Idag skriver musikern Björn Ulvaeus i SvD, Möt terrorn med mer övervakning:
Det talas nu i medierna om en paneuropeisk central databas dit alla uppgifter om och iakttagelser av terrorister kunde inrapporteras och vara omedelbart tillgängliga för de deltagande ländernas säkerhetspolis. Det skulle naturligtvis vara ett dråpslag för IS och al-Qaida. Så varför finns det inte en sådan?
Kanske frågan borde ställas så här i stället: Hur mycket av det vi kallar vår ”integritet” är vi beredda att offra? Tillåter vi att delar av vår privata sfär invaderas om vi i utbyte kan bli effektivare på att bekämpa jihadismen?
Ulvaeus svarar att integriteten inte har något att göra med irrationell rädsla för att bli iakttagen på gator och torg. Som kändis är han ständigt iakttagen i det offentliga och vet därmed hur det är att bli övervakad och fotograferad utan att bli tillfrågad. Hans slutsats:
Om övervakningskameror kan hjälpa oss i kampen mot islamisterna, så säger jag med min personliga erfarenhet utan förbehåll ja till att vi installerar långt fler av dem.
Här i bloggen har just den linjen omfamnats. Den ”inskränkning” det innebär att på offentlig plats fastna på övervakningskameror är bagatellartad mot den inskränkning de personer drabbats av som får sina liv våldsamt och plötsligt avslutade i terrordåd. Självklart ska vi ha kameror överallt där terrorism och kriminalitet kan skapa stor olycka.
Sedan 2013 då taxibilar fick ha kameror har antalet taxirån minskat dramatiskt. De som hävdar att kameror inte hindrar brott har fel. Och även om kameror inte i sig hindrar varje terrordåd, misshandel, mord och våldtäkter, bidrar de med ovärderliga bevis och spaningsinformation för att klara upp brotten. Kamerorna är ett viktigt verktyg för att kunna upprätthålla rättsstaten som allmänt är i förfall. Betydligt liberalare regler för kameraövervakning skulle vara ett litet och välkommet steg i motsatt riktning.