FN en del av världens problem

Förenta Nationernas generalsekreterare Ban Ki-Moon har varit i Sverige. Och regeringen har velat sola sig i glansen av en världspolitisk aktör, tror man. Men FN är ingen god kraft i världssamfundet, utan en av diktaturer, mutkultur och smutsigt spel präglad hydra där mänskliga rättigheter inte har någon central roll annat än som svepskäl till organisationens existens.
Expressen skriver i ledaren, Fjäska inte för mannen som leder FN-förfallet:

FN är ingen meritokrati. Där fördelas inflytelserika poster efter geografi och politik. Så Ban Ki-Moon omvaldes för en andra mandatperiod. (…) Anthony Banbury, som var chef för FN:s fältoperationer, [beskriver] FN-systemet som ”ett svart hål där en oräknelig mängd skattepengar och ambitioner försvinner, utan att någonsin synas till igen”. Banbury menar också att FN:s fredsbevarande operationer ofta gör mer skada än nytta.
Sådan svidande kritik tycks dock inte ha påverkat Stefan Löfven. Den rödgröna regeringen har tvärtom gjort FN-nostalgin till själva kärnan i utrikespolitiken.

Välfunnen analys. Nostalgi och utopiska drömmar styr politiken. Och detta i en tid då vi mer än någonsin borde bevaka och analysera verkligheten. Vad innebär EU:s sönderfall, kombinerat med Rysslands aggressivitet och det islamistiska inbördeskriget i Mellanöstern för Sverige? Hur kan ett litet och exportberoende land navigera i en allt mer kaotisk värld?

Alliansens svagheter dominerar

När Decemberöverenskommelsen slöts 2014 tillhörde jag de få som försvarde överenskommelsen och har genom åren tillhört de mest ihärdiga supportrarna för Alliansen mellan M, C, L och KD. Men jag känner ingen entusiasm över den debattartikel som partisekreterarna idag publicerar i DN, Alliansen ska gå till val med gemensamt valmanifest.
Tvärtom. Artikeln saknar energi, kamplust och kompass. Det är mer ”härtill-känner-vi-oss-tvungna-att-säga” över texten.
Men värst är att jag tappat förtroendet och tilliten till partiernas förmåga att se verkligheten som den är. Under förra årets folkvandring till Europa var man tafatta, förvirrade och utan konkret politik om vad som borde göras i det krisläge som uppstått. När jag träffade ett av partiernas migrationstalesperson i september (se här) svarade hon ”jag vet inte” på alla frågor om hur det växande nödläget skulle hanteras.
Sent omsider vaknade, inte Alliansen, utan S-ministrar som införde ID-kontroller, skärpte reglerna om uppehållstillstånd och anhöriginvandring, allt medan miljöpartistiska ministrar grät och tyckte allt var ”skit”. Vad gjorde Alliansen? Satt och tittade på medan S fick vidta de nödvändiga handlingar Alliansen själv inte vågade förespråka innan de genomfördes.
Den riktigt smärtsamma frågan är huruvida en fortsatt Reinfeldtregering efter valet 2014 hade agerat mindre halsstarrigt under förra höstens migrationstryck än Löfven-regeringen? Mitt svar är… nej. Utifrån de uttalanden som gjordes av Alliansens migrationstalespersoner och av Fredrik Reinfeldt själv efter avgången är det mer troligt att Alliansen agerat än mer hattigt och förvirrat än S-ministrarna.
Och har Alliansen lärt sig något av det historiskt inkompetenta agerandet under 2015? Nej. Centerpartiet vill öppna gränserna och volymer på nyanlända i 30 miljonersnivån nämns fortfarande, medan Moderaterna signalerar att man kanske, eventuellt, ibland står bakom S-ministrarnas åtstramningar. Men ibland återfaller M i utopiska läget, som när Anna Kinberg Batra (AKB) skåpade ut partikamraten och förre kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth därför att hon medgivit att invandring medför utmaningar och problem.
Här visade AKB att hon är medievänsterns lydige tjänare. Så fort medierna krävde ett avståndstagande, var AKB snabb att göra som medierna ville. AKB inte bara sa att hon inte gillade ordval, utan gav den förre kulturministern omedelbart yrkesförbud. På Aftonbladets fråga vad AKB skulle säga om att ha en sådan kulturminister svarar hon: ”Det skulle jag inte ha”.
Det är alltså vänstermedia som bestämmer vilka som får bli ministrar i en Alliansregering. Det är knappast ledarskap av det slag väljarna kan begära. En borgerlig regering måste kunna diskutera problem med invandring utan att bestraffa kritiker genom att reflexmässigt förvisa dem till ödemarken. En borgerlig regering kan inte var utopismens mentala fånge, utan måste regera utifrån verkligheten sådan den är. Annars är det ingen borgerlig regering.
Alliansen gjorde en historisk insats från bildandet 2004 fram till brakförlusten 2014. Man stramade upp statsbudgeten, sänkte skatterna för låg- och medelinkomsttagare och försämrade inte villkoren för företagen. Man angrep på ett djupare ideologiskt plan ett stort samhällsproblem: det utanförskap som socialdemokraternas bidragsgenerositet resulterat i. Man vände utvecklingen och såg till att fler kom i arbete och färre levde på bidrag.
Men för den verklighet vi lever i nu har Alliansen ingen politik.
Reinfeldt sa alltid att politik är en förtroendebransch. Allianspartierna har under de senaste 12 månaderna förbrukat allt sitt förtroende. Efter det som hänt (både att man upplöste DÖ och inte haft något vettigt att säga om folkvandringen till Europa) har jag inget förtroende kvar för Alliansen.

