinner raseras USA:s ekonomi och risken för kärnvapenkrig ökar.
Katastrofvarningarna i medierna blir rent av parodiska. Dagens Industri verkar inte förstå vad demokrati och allmänna val innebär. Eller vad sägs om denna ingress i dagens tidning:
”Trumps starka slutspurt skapar också stor oro bland de väljare som DI har mött.”
Väljarna är oroliga! Men vem tror DI att det är som utser Trump???
Skulle det inte vara väljarna? En fråga som Dagens Industri och deras utrikesredaktion kanske bör ta sig en funderare på…

Avgör humor presidentvalet?

Går det sammanfatta i punktform vad allt handlar om? Jag gillar att koka ner olika komplexa frågor, skeenden och utvecklingsmönster till en kärna. Så blir saker enklare att förstå, även om man riskerar att förenkla för mycket.
Men USA-valet går att sammanfatta. Och också förklara varför en sådan främmande fågel som Donald Trump har goda möjligheter att vinna.
En bild kan säga mer än tusen ord. Detta alster av satirtecknaren Ken Catalino  är en utmärkt sammanfattning av valrörelsen.

Båda kandidaterna har lågt förtroende och de spyr ut mycket skit. Men. Hillary Clintons lögner, under flera årtionden, är när allt kommer omkring värre än Trumps oförskämdheter för många väljare.
Det är en av två personer som ska väljas. Därför får personliga ledarskapsegenskaper större betydelse än i Sverige och Europa där vi röstar på partier, många olika partier. I brittiska Spectator lyfter man fram något jag ofta tänkt på, men inte tagit upp här: Trump har faktiskt sinne för humor:

I ett viktigt avseende har han ett övertag: Trump kan vara rolig, det kan inte Clinton … Hur mycket man än avskyr honom, måste man erkänna att han kan vara underhållande. Men medierna talar om Trumps ”felsteg” och ”bisarra inre monologer” som om han vore psyksjuk. Det är mediernas problem, de tar honom på fullt allvar och reagerar med en sorts åderförkalkad pompös självgodhet mot hans harmlösa skämt. Men Trumps supportrar ser en man skämta, och de gillar honom för det …
Trump försöker åtminstone att vara underhållande så här i finalen, vilket man inte kan säga om Clinton. Hon har valt att avsluta kampanjen med att poängtera betydelsen av en presidents karaktär. En god karaktär är viktigt. Problemet är bara att de flesta amerikaner anser att Hillarys är rutten ända in till roten. De är utmattade av den långa och pinsamma valrörelsen. Trumps ögonblick av humor kommer därför som en lättnad.

Det är tråkigt att det inte numera går att skämta eller ironisera i politiken. Motståndare väljer alltid att medvetet misstolka skämt och påstå att skämtet blottlägger bristfälliga värderingar. Det har Trump struntat i. Det har kostat honom mycken förnedring i medierna, men han räknar med att väljarna ser igenom mediernas pompösa högfärdighet.
När det kommer till sakfrågorna kan de listas helt kort i fem punkter:
* Högsta domstolen – med Clinton blir den radikaliserad i årtionden, med Trump bevaras en konservativ tolkning av statens makt över medborgarna.
* Politiska klimatet – med Clinton fortsatta låsningar, med Trump räknar hans väljare med att han (trots den konfrontatoriska kandidat han varit) kan skapa förutsättningar för förhandlingar i Washington så att något blir gjort. Så som affärsman, som inte är uppbunden av donationer och särintressen, räknar hans väljare med att han kan angripa politiken på ett nytt sätt och skapa en annan dynamik än de låsningar som nu gäller. Trump kan bli den förnyelse Washington behöver.
* Sjukvården – med Clinton ökar premierna kraftigt samtidigt som servicen försämras i takt med att staten lägger sig i och styr, med Trump kan det redan dyra sjukvårdssystemet utsättas för konkurrens (exempelvis över delstatsgränserna, en galen regel har förhindrat det då industrin upprätthållit den genom donationer till politiker – dock inte Trump).
* Invandringen – med Clinton en fortsatt passivitet, med Trump åtgärder mot illegal invandring.
* Polis och militär – med Clinton fortsätter undergrävandet av en desillusionerad ordningsmakt och försvagad försvarsmakt, med Trump kan de få nytt moraliskt stöd i sitt viktiga arbete att försvara demokratin och undvika anarki.
Däremot tar jag – paradoxalt nog – inte upp exempelvis arbetsmarknad och handel, även om de är grundorsaker till att valmanskåren är så arg och förbannad. Jag tar inte upp dem eftersom kandidaterna använder samma retorik om handel.
Jag tar heller inte upp ekonomi. Skälet är att båda är diffusa och här inte avviker från tidigare valrörelsers svepande löften som ingen tror på.
Kommentarer som de här och nu avgivna – inte mer partiska än massmediernas – borde leda till Trump-seger. Vi får väl se…

Valresultat med ‘brexiteffekt’

Vi minns hur opinionsmätningarna sa att brexit skulle förlora med runt -4 procentenheter, 52-48 procent för stanna-sidan i den brittiska folkomröstningen om att lämna eller stanna i Europeiska unionen i juni. Resultatet blev istället en vinstmarginal på +4 procentenheter, 52-48 för att lämna EU. Det är en pendelsväng på 8 procentenheter.
Vad händer om samma effekt inträffar på tisdag i det amerikanska presidentvalet? Trump har genomgående hånats i massmedierna på samma sätt som brexit-kampanjen blev hånad inför brittiska folkomröstningen. Det gör att en del väljare inte vill tala om hur man tänker rösta.
I kartan nedan (från RealClearPolitics som räknat ut snitt på aktuella mätningar per delstat) har jag minskat ”brexiteffekten” till en pendelsväng på 6-procent, alltså att Trump får 3 procentenheter mer än mätningarna i delstaterna, medan Clinton får 3 procentenheter mindre.
Resultatet blir en jordskredsseger för Donald Trump: 348 mot 190 delegater.