Month: December 2015

Krisernas år 2015 tar slut ikväll. Den utopism som länge präglat svensk politik kraschade under trycket av en växande folkvandring som skapade en helt och hållet självförvållad kris. Låt oss sammanfatta året i åtta utnämningar:
Årets värsta blunder
“Mitt Europa bygger inga murar”, sa statsminister Stefan Löfven på torgmöte 6 september då han stod framför banderoll med texten “Refugees Welcome”. Bara en månad senare, 9 oktober, sa statsministern att “läget är allvarligt”, 19 oktober: “Sverige har varit för naiva”, 23 oktober: “Det går inte” att ta emot den mängd migranter som nu kommer. Och utrikesminister Wallström säger 30 oktober: “i längden kommer våra system att braka ihop” om invandringen till Sverige fortsätter på samma nivå. Regeringen gjorde 180 graders kursändring på mindre än två månader, det som anklagats för rasism och främlingsfientlighet blev plötsligt nödvändigt.
Årets värsta hyckleri
Miljöpartiets språkrör och utbildningsminister Gustav Fridolin röstar i regeringen för att Sverige ska anpassa asylreglerna till EU:s miniminivå trots att han gick till val på att Sverige ska ha mycket generös invandringspolitik. När han ska försvara sitt regeringsbeslut 26 november säger han: “Jag tycker det här är skit”. Fridolin dömer ut sina egna beslut. Undrar hur väljarna reagerar på politiker som går till val med budskapet “vår politik är skit”. Men sitter kvar vid maktens taburetter, det gör han.
Årets värsta svek
Alla etablerade partier har svikit svenska folket genom att låta politiken präglas av osaklig och onyanserad utopism i migrationsfrågorna under så många årtionden. Man har inte byggt bostäder och inte sänkt trösklarna till arbetsmarknaden, vilket varit absolut nödvändigt med de stora volymer nyanlända man tagit emot år efter år. Istället har man låtit Sverige hamna allt närmare systemkollaps. Nästa år kan bli ett totalt haveri för välfärdsstaten. I så fall kommer man att få betala priset i nästa val. Ett sådant svek kan inte förlåtas.
Årets värsta flopp
Decemberöverenskommelsen, DÖ, skulle ge handlingskraftiga regeringar trots att inget regeringsalternativ fick majoritet i riksdagen. DÖ kom dock att tolkas som att politikerna gick bakom ryggen på väljarna och att man slutade opponera mot regeringen. Partierna hade så svagt ledarskap att man inte lyckades förklara DÖ, därför föll den åttaåriga överenskommelsen inom några månader.
Årets värsta veligpetter
Finansministern Magdalena Andersson varnade i augusti för osäker ekonomi: “Riskerna för att utvecklingen ska bli svagare än väntat är dock stora”. Men så plötsligt, när migrationskrisen är i full sving, säger hon 21 december: “Svensk ekonomi är väldigt stark”. Bygger hon prognoser på fakta eller på att regeringen, av gammal vana, behöver försköna verkligheten?
Årets värsta överexponering
Det går inte slå på TV:n utan att man får se antisemiten Gina Dirawi leka kändis i rutan. Public service har blivit lekstuga för ett inskränkt kotteri på vänsterkanten där nepotism och vänskapskorruption regerar och kompetens inte räknas. Gina Dirawi har blivit en symbol för skräp-TV. Se mer: Expressen i Välkommen till vänster-SVT, SvD i Dirawi hyllar antisemiter och förintelseförnekare, bloggen i Konkurrensutsätt public service.
Årets värsta handlingsförlamning
Behovet av nya bostäder är mer än akut, men bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) ägnar sig åt att attackera de liberalare reglerna för andrahandsuthyrning som ändå utökat utbudet av lägenheter. Hans enda förslag är “modulhus” som döms ut som de sämsta och dyraste bostäder som någonsin producerats i Sverige.
Årets värsta klant
Inte nog med att miljöminister Åsa Romson målar sin båt med giftig och förbjuden färg, i våras blev hon prickad av Konstitutionsutskottet för att hon lagt sig i myndigheternas arbete om vargjakt: “jag beklagar dagens beslut hos Naturvårdsverket om licensjakt i vinter”. Hon kritiserades också av KU för att hon som vice statsminister påstod att nyval utlysts av regeringen, även om så inte skett. Hon sa i maj att Europa gör “Medelhavet till det nya Auschwitz”.
Detta år har politisk klantighet slagit alla rekord, men tyvärr är risken överhängande att klantigheten blir än värre nästa år. Gott Nytt 2016!