Bernie knappar på allvar in på Hillary

Normalt brukar i amerikanska primärval den kandidat, inom respektive parti, som tidigt skaffar sig en ledning snart utöka sitt övertag samtidigt som motkandidaterna ganska kvickt avsäger sig sin kandidatur och segraren kan skina i glansen som dominerande vinnare.
Men detta år blir ingenting som det brukar vara i USA. Medierna vill, av någon anledning, lyfta fram den ovanligt hårda striden mellan republikanska presidentkandidater. Men på den demokratiska sidan råder inte brist på strid och okonventionella metoder. Den enda etablissemangskandidat som fortfarande står upp är Hillary Clinton, men hon blir allt mer trängd av socialisten Bernie Sanders.
Istället för att vika ner sig, skärper Bernie Sanders tonen och retoriken mot Clinton. Och det verkar fungera! Det finns ingen uppslutning kring den ledande kandidaten Clinton. Tvärtom sjunker nu hennes stöd. NBC visar att Sanders knappar in och aldrig har varit närmare Clinton än nu, New National Poll Numbers Show Closest Democratic Race of 2016.
Clinton får nu stöd av 49 procent bland demokratiska väljare, mot 41 procent för Sanders. Det är minsta skillnaden någonsin mellan de båda. Hon har tappat bland män, vita väljare och bland spansktalande har hon nu bara stöd av en minoritet, 45 procent.
Washington Post avslöjade igår att 147 FBI-agenter utreder hennes misstänkta vårdslösa hantering av hemligstämplade dokument på privat server i hemmet, 147 FBI agents involved in the Clinton email investigation. Om hon, i likhet med tidigare CIA-chef, åtalas för detta brott är hon körd som presidentkandidat. CIA-chefen fick villkorligt fängelse för slarv med hemliga handlingar. Hade ett möjligt sådant åtal hängt över någon annan än Clinton hade nog den kandidatens saga redan varit all.
Dessutom pressas nu ”superdelegater” inom demokratiska partiet, det vill säga de i partiledningen som har rösträtt på konventet i val av presidentkandidat och kan rösta på vem de vill, att följa utslaget av väljarnas val.
I Colorado vann Sanders, men flera av delstatens superdelegater i form av kongressledamöter har sagt att de ändå ska rösta på Clinton. Eftersom primärvalrörelsen drar ut på tiden, ökar trycket och publiciteten kring dessa etablissemangspersoner att inte gå emot folkviljan i den egna delstaten. Denver Post rapporterar i Colorado Democratic superdelegates face pressure to support Bernie Sanders, att kongressledamöter bombarderas med krav på att de ska ändra sin preferens från Clinton till Sanders. Om de inte gör det kan deras eget omval i höst hänga löst.
Om superdelegater överger Clinton är uppförsbacken inte alls lika brant för Sanders som man förutspått.
Så det är minsann inte bara republikanerna som har hårda duster om nominering av partiets kandidat till näste amerikanske president.

