Får vi trepartisystem nästa år?

Novus sammanvägning av flera mätningar från olika opinionsinstitut i december visar att Sverige närmar sig ett opinionsläge där tre partier ligger runt 20-25 procent vardera. Förskjutningarna i opinionen från januari till december 2015 är inte bara stora utan systemförändrande, vilket framgår av följande graf:

Socialdemokraterna 25,3 procent (-6,2)
Moderaterna 22,3 procent (-1,5)
Sverigedemokraterna 20,0 procent (+5,9)
Vad kommer detta att betyda, om det blir ett etablerat politiskt landskap? Taktiskt sett ger det Moderaterna en ny mittenposition där de får avgörandet i sin hand. Ett alternativ är att Moderaterna, så som medierna vill, bli stödparti åt Socialdemokraterna för att uppnå ”blocköverskridande” samverkan mot Sverigedemokraterna. På kort sikt kanske det känns lugnare.
Men på lång sikt tror jag det vore förödande för Moderaterna. Det skulle innebära att det gamla ”etablissemanget”, med S som ledande röst, blir ett block som kommer att utmanas av de som vill förnya svensk politik och tar den sociokulturella dimensionen på allvar. Jag tror att ett ”blocköverskridande” samarbete skulle pressa fram en utveckling där de etablerade partier minskar och utgör ena halvan av spelplanen, medan den andra halvan ligger öppen för Sverigedemokraterna.
Om den tongivande striden i politiken står om sociokulturella synsätt — där det svenska utmålas som rasism kontra där det svenska tvärtom utgör den kulturella grunden för politiska ställningstaganden — är det troligt att opinionen samlas 50 procent på var sida. Historiska erfarenheter visar att spelplanen utvecklas med två halvor kring den dominerande skiljelinjen.
Om Moderaterna istället söker samla ickesocialistiska företrädare, det vill säga också Sverigedemokraterna, kan man försöka rädda den gamla höger-vänsterskalan och därmed ge socioekonomiska aspekter fortsatt stor tyngd. Med ”rädda” menar jag att de gamla partierna kan upprätthålla den avgörande skiljelinjen i politiken mellan S och M. Då skulle SD få mindre utrymme.
Paradoxalt nog talar logiken, så som jag ser den, för att M ska samtala med SD som den aktör partiet är i riksdagen, om man inte helt vill låta SD forma den politiska spelplanen framöver. Ju hårdare man stöter bort SD, desto större är möjligheten för SD att fortsätta växa och i grunden omforma det politiska landskapet. Ju mer man respekterar partiet och dess väljare, desto större chans har M lyckas inordna det nya partiet i den gamla spelplanen.
Det är bara att välja.

Opinionsmätningar underskattar Donald Trump

En studie visar att Donald Trump får högre stöd i opinionsmätningar där väljare får vara anonyma än i mätningar som utförs via telefon, rapporterar Los Angeles Times i Polls may actually underestimate Trump’s support, study finds.
Eftersom flertalet mätningar sker per telefon betyder det att Donald Trump kan ha större stöd än vad dessa mätningar visar.

— Det är vår tolkning att många mätningar underrapporterar stödet för Trump, säger Kyle Dropp vid Morning Consult till tidningen.

Samtidigt säger fler och fler kända röster att de tror att Donald Trump kan vinna. Juristen, författaren och konservativa ikonen Phyllis Schlafly, 91, säger att hon uppfattar Trump som Amerikas sista hopp. Radioprataren Hugh Hewitt sa i söndagens ”Meet the press” att Donald Trump kan besegra Hillary Clinton.
Men andra är fortsatt skeptiska. Republikanske debattören och redaktören för Atlantic, David Frum, ställer kluriga frågor i The Great Republican Revolt:

Vad händer när eliternas följare drar tillbaka sitt stöd? Inträder självrannsakan? Eller flyr man in i förnekelse? Förändrar sig eliten eller försöker den förhindra förändring? Antar den utmaningen att söka nya svar eller driver man sina gamla dogmer ännu hårdare?

Han har inga svar, och ser svagheter i alla alternativ till Donald Trump, som Frum inte vill se som partiets kandidat. Men de frågor Frum lyfter fram är aktuella också för Sverige och Europa: hur ska etablissemangen agera för att inte bli totalt marginaliserade och förlora all makt i framtiden?