De två sista opinionsmätningarna som gjordes före jul visar att Donald Trump nu är jämsides med Hillary Clinton, om presidentvalet kommer att stå mellan dessa båda.
CNN publicerar mätning utförd 17-21 december (se pdf) där Clintons ledning krymper till 49 procent mot 47 procent för Trump. Dessutom visar mätningen att republikanska väljare är betydligt mer entusiastiska över valet än demokraterna: 36 procent av republikanska väljare är “extremt entusiastiska” mot bara 19 procent bland demokratiska väljare. Detta kan få betydelse för vilka som faktiskt går och röstar på valdagen.
Rasmussen Report presenterar en annan mätning utförd 22-23 december där ställningen är 37 mot 36 procent mellan Clinton och Trump. Mätningen visar också att Trump har folkligt stöd för att införa tillfälligt inresestopp för muslimer: 46 procent stöder förslaget, 40 procent är emot.
I vänstermedierna fortsätter dock journalister och kommentatorer att hävda att Trump inte kommer att vinna, varken nominering eller på valdagen. Exempelvis fnös paneldeltagarna i söndagens “Meet the Press” åt Trump, samtidigt som de konstaterade att medierna blir allt mer partiska och vinklar Trump negativt. Panelisten Matt Bai från Yahoo News blev citerad från en artikel han skrivit:

Det står nu klart att Trumps uthålliga popularitet till stor del beror på ett giftigt förakt för oss [journalister]. Det är en växande reaktion mot självbelåtenheten och ytligheten i medierna som ofta fylls av lättvindigt tyckande utan hänsyn till historien och utan personlig erfarenhet. Det gäller vår förkärlek för skandaler och småsaker och vårt rigida fasthållande av det politiskt korrekta.

En klok summering som panelen sedan inte tog notis om, utan istället fortsatte föraktet genom att konstatera att om medierna behandlar presidentvalrörelsen som en dokusåpa är det inte märkligt att en programledare från en framgångsrik dokusåpa också tar ledningen.
Donald Trump är ingen dokusåpakändis, han är en ytterst framgångsrik affärsman inom bygg- och fastighetsindustrin vars privata förmögenhet uppskattas till fyra miljarder dollar (35 miljarder svenska kronor).
I Wall Street Journal skriver Peggy Noonan, en gång talskrivare åt Ronald Reagan, en mer nyanserad analys om Donald Trump, Trump could bridge the divide between the elites and GOP voters. Instead, he’s deepening it:

Främsta skälet [till Trumps framgångar] är distansen — klyftan — mellan partieliten, som mer eller mindre är för illegal invandring, och den stora massan av partisympatisörer, som är emot. I detta fall handlar det om en klyfta mellan eliternas omsorg om att de personligen kan framstå som bigotta om de vidtar åtgärder, och väljarnas omsorg om vilka som kommer in i Amerika i en tid med Islamska Staten. Denna spricka, detta avstånd är främst elitens fel, inte väljarnas. Och Trump som skulle kunna, med sin popularitet, välja att vara en brygga över denna spricka väljer istället att fördjupa den.

Hon är förvånad att Trump inte använder sitt favoritskap till att tona ner retoriken och samla partiet inför en möjlig seger. Han bygger inga koalitioner inom det stora partiet, som gör att han kan leda det i alla delstater under valrörelsen. Åter agerar Trump i motsats till “hur man ska göra”.
För egen del gissar jag att Trump läser Noonan och att han har för avsikt att ta hennes råd — när han vunnit nomineringen. Han kör det vinnande spåret inför det närmast förestående målet: bli republikanernas kandidat. När det är avklarat kommer han, gissar jag, att behandla den verkliga valrörelsen (mot Clinton) annorlunda, just därför att det är en helt ny och annorlunda valrörelse. Det som gör amerikansk politik så spännande är just att det är en lång rad av synnerligen olika valrörelser med olika teman, olika väljargrupper och därmed med skiftande dynamik.
Trump kan vinna. Men han kan också förlora på eget grepp. Valet avgörs en delstat i taget.