Björn Ulvaeus: ja till fler övervakningskameror

Idag skriver musikern Björn Ulvaeus i SvD, Möt terrorn med mer övervakning:

Det talas nu i medierna om en paneuropeisk ­central databas dit alla uppgifter om och iakttagelser av terrorister kunde inrapporteras och vara omedelbart tillgängliga för de deltagande ländernas säkerhetspolis. Det skulle naturligtvis vara ett dråpslag för IS och al-Qaida. Så varför finns det inte en sådan?
Kanske frågan borde ställas så här i stället: Hur mycket av det vi kallar vår ”integritet” är vi beredda att offra? Tillåter vi att delar av vår privata sfär invaderas om vi i utbyte kan bli effektivare på att ­bekämpa jihadismen?

Ulvaeus svarar att integriteten inte har något att göra med irrationell rädsla för att bli iakttagen på gator och torg. Som kändis är han ständigt iakttagen i det offentliga och vet därmed hur det är att bli övervakad och fotograferad utan att bli tillfrågad. Hans slutsats:

Om övervakningskameror kan hjälpa oss i kampen mot islamisterna, så säger jag med min personliga erfarenhet utan förbehåll ja till att vi installerar långt fler av dem.

Här i bloggen har just den linjen omfamnats. Den ”inskränkning” det innebär att på offentlig plats fastna på övervakningskameror är bagatellartad mot den inskränkning de personer drabbats av som får sina liv våldsamt och plötsligt avslutade i terrordåd. Självklart ska vi ha kameror överallt där terrorism och kriminalitet kan skapa stor olycka.
Sedan 2013 då taxibilar fick ha kameror har antalet taxirån minskat dramatiskt. De som hävdar att kameror inte hindrar brott har fel. Och även om kameror inte i sig hindrar varje terrordåd, misshandel, mord och våldtäkter, bidrar de med ovärderliga bevis och spaningsinformation för att klara upp brotten. Kamerorna är ett viktigt verktyg för att kunna upprätthålla rättsstaten som allmänt är i förfall. Betydligt liberalare regler för kameraövervakning skulle vara ett litet och välkommet steg i motsatt riktning.