Jultal om arbetsmoral i skolan

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har hållit sitt jultal, som inte fick särskilt mycket uppmärksamhet. Men det är faktiskt riktigt bra. Hon tar upp ett av alla misslyckanden inom politiken: skolans förfall.
Och istället för att tala om pengar och lagar lyfter hon något för politiken så ovanligt som innehållet, om behovet av moral och disciplin. Inte i dessa kontroversiella ordval, men väl till sin betydelse. Och hon refererade till kultur och historia genom att knäppa författaren Karin Boye på näsan:

Karin Boye hade fel, det är inte alltid vägen som är mödan värd, utan ofta väntar belöningen först vid målet.

Detta som en färgstark summering av den del av jultalet som handlade om att högre krav måste ställas i undervisningen:

— Skolan måste vara en plats för lärande. Ingen ska behöva känna oro över att det kompromissas med kunskapskraven i krävande tider. Kunskaperna i svensk skola får inte urholkas. De måste stärkas. Pisa ska förknippas med ett lutande torn, inte fallande kunskapsnivåer.
— Jämförelser med andra länder visar att svenska elever halkar efter. Vi är sämre inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Var fjärde svensk når inte ens den grundläggande nivån i matematik. En del av förklaringen är att svenska elever gör för lite och går för lite i skolan. Jämfört med andra länder missar svenska elever nästan ett helt år i undervisningstid under grundskoleåren. Så här kan det inte fortsätta. Vi måste vända utveckingen.
— Låt budskapet till alla elever vara glasklart: Välkommen till skolan. Det här kommer att bli tufft. Du kommer att få jobba hårt, men det finns inga genvägar.
— Förr var det så att om eleven kom hem med dåliga betyg kunde föräldrarna med bister min fråga barnet, varför ser det ut så här? Nu är det annorlunda. Om eleven kommer hem med dåliga betyg ringer föräldrar upp läraren och skäller, varför ser det ut så här?! Enligt Lärarnas riksförbund har sju av tio lärare varit med om att föräldrar har försökt lägga sig i undervisningen. Det finns föräldrar som klagar på att elever får läxor, föräldrar som ifrågasätter sina barns betyg, föräldrar som hotar anmäla lärare till skolinspektionen om de inte får som de vill. Det här är en fråga om ledarskap. Rektor har till uppgift att stötta lärare när föräldrar lägger sig i av fel anledning. Och skolans huvudman har till uppgift att se till att rektor kan sköta sitt jobb. Lärare måste få vara lärare.
— Svenska elever sticker ut i internationella jämförelser. De ger upp lättare än elever från många andra länder när något är svårt. De tröttnar fortare när något inte känns roligt. De säger att de inte klarar matten för att de inte har talang, snarare än att man inte pluggat tillräckligt hårt. Det här är inte en inställning man föds med, utan man fått lära sig. Men de som lärt dem det har gjort dem en otjänst. Den som tror att framtiden mer beror på medfödd talang, slump eller yttre talang har ingen chans att påverka sin situation.
–Svenska elever måste anstränga sig mer. Det finns inga genvägar.

Ovanligt här är att en svensk politiker talar om krav på eleverna och ledarskap i skolan. Och att budskapet är så tydligt. Nu vill M se arbetsmoral i skolan. AKB läxar upp både elever, föräldrar och skolpersonalen.
Hittills har Jan Björklund varit ensam i öknen på detta område och därför inte lyckats. Om nu Moderaterna tar strid mot flumskolan kanske något kan hända. Men uppförsbacken är brant. Varför ställde inte M upp på detta under regeringstiden? Varför har man låtit vänsterns kravlöshet härja fritt fram till nu?
”Sent ska syndaren vakna”, är den känsla som dominerar hos mig. Men samtidigt: ”bättre sent än aldrig”.