— Jag förstår inte varför Trump är så populär.
Tidningsrubrik: Kongressen godkänner nya kostnadsökningar
— Jag gör det

Hos Timbro har nyliberale debattören Mattias Svensson publicerat skriften Migrationsdebattens karta. Till skillnad från flera andra nyliberaler som kommit ut som anarkister i migrationskrisens spår, har Mattias Svensson ambitionen att argumentera kring politiska vägval samtidigt som han försvarar gränslösheten (men nog är det anarkistiskt när han skriver att krav på ordning och reda är “repressiva”, dvs förtryckande. Är det måhända förtyck att utdöma fängelse för stöld/våldsbrott/våldtäkt? Det synsättet är inte liberalt. Liberala organisationer som Svenskt Näringsliv och Timbro borde för sin egen skull tydliggöra rågången mot anarkismen).
Det blir bra när Svensson kommenterar debatten om debatten. Han medger att det har skadat diskussionen när vänsterextremister och liberala intellektuella tillsammans har stämplat all kritik mot invandring som rasism och främlingsfientlighet:

Många på den mer flyktinggenerösa sidan har gjort debatten en otjänst genom att tillbakavisa obekväma fakta. Det kan gälla antisemitismen i vissa invandrargrupper och att denna tagit sig våldsamma uttryck och skapat en mycket utsatt situation för judar i Malmö. Det kan gälla uppgifter om muslimer som börjat hålla efter kvinnor och nöjestillställningar i svenska bostadsområden. Eller att det finns en överrepresentation av personer med invandringsbakgrund i vissa brottskategorier.
[B]lankt förnekande, försök att sopa frågor under mattan och misstänkliggörande av den som för fram kritiken har gjort debatten en dubbel otjänst. Det sistnämnda är särskilt allvarligt. Många kritiska röster följer flyktingfrågan ingående, med engagemang och kunskap. De ska absolut inte misstänkliggöras för att de påpekar att det finns akuta brister på många håll i det svenska mottagandet. Att möta sådana obekväma fakta med att spekulera i illasinnade personliga motiv bakom påpekandena är lika vanligt som kontraproduktivt.

Ja, en anledning till min alltmer invandrarkritiska hållning är att jag anser de “flyktinggenerösa” vara antiliberala i sina personpåhopp som mer liknar Nordkorea än västerländskt samtalsklimat. De totalitära attityder som “flyktinggenerösa” ofta kännetecknas av undergräver demokratin genom sitt polariserande hat av oliktänkande.
Det är klokt av Mattias Svensson att han förstår att han umgås med antiliberaler och yttrandefrihetens fiender när han ställer sig på den “flyktinggenerösa” sidan.
Men när han sedan ska diskutera sakfrågor visar han att han flyger på utopiernas rosa moln. Det som riksdagspolitiker sagt i mer än 30 år, upprepar han nu som lösningen: bygg fler bostäder och underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Men herrejösses! Var har du varit dessa 30 år, Mattias?
Främsta skälet till att jag intar en alltmer invandrarkritisk hållning är en effekt av den politiska ineffektiviteten på just dessa två viktiga politikområden. Min motfråga till Mattias blir: “Javisst, men om du utgår ifrån att inga bostäder byggs och att inga trösklar sänks till arbetsmarknaden — alltså just den politik som både S-regeringar och Alliansregeringar fört i flera årtionden och därför får anses vara det enda realistiska att tänka sig de närmsta tio åren — vad tycker du då?! Ska vi ändå ha en invandring på över 100.000 personer per år? Vart ska de ta vägen?”
Den frågan svarar inte Svensson på, eftersom han lever i utopiernas värld där man med en knäpp med fingrarna bygger hundratusentals lägenheter. Det är en fullständigt verklighetsfrämmande syn på politik. Det är som att betrakta Alice i Underlandet som en dokumentär.
Svensson påpekar att ID-kontroller och de begränsningar som nu införs också kostar. De få poliser som finns i Norrland riskerar att hamna i gränskontrollen i Skåne. Javisst, men vi som inte tror att man bygger en halv miljon lägenheter genom att knäppa med fingrarna måste vidta åtgärder utifrån det faktum att inga bostäder finns, inga jobb står till buds, ingen beredskap finns överhuvudtaget att ta emot dessa volymer. Den panikartade gränskontrollen är en effekt av att utopier fått styra svensk politik alldeles för länge. Det är ju inte de invandrarkritiska som lockat hit människor från hela världen genom att tala om “öppna hjärtan” och att alla är välkomna.
Jag tycker det är besynnerligt att de som är “flyktinggenerösa” inte tror att deras ord har någon betydelse. Självklart är det så att deras generositet är mycket välkänd i Afrika, Mellanöstern och bortom. Dessa miljoner människor tror på vad ni sagt, Mattias Svensson. De tror att de kan komma i hundratusental till Tyskland, Sverige och Europa eftersom ni sagt det! Ord har makt. Det verkar som utopisterna bland liberala intellektuella och västerextremister inte fattar det. De tycks tro att man kan sprida det generösa budskapet över världen utan att människor där ute lyssnar och agerar efter det som man får höra. Man måste ha någon sorts kortslutning i hjärnan om man inte förstår det kausala sambandet mellan orsak och verkan i just migrationsfrågan.
Märkligt är det också att Mattias Svensson som nyliberal gärna ser högre skatter som en följd av just invandringen. Jag var på samma linje som nyliberalerna under 1990-talet: statsmakten är för stor och bör minska ordentligt. Dock gick jag inte lika långt som nyliberalerna, utan förespråkade ett skattetryck på 20-33 procent av BNP. Nu släpper Mattias Svensson alla principer och ogiltigförklarar “fiskala effekter”, dvs accepterar höjda skatter som en följd av stor invandring.
Jag finner inga hållbara principer i detta, överhuvudtaget. Man kan lägga ner välfärden för fattiga svenskar för att sänka skatten, men man höjer gärna skatten för att ta emot människor från fjärran länder. Varför? Är svenskar mindre värda än migranter?
Och till sist: Mattias Svenssons argumentation erkänner inte Sverige som nationalstat och verkar underkänna demokrati som styrelseskick. Han skriver naturligtvis inte att han vill avskaffa demokratin, men det blir effekten om man vägrar erkänna nationalstaten som idé och premiss för kollektivt och demokratiskt beslutsfattande.
Så här skriver Svensson för att förklara varför han är för höjda skatter i syfte att ge “fristad” åt migranter:

