Kristen ateist är också kristen

Så här dan före dan, kan det vara läge att reta upp en del svenskar genom att kalla dem kristna. Det har ju länge varit kutym att förneka den kristna traditionen och identiteten. Men även de som kallar sig ateister i Sverige är i hög grad kristna. Första gången jag hörde begreppet kristen ateist var när en gammal vän beskrev sig själv så 2007.
Thomas Gür skriver i sin kolumn i Svenska Dagbladet, Julen är en kristen högtid:

Sverige beskrivs som världens mest sekulariserade land. En stor del av befolkningen, kanske en majoritet, är ateister. Men de är i så fall till huvuddelen kristna ateister. De bygger inte sin ateism på exempelvis en förnekelse av tawhid (Guds odelbara enhet enligt islam), utan på till exempel en förnekelse av treenigheten. (Notera att jag inte behöver förklara det begreppet.)
I Sverige utgår till och med ateisters gudlöshet från den kristendom som präglar landets historia och kultur. Det är därför julen är en kristen högtid.

I en understreckare i samma tidning utvecklar idéhistorikern Inga Sanner temat när hon diskuterar nya boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Ugglas, Sekulariseringen en del av kristendomen:

[Författaren] stannar alltså inte vid att ­enbart ifrågasätta sekulariseringstesen och föreställningar om att religionen är på väg att förlora i betydelse. Hans syfte är inte heller att peka på religionens återkomst eller att framhålla att vi lever i en tid av religiösa minnen eller rester av kristet tänkande. Utgångspunkten är en helt annan, nämligen den att begreppen religion och sekularisering är så intimt sammanflätade med varandra att det är meningslöst att skilja det ena från det andra. Begreppen har båda rötter i en kristen tradition och delar samma historia, vilket innebär att sekularisering är ett i första hand västerländskt – och kristet – fenomen. Det innebär också, och det är själva ­kärnan i boken, att det kritiska och öppna förhållningssätt som vi oftast förknippar med det sekulära är centralt även i den kristna traditionen

Själv har jag efter 11 september 2001 haft mer utbyte av att diskutera vår tid och vårt samhälle med kristna än med många liberaler, just därför att kristendomen är en så väsentlig del av västvärldens identitet och tänkande, särskilt i en global diskussion där andra civilisationer som den muslimska är aktörer.
Hållningen till kristendomen har för mig blivit en sorts mätare på hur mycket personer jag möter lever i verkligheten och med realism som rättesnöre, kontra personer med utopiska fantasier på hjärnan. Den som förnekar sin kristna moraluppfattning saknar viktiga insikter om sig själv och sitt samhälle. Det blir inte särskilt givande att tala med någon som reducerar sitt intellekt till att bli en megafon för utopiska påhitt som saknar kontakt med verkligheten. Tyvärr tillhör huvuddelen av de gamla partierna denna krets. Det är en förklaring till att man varit fullständigt handlingsförlamad inför händelserna under 2015. Det har blivit exakt så som man önskat: gränserna har varit öppna. Men resultatet har inte blivit ett sekulärt himmelrike utan anarki.
Jag hoppas att en del av dem använder julhelgen till att fundera över varför det blivit så fel. Kanske kan vi då få se realismens uppvaknande på det nya året.