S förlorar LO-medlemmarna till SD

Idag fick vi i Sifo den slutliga bekräftelsen på att vänsterpartierna håller på att förlora arbetarklassens röster. Sifo visar att LO-medlemmarna nu i hög utsträckning röstar på Sverigedemokraterna, som ökat från 19,1 procent i januari till 31,1 procent i december. Socialdemokraterna har rasat från 45,9 till 28,9 procent av LO-medlemmarna.
Skälet är att sociokulturella aspekter, sådant som normer, traditioner, lag och ordning, blivit viktigare i politiken än socioekonomiska frågor, sådant som löneskillnader, skatter och fördelningspolitik. Och i sociokulturella frågor har S, V och MP svikit arbetarklassen samtidigt som SD säger det som flertalet i arbetarklassen delar.
Denna utveckling borde inte komma som någon överraskning.
I socialdemokratiska Aktuellt i Politiken påpekade LO:s tidigare chefekonom Dan Andersson förra året:

Den politiska diskurs som [på 1990-talet] handlade om ”socioekonomiska konflikter” har på 2000-talet ersatts av en sociokulturell, påpekar Andersson.
– I politiken, kultursidorna, folktalartribunen, så lägger man all vikt vid intoleransen. Men väldigt lite vikt vid det som forskning visar om ekonomisk marginalisering, fattigdom konkurrens om knappa resurser, bostäder och jobb.

Vänsterextrema Flamman erkände denna dimension i ledarstick 2009:

Men framförallt är det en illustration över analysen att arbetarklassen oftare är vänster i socioekonomiska frågor, men mer konservativ i sociokulturella. Högutbildade tenderar att resonera tvärtom. [V]änstern har öppnat för den sortens motangrepp själv … genom akademisering och postmodern identitetspolitik på det sociokulturella området.

Det är inte ofta jag instämmer med Flamman, men här har de rätt. Identitetspolitiken, där man lyfter fram invandrarnas kulturer som föredömen medan man stämplar allt svenskt som rasism och främlingsfientlighet, är ett koketteri som inte fungerar på arbetarklassen. Folk blir istället förbannade över tramset som kulturvänstern och medievänstern ägnar sig åt.
Vi som kommer ur denna arbetarklass vet att pengar inte ramlar ner från himlen. Om hundratusentals nyanlända ska få tillgång till välfärden utan att ha bidragit till den, kommer det att gå ut över dem som har svagast ställning i landet. Det är inte journalister och politiker i Stockholms innerstad som kommer att drabbas, utan de äldre som behöver omsorg, de skolelever som behöver extra undervisning, de som utsätts för brott som inte utreds och de som behöver sjukvård och inte har privat försäkring.
Arbetarklassen kommer att drabbas hårt av invandringen. Alla sociala resurser kommer nu att styras om från arbetarklassen till nyanlända som inte kan språket och ingenting vet om Sverige. Vänsteretablissemangen har inte förklarat varför detta ska ske. Vänstern företräder helt enkelt inte arbetarklassen längre.
Mer i bloggen: Överklassvänstern livrädd för arbetarklasshögern (juni 2009), Förtroende och tillit urholkas snabbt (nov 2015), Kulturvänstern, makten och indignationsprivilegiet (feb 2012), Politiker i samhällsutvecklingens baksäte (april 2012), Debatt om debatten: tänkande höger (feb 2010), Därför duger inte ‘höger’ och ‘vänster’ längre (mars 2009), Naiva utopier mot vardagsnära realism (maj 2009), Kristdemokraterna kan vinna över gråsossarna (okt 2009).

Bjereld (S): Väljarna glömmer i jul

Många lever uppenbarligen fortfarande i sin isolerade bubbla svävande på utopiska breddgrader, och tror att det som hänt under 2015 inte kommer att få effekter under 2016 och fram till riksdagsvalet 2018.
När den socialdemokratiskt aktive statsvetaren Ulf Bjereld ska ge sin syn på Socialdemokraternas fallande stöd i opinionen med anledning av den kaosartade migrationspolitiken, säger han till SvD:

– Jag tror att nu när de här migrationspolitiska åtgärderna är vidtagna behövs inte den retoriken lika mycket som den behövdes när de skulle röstas igenom. Dessutom är det jul nu vilket man inte ska glömma bort i sammanhanget. Det är en tid att tala om generositet och att inkludera. Om det är varaktigt är för tidigt att säga.
Det faktum att antalet människor som söker asyl i Sverige minskat den senaste tiden gör att regeringen vill blicka framåt och titta på andra politiska frågor, menar Bjereld.