Som jag ser det är individuellt självbestämmande i normalfallet mer grundläggande än fiskala effekter. Man kan jämföra med pappamånader i föräldraförsäkringen, pappamånader som jag vill avskaffa. Detta ökar självbestämmandet, men skulle öka de offentliga utgifterna när fler dagar tas ut. Jag ser ingen konflikt mellan denna åsikt och att i förlängningen vilja minska eller avskaffa föräldraförsäkringen, eller med reservationen att andra prioriteringar kan motiveras om de offentliga kostnaderna blir betydande.

Jag har två invändningar. Den första är ekonomisk, den andra om samhällskontraktet. Ett försäkringsbolag på marknaden ersätter inte den som inte betalat premien. Mattias Svensson underkänner här marknadsekonomins princip. De som betalar föräldraförsäkringen, dvs svenska skattebetalare, ska nu plötsligt stå för försäkringskostnaden för de som inte betalt premierna. Detta är socialism. Lustigt att liberaler i migrationsfrågan är villiga att överge alla liberala principer…
Vän av ordning kan invända att föräldraförsäkringen inte är en försäkring på marknaden, utan en politisk lösning. Javisst, men det gör Svenssons argument än värre. Det betyder att han inte erkänner demokratins gemenskap, dvs att Sverige är en gemenskap och att vi är beredda att omfördela mellan oss som bor i nationen eftersom vi delar rättigheter och skyldigheter, lika för alla inom nationens gränser.
Svensson vill låta hela världen ösa ur svenska skattkistan, utan att dessa migranter på något sätt har tagit ställning till om de är beredd att ställa upp på svenska skyldigheter och de “repressiva” krav på lag och ordning beslutade av den av nationalstaten avgränsade demokratin. Migranter får allt, utan motprestation. Det är detta som är brottet mot samhällskontraktet hos de “flyktinggenerösa”.
Det är lustigt att Svensson inte nämner nyliberalernas modeord från 1990-talet, nattväktarstaten. Istället argumenterar han för höjd skatt för svenskar. Skattepengar som sedan ska gå till dem som inte lovat att ge något tillbaka till samhällsgemenskapen överhuvudtaget. Det finns ingen som helst balans mellan rättigheter och skyldigheter här.
Det är utmärkt att Timbro och Mattias Svensson sätter ner det “flyktinggenerösa” tänkandet på papper. Då behöver inte vi som blir alltmer kritiska till migrationen peka finger och visa hur osammanhängande hållningen är. Det är bara för var och en att själv läsa och ta ställning.