Låt oss stå utanför islams inbördeskrig

Den islamska terrorismen får sin näring ur motsättningar mellan shia och sunni, och ur det faktum att den muslimska världen i stor utsträckning består av primitiva, efterblivna och destruktiva klansamhällen.
Vi måste sluta låtsas som att islam är en lika högtstående kultur som den kristna. Det är inte sant. Inte nu. Historiskt har regionerna kring Eufrat och Tigris tillhört de tidigaste högkulterna med framstående teknik för odling och handel. Men det var 2000 år före Kristus. I vår tid står det muslimska för primitivt våld och destruktivitet. Sedan industrialismen har all utveckling skett i den kristna världen. På alla områden är den muslimska långt efter väst. Inte bara om uppfinningar och teknik utan också i människosyn.
Terrorismen är ett uttryck för en kollision på alla plan mellan en primitiv, brutal kultur och en utvecklad, framstående civilisation i väst.
Jag förespråkade efter 11 september 2001 insatser som innebar att man avsatte diktaturer i den efterblivna världen, så att de skulle kunna komma ikapp oss i väst. Västvärldens största biståndsinsats har varit att låta övriga världen ta del av alla våra tekniska framgångar i form av internet, mobiltelefoni, medicin, teknik. Vi i väst har öppnat dessa framsteg för hela världen.
Om vi också hjälpte till att avsätta förtryckare, trodde jag, i likhet med neokonservativa i USA, att medborgarna i dessa eftersatta kulturer skulle ta sig samman och anamma samma syn på vad som är mest värdefullt: ett bättre liv för dem själva och deras barn genom utbildning, rättsstat, handel med främlingar (istället för att döda dem) och demokrati för civiliserat styre.
Men jag hade fel. Barbarer är barbarer även när de befrias från egna tyranner. De fortsätter slå ihjäl sina egna barn (exempelvis om en dotter uppvaktas av son från fel klan). Hellre än att glädjas med folk från andra klaner som når framgång genom kreativitet och uppfinningsrikedom, slår man ihjäl dem och plundrar deras nyvunna rikedom.
Ett annat skäl till att George W Bush inte lyckades sprida frihet och demokrati till länder utanför väst var att vi i västvärlden visade sig vara så groteskt splittrade att kultur- och medievänstern hellre ville se Bush och neokonservativa misslyckas, än att se ett frihetligt Irak växa fram.
Denna djupa interna splittring i väst är helt avgörande för att västvärlden inte klarar av att upprätthålla ställningen som världsledande politisk kraft. Inga politiker i väst har vågat göra om det Bush gjorde: avstyra brutalitet genom militärt ingripande på marken. Vänsterns hat mot att avsätta diktaturer är för mig fullständigt obegripligt. Den vänster som frenetiskt demonstrerade ”USA ut ur Irak” har inte lyft ett finger under Vladimir Putins militära kampanj i Syrien som syftat till, inte att avsätta, utan stärka sittande diktator.
Graden av primitivitet i muslimska världen och graden av splittring inom västvärlden har fått mig att tänka om. Vi i väst kan inte ”rädda” övriga världen. Vi kan inte ge dem frihet, medborgerliga rättigheter och demokrati. Vi är för splittrade och deras primitivitet är för djup.
Men när vänsterpolitiker som president Obama plötsligt och fegt dragit tillbaka västvärldens militära engagemang i den muslimska världen skapades ett maktvakuum som fyllts av IS och andra av de värsta extremisterna. Det går ut över hundratals miljoner civila som inte ser något annat hopp än att fly från den muslimska världen till den kristna världen. Närmast ligger Europa på andra sidan Medelhavet.
Denna flykt i sig är en kollosal provokation för den radikala islamismen. Man vill både döda de muslimer som flyr från Koranens överhöghet och de otrogna som släpper in muslimer som är Kalifatets förrädare.
Terrorismen har med andra ord inga andra skäl eller förklaringar än den radikala islamimens barbari.
Västvärlden är denna brutalitets offer.
Många har ändå fått för sig att väst är förrövare och islam är offer. Skälet är att alla i klansamhällen alltid ser sig som offer. Det är en inlärd retorik som islamister också framgångsrikt använt mot väst. Det är en effektiv psykologisk krigföring att framkalla skuldkänslor hos fienden. Det gör dem osäkra, passiva och så förvirrade att de slutar försvara sig själva.
Det är där vi är nu. Västvärlden skuldbelägger sig själv för islams barbari. För att kunna försvara oss måste vi sluta med det. Vi måste avslöja denna psykologiska attack för vad den är: ett knep, en lögn. Det är islamister som dödar västerlänningar, som de två svenska kvinnor som dödades i det senaste terrorattacken i Bryssel i veckan.
Vad ska vi då göra? Vi måste tänka om. Tänka nytt.
En linje framförs i Expressen idag, Säkerhetspolitiken i Sverige är frånåkt:

EU samlar sig nu för att förbereda en militär insats under italiensk ledning till stöd för den libyska regeringen, men Sverige har ännu inte visat något intresse att ingå i denna. Inte heller utgår något bistånd till Libyen enligt Sidas hemsida (…)
När statsminister Stefan Löfven framträdde i en intervju i Aktuellt kvällen efter attackerna i Bryssel uttryckte han att det inte gick att förhandla med IS utan att det enda som hjälpte var våld. Till en del har han rätt, men samtidigt måste militära insatser kombineras med stabilisering av samhället i de konfliktområden varifrån problemen härrör.
När man jämför de åtgärder Sverige vidtagit och vidtar med europeiska säkerhetspolitiska situationen, är det tydligt att den svenska säkerhetspolitiken har blivit frånåkt. Sverige måste nu förstärka och samordna sina säkerhetspolitiska medel för att motverka de påfrestningar som föreligger. Konsekvenserna kan annars bli mycket värre än vad vi kan föreställa oss.