Man kan bara skratta åt denna groteska naivitet byggd på ett sanslöst önsketänkande. Som om julskinkan skulle trolla bort att hundratusentals nyanlända saknar bostad, arbete och allt som ett ordnat liv representerar. Hittills har det bara handlat om att tillfälligt ordna tak över huvudet. Efter helgerna börjar den betydligt mycket svårare, för att inte säga omöjliga, uppgiften att introducera denna gigantiska mängd människor i det svenska samhället.
Om statsminister Löfven tyckte 2015 varit tufft, kan han räkna med att det blir sjufalt värre efter nyår.
Bjereld har nämligen fullständigt fel. Väljarna kommer inte att kunna glömma den förda migrationspolitikens kollaps. Ingen kommer att undgå att den istället sprider sig till ständigt nya samhällssektorer under 2016.
Det kommer bli ett chockartat uppvaknande för Ulf Bjereld och alla andra som fortfarande lever i utopiernas värld.

Fler än migrationsverket kommer att gråta 2016

Vi har knappt sett början av konsekvenserna av den fria invandringen och partiernas vägran att tala volymer. Hittills har det handlat om en så enkel sak som att skaffa alla nyanlända tak över huvudet. Men denna enkla uppgift har fått Migrationsverkets personal att gråta på vägen till jobbet varje dag.
Trots att detta bara är början säger statsminister Stefan Löfven att Sverige är på väg ur krissituationen.
Men nästa år är risken stor att många fler personalkategorier gråter: skolpersonal, socialtjänsten, sjukvårdspersonal och alla andra som inte kommer att kunna upprätthålla lagstadgade krav på grund av alla nya behov. Risken för systemkollaps kommer att sprida sig till många sektorer i den offentliga sektorn.
Misstron mot S-MP-regeringen växer, och de borgerliga partierna har inte varit bättre. Det syns i aktuella opinionsmätningar. DN/Ipsos presenterar mätning där det konstateras att S och MP sedan valet tappat halv miljon väljare. De röda får 37,3 procent (-4,2) och de blå 41,3 procent (+1,9) och Sverigedemokraterna 18,9 procent (+1,7).
TV4/Novus presenterar samtidigt mätning där Sverigedemokraterna är näst största parti med 22,0 procent medan Moderaterna får 21,4 procent och Socialdemokraterna 24,7 procent.
Så illa som de etablerade partierna skött sig de senaste året kommer också de att ha anledning att gråta nästa år då de verkliga effekterna börjar göra sig gällande och deras opinionsstöd fortsätter sjunka.
Själv är jag fortfarande i någon form av chock över hur inkompetenta de två gamla regeringsalternativen visat sig vara i att se verkligheten som den är. Båda blocken har levt i utopiernas värld där man mer trott på sina egna ideologiskt färgade fantasier än på hårda fakta.
Fredrik Reinfeldt säger att hans ”öppna era hjärtan”-uppmaning bara gällde då han sa det. Men jösses, hur korkad får en ledare bli?! Det han sa var ju en uppmaning till hela Afrika och Mellanöstern att söka sig till Sverige. En öppen inbjudan att komma. Varför skulle inte omvärlden tro på honom? Vad har man för syn på ledarskap om man utgår ifrån att ingen ska tro på det man säger?!
Vänsterpartierna och vänstermedierna har hårdnackat vägrat tala om volymer på invandringen och stämplat fokus på fakta som rasism och främlingsfientlighet. Därmed tystade man en diskussion om vad vi klarar av och skapade därmed det fullständiga kaos som nu får skötas bäst det går på lokalt plan. Hur kan politiker som vill leda landet i regeringsställning vägra se till fakta bara därför att fakta inte uppfyller de rosa drömmarna man talat om? Och hur är hjärnan kopplad om man kollektivt ser framförande av fakta, de verkliga realiteter, som rasism?
Jag vill gråta därför att de två regeringsalternativ jag trodde hade någon form av grundläggande kompetens, erfarenhet och verklighetsförankring visat sig vara rena dårhus där drömmar om lyckoriket tagit över och där man avvisar verkligheten som en rasistisk komplott.
Att man nu i panik försöker ställa saker tillrätta när skadan redan är skedd, ger föga tröst. Dels har vi en ohanterligt stor volym nyanlända att hantera, dels fortsätter det anlända tusentals nya varje vecka (bara därför att man inte slår nya rekord, betyder inte det att det blivit lugnt). Dessa stackars människor har blivit hitlurade av svenska (och tyska) politiker. De kommer förmodligen att gråta allra mest 2016 när de upptäcker att Sverige inte är det lyckorike som dess politiker givit sken av. Vad händer när de som bor i tält förstår att de kommer att få bo i tält i åratal?
Ingenting i Sverige fungerar som det borde. Arbetsmarknadens trösklar har fackföreningarna höjt så att mycket få kommer över dem. Bostadsmarknaden är totalt sönderreglerad av miljöskäl och hyresgästföreningens perverterade rättviseskäl och därför byggs alldeles för lite. Välfärdssystemen ger alla som finns i landet rätt till förmåner även om man inte själv bidragit överhuvudtaget. Striden om dessa förmåner kommer att hårdna mellan utsatta grupper, och gamla och sjuka kommer att dra kortaste strået.
Skälet att rösta på etablerade partier är att de borde kunna lösa stora samhällsuppgifter. Men de har visat sig fullständigt oförmögna att göra något rätt, istället har de gjort allt för att skapa kris inom alla dessa grundläggande samhällssektorer: arbetsmarknad, bostadsmarknad och välfärdstjänster. Hur ska de som ställt till kaoset kunna rätta till situationen?
Man vill bara gråta åt det gamla partisystemets förtroendekollaps.
Men vad hjälper det att gråta?
I en demokrati gäller det att finna nya alternativ. Sverigedemokraterna är oskyldiga till eländet. Jag hoppas också att det ur spillrorna av de gamla partierna ska finnas friska delar som kan resa sig och utgöra del av ett nytt partipolitiskt landskap, där alla agerar utifrån verkligheten istället för utopierna.