Svensk politik och samhällsdebatt är ohälsosamt koncentrerad till Stockholms innerstad, där journalister och rikspolitiker håller till. Därför är det intressant att Gävle med omkring 100.000 invånare och på topp-15 bland landets största städer kommer i strålkastarljuset under 2016.
Gävle fick ungefär samma utfall som riksdagen i senaste valet, men när det rödgröna minoritetsstyrets budget föll i november beslutade man sig för att avgå. Vid årsskiftet tillträder istället Alliansen som styrande minoritet, med Inger Källgren Sawela (M) som kommunstyrelsens ordförande.
Detta blir enligt vissa spekulationer en test på om Alliansen kan styra med passivt stöd av Sverigedemokraterna, som röstade igenom Alliansens budgetförslag i november. Alliansen kommer inte att förhandla med SD men väl hålla informationsmöten med dem.
Gävle är inte Sverige, men det blir av intresse för övriga landet om dessa icke-socialistiska partier kan finna sätt att umgås som folkvalda utan stigma och låsningar. I realiteten är detta enda alternativet när Decemberöverenskommelsen, DÖ, inte längre gäller: SD måste räknas utifrån det stöd man har av väljarna i folkvalda församlingar.
Valresultatet 2014 i Gävle kommunfullmäktige:
Moderaterna: 25,2% (-2,0), 17 mandat (-1)
Centerpartiet: 4,5% (+0,3), 3 mandat
Liberalerna: 7,5% (-0,4), 5 mandat
Kristdemokraterna: 3,0% (-0,1), 2 mandat
Socialdemokraterna: 30,0% (-4,0), 20 mandat (-4)
Vänsterpartiet: 8,8% (+1,8), 6 mandat (+2)
Miljöpartiet: 7,6% (-0,1), 4 mandat (-1)
Sverigedemokraterna: 12,9% (+5,2), 8 mandat (+4)

I min gästkrönika i Världen idag framför jag kritik mot att “fredsrörelsen” inte protesterar när icke-demokratier tillgriper militärmakt och därmed bidragit till det lidande vi sett under det år som nu går mot sitt slut: Med hopp om mindre lidande 2016.

Att värmländska lärarinnan Karin Söder (1928-2015) var Sveriges första kvinnliga partiledare och utrikesminister lyfts fram i efterorden om henne när hon nu gått bort vid 87 års ålder.
Jag minns henne framför allt som Thorbjörn Fälldins vice partiordförande. När vi från ungdomsförbundet framförde kritik mot partiledningen var det alltid Karin Söder som försvarade Fälldin internt. Det visade för mig hur viktigt det är för stora ledare att ha en vice som kan ta mycket av smällarna och fungera som stötdämpare. Många retade sig på hennes lojalitet, men Fälldin belönade henne genom sitt sätt att avgå (med dunder och brak), vilket gjorde det omöjligt för partiet att välja någon annan än Karin Söder som ny partiledare.
Fälldin låg alltså bakom både hennes upphöjelse till utrikesminister och till partiledare. Det säger något också om honom.
Jag åkte häst och vagn med Söder sensommaren 1986 på väg till centerarrangemang vid Saltholmen i Göteborgs kustband. Det minnet är för mig en illustration på att hennes största insats var att samla partiet efter Fälldins dramatiska avgång 1985. Hon lyckades rida ut interna motsättningar och skapa god stämning bara genom att vara den genuina person hon var.
Till Expressen säger den politiske motståndaren, förre statsministern Ingvar Carlsson (S):

– Hon var en av de på den andra sidan blockgränsen som jag uppskattade och respekterade bäst. Genom sina kunskaper och sitt engagemang skapade hon respekt och uppskattning i alla politiska läger.

Politiken behöver också socialt begåvade personer som kan få de mer stridslystna att sänka sköldarna och samtala respektfullt med varandra. Vi har, eller jag har, lättare att uppskatta dem som tar strid, vrider utvecklingen i ny riktning och sätter tydliga historiska avtryck. Men man är oärlig om man inte erkänner dem som, likt Karin Söder, bakom kulisserna bereder marken för skeendet som andra blir symboler för. Utan dessa personer, som utgör något sorts kitt som skapar rätt stämning och miljö i maktens rum och korridorer, skulle många stora och viktiga beslut inte blivit fattade.