Mer bistånd till Libyen, Syrien, Irak, Turkiet? Nej, nej, nej. Sverige borde stoppa alla utbetalningar till den muslimska världen för att istället lägga dem på vårt militära försvar. Inte heller EU borde ge Turkiet mutor för att ta hand om sina muslimska bröder och systrar från Syrien med flera länder.
Det är dags för den muslimska världen att ta hand om sitt eget elände.
Västvärlden måste sluta underlätta för den muslimska världens makthavare att fortsätta sina interna maktkamper och lämna till den kristna världen att ta hand om det mänskliga lidande detta medför.
Europa borde patrullera Medelhavet och, när man räddat livet på desperata flyktingar, föra dem tillbaka till de asiatiska och afrikanska stränder varifrån de kom.
Det är dags för Saudiarabien, Iran och andra ledande muslimska länder att ta hand om sin egen skit.
Genom att ställa upp och ta hand om de humanitära konsekvenserna har västvärlden i praktiken underblåst de islamistiska konflikterna. De har kunnat fortsätta sina interna maktkamper istället för att ta hand om konsekvenserna av det barbariska agerandet. Nu får det vara slut med det.
Väst ska inte ta del i det brutala maktspelet på andra sidan Medelhavet. Vi ska skydda våra gränser och förhindra att deras stridigheter spiller över till oss.
Europa borde deklarerar att vi inte längre tar ansvar för konsekvenserna av deras krig och konflikter. Vi kan också tala om att så fort man upphör att bekriga varandra, skapar fred, upprättar rättsstater där alla medborgare har lika rättigheter och ordnar demokratiska val, är vi villiga att avskaffa hinder för handel och öppna för ordnade resor över gränserna.
Men är det inte inhumant att inte hjälpa dem som ligger i krig? Nej, det är inte inhumant om det betyder att vi blir indragna i deras krigande och vi blir måltavlor för deras besinningslöst fega våld. Terrorismen är det muslimska svaret på vår humanitet. Då måste vi av självbevarelsedrift fatta det svåra beslutet att nu får det vara nog.
Till dess islam avgjort sitt inbördeskrig, kan inte vi i väst stå till förfogande. Vi kan inte offra våra stora civilisatoriska framsteg, som i många avseenden ligger flera hundra år före den muslimska, för att rädda det muslimska. Ett sådant agerande vore inget annat än ett kollektivt självmord.

Thatchers kristna värderingar

Kan inte låta bli att som läsning på långfredagen tipsa om ett för en regeringschef unikt filosofiskt tal. Som premiärminister medverkade Margaret Thatcher vid kyrkomöte för Skotska kyrkan: Speech to General Assembly of the Church of Scotland i Edinburgh 1988. Hon väver samman frihet, moral och kristendom:

Människan har av Gud utrustats med den fundamentala rätten och förmågan att välja mellan gott och ont (…)
Vi får lära oss att vi måste arbeta och använda våra talanger för att skapa välstånd. ‘Om en man inte vill arbeta får han heller inte äta’, skrev Paulus till tessalonikerna. Strävan efter rikedom hellre än fattigdom är legitim och springer ur själva skapelsens natur. Ändå varnar det tionde budet – Du skall icke heller hava lust till andras tillgångar – för att denna strävan efter att tjäna pengar och äga saker kan bli väl självisk. Men det är inte skapandet av nya tillgångar som är fel, utan kärlek till pengar för sin egen skull. Det är när beslut om vad man gör med välståndet som den själsliga dimensionen kommer in i bilden (…)
Vi kan inte heller till andra delegera viljan att ge nåd och visa generositet. Politiker och andra sekulära krafter bör sträva efter att stimulera det goda i människor och motverka det onda; men de kan aldrig skapa det förstnämnda och aldrig avskaffa det sistnämnda.