Fredsvänstern blundar för Putins krigande

När västmakter ingriper för att stoppa folkmord och avsätta diktaturer, då rycker ”fredsrörelsen” alltid ut för att protestera och kräva stopp på krigsinsatserna. Men när ickedemokratiska stater, som Ryssland, krigar i egoistiskt syfte, då är ”fredsrörelsen” alltid tyst och vänder bort blicken.
Det är skälet till att jag saknar allt förtroende för ”fredsrörelsen”. Den är vänster och står inte upp för västvärldens värderingar om frihet, pluralism och demokrati. Man drivs istället av ett sorts självhat som borde diskvalificera dem som trovärdiga röster i samhällsdebatten. Men tack vare medierna är det istället dessa som leder och styr hur regeringar i väst vågar och inte vågar agera till förmån för mänskliga rättigheter utanför väst.
I Expressen har man börjat inse detta. Johannes Forssberg skriver i Fredsaktivisterna är tysta när Putin bombar:

Putin kan alltid lita på att fredsvänner i väst kommer att försöka urskulda honom … Fredsrörelsens blindhet inför allt som inte Väst kan lastas för är en stor tillgång för Ryssland. När nu Putin under terroristbekämparens täckmantel försöker få omvärlden att försonas med såväl den ryska aggressionen i Ukraina som slaktaren Assad skulle en högljudd fredsrörelse kunna göra skillnad. Medan ryska bomber faller urskillningslöst över Syrien väntar fredsvännerna i stället på nästa stora mobilisering mot USA-imperialismen.

Om mediebranschen haft denna insikt under Irakkriget hade inte trupperna behövt dras tillbaka av Obama, då hade Irak kunnat vara en demokrati där Islamska Staten inte kunnat utnyttja det maktvakuum USA lämnade efter sig, då hade inte terrorismen fått ett fristad i Syrien, då hade inte miljoner människor behövt fly från sina hem.
Stort ansvar för dessa människors lidande bär ”fredsrörelsen” i kombination med mediedrevets maniska ”antikrigs”-perspektiv.