Föga förvånande får S-MP-regeringen det sämsta snittbetyget som någonsin uppmätts. Aftonbladet har i 20 år ombett svenska folket betygsätta ministrarna inför årsskiftet, denna gång utfördes mätningen av Inizio.
Störst tapp gör Margot Wallström och hennes feministiska utrikespolitik: från betyg 3,4 till 2,8 (-0,6) och miljöminister Åsa Romson, från 2,6 till 1,9 (-0,7), vilket är de största ras för någon minister under mätningens 20 åriga historia.
Snittbetyget för hela regeringen blir 2,42 (av 5 möjliga) — lägre än förra årets bottenrekord. Här är de aktuella betygen minister för minister med förra årets betyg inom parentes (1= lägsta betyg, 5=högsta):
Ministrarnas betyg 2015
Inrikesminister Anders Ygeman 3,5 (2,61)
Försvarsminister Peter Hultqvist 3,2 (3,23)
Utrikesminister Margot Wallström 2,8 (3,43)
Näringsminister Mikael Damberg 2,7 (2,87)
Justitieminister Morgan Johansson 2,6 (2,7)
Finansminister Magdalena Andersson 2,5 (2,63)
Utbildningsminister Gustav Fridolin 2,4 (2,68)
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht 2,4 (2,62)
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström 2,4 (2,54)
Socialminister Annika Strandhäll 2,4 (2,47)
Statsminister Stefan Löfven 2,4 (2,44)
Kulturminister Alice Bah Kunke 2,4 (2,34)
Finansmarknadsmin Per Bolund 2,4 (2,34)
Barn/äldreminister Åsa Regnér 2,4 (2,16)
Arbetsmarknadsmin Ylva Johansson 2,3 (2,5)
Infrastrukturmin Anna Johansson 2,3 (2,42)
Civilminister Ardalan Shekabari 2,3 (2,39)
Gymnasiemin Aida Hadzialic 2,3 (2,27)
Biståndsminister Isabella Lövin 2,2 (2,49)
Energiminister Ibrahim Baylan 2,2 (2,47)
Högskolemin Helene Hellmark Knutsson 2,2 (2,33)
Framtidsminister Kristina Persson 2,0 (2,34)
Miljöminister Åsa Romson 1,9 (2,64)
Bostadsminister Mehmet Kaplan 1,9 (1,95)
Snittbetyg för regeringen som helhet sedan 1996

1996: 2,57 (Göran Perssons första regering)
1997: 2,65
1998: 2,84
1999: 2,70
2000: 2,78
2001: 2,82
2002: 2,77
2003: 2,74
2004: 2,62
2005: 2,56
2006: 2,93 (Fredrik Reinfeldts första regering)
2007: 2,78
2008: 2,87
2009: 2,89
2010: 2,90
2011: 2,93
2012: 2,82
2013: 2,74
2014: 2,52 (Stefan Löfvens första regering)
2015: 2,42
Källa: 2015, 2014, 2013, 2012, 2005-2011, 1996-2006,

I Svenska Dagbladet skriver Edward Lucas, vice president vid Center for European Policy Analysis, ett intressant inlägg om hur väst måste möta det informationskrig Ryssland utför mot oss och som förgifta den allmänna opinionen och förvirra våra beslutsfattare i syfte att undergräva vår säkerhet, Satir biter bättre än kritik:

Redaktörer och journalister i väst är utbildade att värdesätta rättvisa och balans mer än sanning. Men Ryssland ser vår svaghet och utnyttjar den. Sent omsider och yrvaket har Nato, EU och andra regeringar i väst reagerat på hotet. Ett nytt Natocenter för ”strategisk kommunikation” har öppnat i Lettland. Amerika har utökat sina sändningar på ryska. EU:s utrikesavdelning har tämligen nyligen börjat ge ut ett förträffligt veckoblad som sammanfattar rysk desinformation.
Men dessa ansträngningar är småpotatis och i viss utsträckning värdelösa … Andra metoder skulle fungera bättre. Satir, till exempel, är i stort sett helt bortsopat ur rysk tv … Putin fruktar förlöjligande mycket mer än kritik.
Att försvara vårt eget medielandskap är knepigare … Den bästa hjälp vi kan få kommer från staterna längs gränsen mot Ryssland där den ryska propagandan är som starkast och ställer till med mest skada. Jag arbetar för närvarande på en tankesmedja i Washington DC, Centre for European Policy Analysis, med att producera ”Desinformation för nybörjare”, en guide som ska belysa de tekniker som ryska propagandister använder. Vi hämtar material från fallbeskrivningar skrivna av experter i länder som Polen, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen. De förstår problemet mycket bättre än vi gör.