Jag tror inte det är en slump att såväl Thatchers som Ronald Reagans framgångsrika frihetskamp till del berodde på att de inte enbart talade om frihet, utan också om moral på kristen och konservativ grund. De satte därmed kött på benen och gjorde friheten mer mänsklig, begriplig och levande.
Se mer: Längre utdrag ur talet har återgivits i bloggen förr.

Camille Paglia: Jag kommer inte att rösta på Hillary

En av de ledande vänsterintellektuella i USA, feministen och konstprofessorn Camille Paglia, dömer ut Hillary Clinton och konstaterar att Donald Trump är smart. I vänstermagasinet Salon skriver hon, This is why Trump’s winning, and why I won’t vote for Hillary:

Veckans fruktansvärda terrordåd i Bryssel ökar pressen i en redan hård amerikansk presidentvalskampanj. (…) Kandidaten som kommer ut på topp är Donald Trump. Trots hans alarmerande entusiasm för skendränkning och tortyr har hans budskap om säkra gränser och skärpt kontroll av inkommande resenärer fått stärkt ställning (…) Trumps trovärdighet skulle öka än mer om han hanterade vitala migrationsfrågor i policytermer snarare än peka ut specifika grupper — mexikaner, muslimer — vars majoritet är laglydiga.
Hillary Clinton svar på Bryssel var basala standardformuleringar om solidaritet med Europa och försök att utmåla Trump som oseriös. Bernie Sanders (som jag stöder och skänkt pengar till) har inte mycket att säga bortom vanliga kondoleanser till belgiska folket, eftersom utrikespolitik inte intresserar honom.
Trump må vara rå, brutal och oinformerad, men han är också smart, intuitiv och lär sig kvickt. Han kan snabbt förväntas bli varm i kläderna när han samlar kloka rådgivare under kommande månader. Om Trump kan lägga band på sin vilja att skjuta från höften är en annan fråga. Det finns en stor klyfta mellan de tandgnisslande utfallen från anti-Trump medierna och de helt resonabla Trump-anhängarna som jag hör intervjuade i pratradion. Det gamla republikanska etablissemangets försök att stoppa Trump med alla medel är en absolut skam.

Hon tänker inte rösta på Trump, och hoppas Sanders till slut ska nomineras. Men räknar med Clinton, som hon inte heller tänker rösta på.

Så smal är åsiktskorridoren

De som påstår att det i Sverige inte finns en stenhård censur och smal åsiktskorridor saknar förankring i verkligheten. Makarna Lena och Ulf Adelsohn har utsatts för massmediernas hatkampanj sedan de förra helgen vågat yppa att det finns problem med stor invandring och att medierna mörkar det.
Nu skriver Ulf Adelsohn i Expressen, Vi bedrog oss om det svenska debattklimatet:

Lena har varit ordförande i Fryshuset i tio år, jag drev integration stenhårt som landshövding. Men ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga. (…)
Flera av dem som stöttat mig och min fru under veckan vågar inte träda fram av risk för repressalier. Sådan är debatten i vårt land. Så är det med yttrandefriheten.

Ja, vi i Sverige lever i en diktatur när det gäller ofrihet att kunna yttra sig utan att bli bestraffad, utfryst, kölhalad, idiotförklarad och hatad i det offentliga rummet.
Vänsterns hat måste mötas med mod och civilkurage. Vi borde resa oss upp och sätta de självutnämnda tyrannerna på plats. En demokrati kräver öppen debatt där även motsatta åsikter respekteras. Låt oss sluta huka i stugorna.

