Ett riktigt insiktsfullt inlägg om tillståndet i Sverige står Staffan Werme för i nya numret av Fokus. Han har efter snart 30 år i Folkpartiet, varav många i partistyrelsen och som kommunalråd i Örebro, lämnat partipolitiken. Den har helt enkelt blivit outhärdlig. Eller som han uttrycker det under rubriken, Sökandet efter en liberal värdegrund:
Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob. (…)
Menar du att kristendom är bättre för samhället än islam, är du islamofob.
Menar du att reglerad invandring faktiskt innebär begränsad migration, är du xenofob.
Menar du att det finns skillnader mellan kvinnor och män, är du misogyn.
Staffan Werme är frikyrkligt aktiv och har alltså en annan bakgrund än mig, men jag delar fullt hans beskrivning av en antiintellektuell likriktning och brist på nyanser inom de gamla partierna:
Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.
Hans förklaring är en ytterst träffsäker analys:
I dagens politik är det ytterligheterna som regerar. Den marxistiska synen på tes och antites får sin fulländning i 2000-talets politiska liv. Det finns bara två alternativ. Vitt eller svart. Ont eller gott. Sant eller falskt. Fel eller rätt.
Problemet är att få människor [utom kulturvänstern, min anm] är så svartvita i sina uppfattningar.
Det går att vara för en traditionell syn på äktenskapet, på familj och kön, utan att vara homofob. Etiska och moraliska värderingar behöver inte utmynna i att man inte respekterar den andre.
Det går att mena att kristendomens dogmer är överlägsna islams, utan att bli islamofob. Religionsfrihet innebär oftast för den troende att man visar respekt för andras trosuppfattning, oavsett om den är ateistisk eller teocentrisk.
Det går att vara för både reglerad invandring och globalt ansvar för att ge de fattigaste möjlighet att resa sig ur sin fattigdom.
Det går att vara för ett starkt skydd för minoriteter och samtidigt anse att såväl identitetspolitik och rasifiering som approprieringsdiskussioner är kontraproduktiva.
Exakt. Vi som har invändningar måste stå upp mot den galna marxistiska vänstern som genom sitt starka och oreserverade hat och aggressiva attacker driver samhällsdebatten ut över ett stup och ner i dumhetens groteska värld.
Och vänsterns normkritik, som inte själv tål att utsättas för normkritik, måste en gång för alla skrattas ut som det löjeväckande resonemang det är.
Alla sunda människor borde ta till sig de resonemang Staffan Werme framför, och istället för att knyta näven i fickan, säga emot när dumheterna framförs — även om stämningen blir dålig. Vi måste rädda landet från dårarna.