Ja, minns hur upprörda de ryska makthavarna blev över mellanakten i Melodifestivalen (av alla program) som gjorde satir om Ryssland för några år sedan. Och jag minns Mel Brooks svar när han efter “Det våras för Hitler” fick frågan om man verkligen ska skämta om så allvarliga saker. Han menade att om vi skrattar åt förtryckare tar vi av dem deras främsta vapen: respekten.
Ligger mycket i det.
Så, här några satiriska inlägg om läget:

Vill instämma i en av kommentarerna i YouTube: “Ingen riktig Jul utan Jussi Björlings O Helga Natt”.
Klicka, lyssna och njut.
God Jul

.
Musik: Adolphe Adam (1803-56)
Svensk text: Augustin Kock (1886-1956)
O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor.
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Så här dan före dan, kan det vara läge att reta upp en del svenskar genom att kalla dem kristna. Det har ju länge varit kutym att förneka den kristna traditionen och identiteten. Men även de som kallar sig ateister i Sverige är i hög grad kristna. Första gången jag hörde begreppet kristen ateist var när en gammal vän beskrev sig själv så 2007.
Thomas Gür skriver i sin kolumn i Svenska Dagbladet, Julen är en kristen högtid:

Sverige beskrivs som världens mest sekulariserade land. En stor del av befolkningen, kanske en majoritet, är ateister. Men de är i så fall till huvuddelen kristna ateister. De bygger inte sin ateism på exempelvis en förnekelse av tawhid (Guds odelbara enhet enligt islam), utan på till exempel en förnekelse av treenigheten. (Notera att jag inte behöver förklara det begreppet.)
I Sverige utgår till och med ateisters gudlöshet från den kristendom som präglar landets historia och kultur. Det är därför julen är en kristen högtid.

I en understreckare i samma tidning utvecklar idéhistorikern Inga Sanner temat när hon diskuterar nya boken “Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Ugglas, Sekulariseringen en del av kristendomen:

[Författaren] stannar alltså inte vid att ­enbart ifrågasätta sekulariseringstesen och föreställningar om att religionen är på väg att förlora i betydelse. Hans syfte är inte heller att peka på religionens återkomst eller att framhålla att vi lever i en tid av religiösa minnen eller rester av kristet tänkande. Utgångspunkten är en helt annan, nämligen den att begreppen religion och sekularisering är så intimt sammanflätade med varandra att det är meningslöst att skilja det ena från det andra. Begreppen har båda rötter i en kristen tradition och delar samma historia, vilket innebär att sekularisering är ett i första hand västerländskt – och kristet – fenomen. Det innebär också, och det är själva ­kärnan i boken, att det kritiska och öppna förhållningssätt som vi oftast förknippar med det sekulära är centralt även i den kristna traditionen

Själv har jag efter 11 september 2001 haft mer utbyte av att diskutera vår tid och vårt samhälle med kristna än med många liberaler, just därför att kristendomen är en så väsentlig del av västvärldens identitet och tänkande, särskilt i en global diskussion där andra civilisationer som den muslimska är aktörer.
Hållningen till kristendomen har för mig blivit en sorts mätare på hur mycket personer jag möter lever i verkligheten och med realism som rättesnöre, kontra personer med utopiska fantasier på hjärnan. Den som förnekar sin kristna moraluppfattning saknar viktiga insikter om sig själv och sitt samhälle. Det blir inte särskilt givande att tala med någon som reducerar sitt intellekt till att bli en megafon för utopiska påhitt som saknar kontakt med verkligheten. Tyvärr tillhör huvuddelen av de gamla partierna denna krets. Det är en förklaring till att man varit fullständigt handlingsförlamad inför händelserna under 2015. Det har blivit exakt så som man önskat: gränserna har varit öppna. Men resultatet har inte blivit ett sekulärt himmelrike utan anarki.
Jag hoppas att en del av dem använder julhelgen till att fundera över varför det blivit så fel. Kanske kan vi då få se realismens uppvaknande på det nya året.