Mediebranschens hat mot oss medborgare

Så fort medierna får kritik för att vara vinklade och mer bedriva ideologisk propaganda än saklig nyhetsrapportering slår man tillbaka med allt man har. Senast har ministerparet Lena och Ulf Adelsohn fått löpa gatlopp för att man offentligt sagt det en allt större andel av svenska folket tycker: medierna mörkar och förvränger. Naturligtvis har Jan Helin, Aftonbladets förre chefredaktör och tillträdande programdirektör på SVT, vräkt ut sitt hat mot dem som yppar kritik mot medierna.
Detta hat mot publiken är besinningslöst obegåvat. Tonen är som hämtad från en gammal kommunistisk förtryckarregim eller despotisk diktatur i Mellanöstern. Ingen respekt för olika åsikter, ingen vilja till att ta kritik på allvar, bara en grotesk önskan att trycka ner, förnedra, hata, hata, hata dem som inte håller med. Mediebranschen håller på att bli den minst öppna institutionen i Sverige. Det är till skada för demokratin och yttrandefriheten.
Ingen regel som inte har undantag. I Expressen ser krönikören Patrik Kronqvist problem med mediernas attacker mot dem som inte reservationslöst håller med medierna, Nej, all kritik mot media är inte brun:

För bara några år sedan sågs kritik av medier allmänt som något progressivt. Den numera nedlagda sajten mediekritik.nu presenterades på socialistiska forum som ett gott exempel på gräsrotsbaserad aktivism och det gick inte en vecka utan att ”Bonniers mediemakt”, och dess påstådda bidrag till journalistikens snedvridning, diskuterades på kultursidorna.
Nu har det närmast blivit en dygd att inte bedriva mediekritik. Till och med delar av vänstern, som annars är marinerade i postmoderna tankar om att det inte finns några riktiga sanningar, tycks plötsligt gå i god för varje stavelse som etablerade nyhetsmedier publicerar. (…)
Hårda angrepp mot alla kritiker är tvärtom en direkt kontraproduktiv strategi för den som vill stärka förtroendet för medierna. När har en aggressiv kåranda någonsin varit utvecklande för en verksamhet?

Kronqvist menar att en förklaring till mediernas oförmåga att hantera kritik beror på att ”branschen befinner sig mitt i en svår strukturomvandling” och därför förlorat självförtroendet. Men SVT och SR som nu båda bedriver en hatkampanj mot makarna Adelsohn har ingen brist på pengar. Vi medborgare tvingas ösa miljarder över dessa medieorganisationer. Hur lågt de än sjunker begår vi brottslig gärning om vi inte betalar.
Nej, den verkliga orsaken är att de vänsterradikala är på väg at förlora makten över den politiska dagordningen i Sverige. Vänsterns heliga kor — som ständigt högre skatter, förmynderi, värdenihilism — har alla tappat mark och börjar tillhöra historien mer än framtiden. Därför befinner man sig i panik och likt despoter tar man till alla medel för att försöka bibehålla greppet från forna dagars glans.
Men bara de medieorganisationer kommer att överleva som förstår att respektera — smaka på ordet: respektera! — mediekonsumenterna och inte dömer ut dem som bruna bara därför att de inte är kamrater med vänsterextrema åsikter.

Satir: icke-islamskt

Utöver respekt för de dödade och skadade i Bryssel, utöver fördömande av den muslimska extremismen, behöver vi något mer. Vi måste kunna ge uttryck för vår ilska över terrorns vanvett, som blir så mycket mer plågsam när våldets avsikt är att attackera vår öppna och demokratiska civilisation.
Vi som inte tillgriper våld mot oliktänkande måste få använda humor för att uttrycka vår absoluta avsky för islamismens dårskap och fega attacker på civila. Här tio teckningar som säger mer än tusen ord.

Icke-muslimskt agerande. Att blunda är också ett icke-muslimskt agerande.

Väst: Även om jag inte håller med dig, försvarar jag in i döden din rätt att …
Islam: … dö! Eller hur?

Tavlan: Halshugg dem som förolämpar islam
Journalisten: Islam är fredens religion

Bildterapi
.

— God morgon! Vad är vi kränkta av idag?

.

Koranen i toaletten: Hatbrott!
Bibeln i toaletten: Konstverk.

Skylt: Reserverat för kristen kyrka
— Hallå! Vi har ingen stinkande religions- och yttrandefrihet här!

— Hur vågar påven påstå att vi är våldsamma?!

— Vi islamister är inte en bunt judehatande terroristmördare.
— Är ni inte?
— Naturligtvis inte!
— Vi dödar kristna också.