Kurt Russell – en förnuftig röst i Hollywood

Alla ”kulturarbetare” är inte vänster. Det är nästan befriande att höra Kurt Russell när han försöker tala lite förnuft med en kändisjournalist som intervjuar honom om ny film av Quentin Tarantino. Framträdande bloggar som HotAir, Blaze och DailyWire har fångat ljudupptagning av intervjun (lyssna i YouTube).
Det är när intervjuaren börjar tala om begränsningar av rätten att bära vapen som Kurt Russell börjar argumentera emot.

— Om du tror att vapenkontroll skulle förändra terroristernas åsikter, då skulle jag säga att du är inte riktigt klok (”out of your mind”).
— Vi behöver ha rätt synsätt. När ett hockeylag blir utsatt för en offensiv ska det inte vara fokuserat på vad motståndarna gör utan på vad det själv ska göra för att stoppa dom. Det är konceptet för det du kallar vapenkultur.

När intervjuaren lyfter fram president Obamas argument om att personer som står på flygförbudslistan inte borde få ha vapen, svarar Russell:

— De kan ju ändå enkelt skaffa vapen. De kan också göra bomber. Så, vaddå? De kan attackera dig med kniv. Vad ska du göra åt det? De kan köra över dig med bil. Vad ska du göra åt det? Förbjuda allting?

Intervjuaren hinner bara säga, ”men att införa kontroller. . .” innan Russel avbryter:

— Kontroller? Varför då? Så att folk som vill försvara sig inte kan?

Intervjuaren svarar: Nej men bara så att idioterna inte kan få tag i dem, det är bara det jag menar.

— Tror du kontroller stoppar dem? Menar du allvar? Herregud. . . Vi får konstatera att vi inte är överens.

Det är några sanningens ord från oväntat håll. Att som Obama tala om vapenkontroll efter terrordåd är inte särskilt begåvat. Att i USA införa kontroller innebär bara att laglydiga blir försvarslösa medan terrorister och kriminella fortsätter bära vapen. I Sverige är situationen annorlunda, än så länge. Men när illegala vapen blivit vardag bland kriminella, måste vi laglydiga också kunna försvara oss när polisen inte finns i närheten.
Jag gillar Kurt Russell betydligt bättre än George Clooney och alla de andra som dansar efter vänsterns pipa.

Franska vänstern halverad

I medierna framställs det bara att Nationella Fronten är förlorare eftersom de inte vunnit några regioner i det franska regionvalet. Men de verkliga förlorarna är vänstern. Före valet styrde de 12 av 13 regioner i Frankrike. Efter valet styr de bara 5 av 13. Man förlorade 20,4 procentenheter och fick 29,1 procent av väljarnas röster i andra valomgången. En brakförlust som inte rapporteras.
Den store vinnaren är Nicolas Sarkozy som leder republikanska center-högerpartiet. De styr nu i 8 av 13 regioner. De fick stöd av 40,2 procent av väljarna, en uppgång med 4,8 procentenheter från 35,4 procent.

Hollywood närmare verkligheten än medierna?

I årets sista nummer av magasinet Axess erbjuds många artiklar som jag här skulle kunna ge min reflektion på, men jag väljer utan att tveka hellre karaktären Claire Underwood från House of Cards framför Mona Sahlin (vars arbete kritiseras för att sakna innehåll).
Författaren Thomas Engström skriver i Karaktärer på tvären om Claire och hennes make Frank (politikern spelad av Kevin Spacey), och varför serien blivit så framgångsrik — en förklaring som också har bäring på vår tids politik och media:

Det är uppfriskande för publiken att få följa ett par som faktiskt strävar åt någorlunda samma håll, precis som det brukar vara i verkligheten. När ett medium under tillräckligt lång tid har visat upp en förvrängd bild av verkligheten blir plötsligt det mindre dramatiska alternativet, den mindre konfliktfyllda varianten, alldeles högintressant.

På samma sätt som underhållningsindustrin alltid ska måla upp konflikter mellan makar på filmduken, ägnar sig mediebranschen åt att ge en förvrängd och tillrättalagd bild av verkligheten i nyhetsrapporteringen. Det är enligt min mening en viktig förklaring till varför uppstickare som säger obekväma sanningar nu når stora framgångar i opinionen inom många länder.
Tänk om några nyhetsredaktioner kunde återgå till att rapportera istället för att själva vara politiska aktörer för vänsterståndpunkter.