Amir Tahiri: sluta tjata, bomba!

Ett veckomagasin med utrikeskorrespondenter i BBC heter ”Dateline”. Inte sällan framför gästerna tankeväckande analyser och förslag (de vi sällan hör i våra medier). I helgens upplaga medverkade den iranske kolumnisten och författaren Amir Tahiri. När Syrien togs upp framförde en Independent-journalist de vanliga flosklerna från vänstermedierna om hur komplicerat allt är och hur vanskligt det är med krig och hur riskfyllt det är att bomba IS.
När turen kom till Tahiri sa han att han var trött på alla analyser till döds och att han ville se mer bomber falla över Islamiska staten:

— IS kontrollerar inte de områden som visas på kartor i medierna. De finns närvarande där, ja, men med tillstånd från åtminstone 18 imirer [lokala stamledare]. Dessa imirer vill vara på den vinnande sida. Om IS vinner lierar man sig med dem, om IS förlorar då dödar man gärna IS-krigarna. Så det handlar inte om några strategiska planer, om vad som händer imorgon [i den diplomatiska storpolitiken].
— Bombningar fungerar. Det fungerade i Kosovo mot serberna, det fungerade i Bosnien. Militärmakt fungerar. Det vackra med krig är dess enkelhet, oavsett om man gillar det eller ej.
— Krig inträffar när Status Quo blivit omöjligt att tolerera för en part. Krig förändrar situationen. När president Tomas Jefferson försökt med diplomati mot de islamiska piraterna som angrep amerikanska handelsfartyg och det inte fungerade, skapade han flottan och förgjorde piraterna. Problemet upphörde.

Särskilt det sista stycket är lysande. Även Independents antikrigsjournalist var tvungen att säga, ”Det var den bästa argumentationen jag hört för bombningar.”
Precis så enkelt är det. Bomba skiten ur IS, och de kommer snabbt att förlora såväl sin hjältestatus bland vilsna unga i väst och bland muslimer i Syrien.
Varför krångla till allting och analysera till döds? Det leder bara till vår egen passivitet och andra människors död.

Vad händer om Ryssland invaderar Gotland i vinter?

Vid ett seminarium med Axess nyligen ställde författaren och säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström denna fråga för att illustrera den aktuella försvarspolitiska situationen på ett tillspetsat men fullt realistiskt vis. I gästkrönika i Världen idag skriver jag, Önsketänkande bakom svenskt Nato-nej:

Svenskt territorium är inte heligare än andras. Frågan utifrån Natoperspektiv är vad man mäktar med och vad som är mest väsentligt. Och självklart är det viktigare att värna Estland, Lettland och Litauen än att rycka ut för Sverige, så länge vi inte är med. Om resurserna inte räcker till båda uppgifterna, kommer Nato inte att ingripa för att rädda Gotland åt Sverige.
Mikael Holmström var förvånad att svensk politik inte tar säkerhetspolitiska risker som denna på större allvar. Och med det fick jag svar på varför vi inte är med i Nato: önsketänkandet regerar.

Det är dags för svensk politik att vakna upp till verkligheten. Naiviteten gör sig illa i en allt osäkrare värld.

Vill vi värna blågul identitet i global tid?

När man läser Sverigedemokraternas principprogram, så här under deras landsdagar, är det bestående intrycket att det inte alls är extremt utan tvärtom resonerande och välskrivet.
Skälet till att partiet uppfattas som kontroversiellt är att man talar om nationalism som något positivt. I 70 år har nationalism i svensk politik förknippats med den militarism, exkludering och aggressiva expansion som orsakade första och andra världskrigen. Under Sverigedemokraternas första år anslöt man också till den historien.
Men nu, en bra bit in i 2000-talet, har Sverigedemokraternas nationalism mognat samtidigt som vår globala era gör det angeläget att åter diskutera den nationella gemenskapens betydelse. Det är ju så att vi tillämpar viktiga delar av nationalism även om vi inte låtsas om det. Exempelvis förutsätter demokrati, som denna blogg påpekat, en nationalstat som sätter gränser för och identifierar vilka som har rätt att rösta i demokratiska val, Utan nationalstat ingen demokrati.
Globaliseringen innebär att alla partier som vill bli tagna på allvar tvingas diskutera vad svensk nationalism är och borde vara. Att förneka den, att förakta den, är också ett svar. Men då måste man förklara på vilken grund demokratin vilar. Varför har inte ryssar och kineser rösträtt i svenska riksdagsval? Vore kul att höra ett resonemang om detta. Självklart är det så att även Vänsterpartiet och Miljöpariet är nationalistiska i sin praktiska verksamhet. Att förneka det är bara korkat.
Just att så många i Sverige vägrar erkänna att vi lever efter nationalismens logik är ett fenomen som Sverigedemokraterna bemöter. Avsnitten om ”nationen” och ”kulturen” tillhör de längre i principprogrammet. Programmets två viktigaste stycken, enligt min mening, lyder:

Sverigedemokraternas nationalism är universell i den bemärkelsen att vi tillerkänner alla nationer i världen samma grundläggande frihet och samma rättigheter som vi kräver för vår egen nation.
Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationaltillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.

Skälet till att partiet är så kontroversiellt, och att man nu samtidigt når stora framgångar i opinionen, är att man bejakar det svenska. Inom politiska, kulturella och mediala etablissemang har det länge varit fult att gilla det svenska. Det ska tvärtom föraktas och förlöjligas. När då SD likt den fula ankungen kommer in och säger att man är stolt över det svenska, slår etablissemangen bakut.
Men istället för att försvara den antisvenska hållningen har dessa etablissemang angripit SD för att vara främlingsfientliga, i enlighet med den gamla, exkluderande nationalismen. Men SD:s moderna nationalism värnar den egna utan att se andra nationer som fiender.
Jag vill påstå att just detta är förklaringen till deras framgångar. Så länge det inte var tydligt att SD kunde värna det svenska utan att hata andra nationer och kulturer, nådde man inga framgångar i väljarkåren. Det är under Jimmie Åkesson och hans partiledning som nationalismen utvecklats till att vara tydlig, trygg och därmed också generös mot andra.
Partiet är ideologiskt öppet för invandring, men den underkastas tydliga krav på assimilering:

Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

Hos svenska etablissemang är det ytterst kontroversiellt att kräva att invandrare ska ”känna lojalitet” med det svenska. Kulturvärlden är fylld med invandrare som gör karriär på att hata Sverige och det svenska.
Etablissemangen dissar det svenska, men svenska folket gör det inte. Det är en annan viktig förklaring till SD:s framgångar i opinionen. Jag sa till flera partisekreterare i Alliansen omkring 2008, när SD började närma sig 4-procentsspärren, att det inte handlar om rasism utan om synen på Sverige. Alliansen borde lyfta det svenska i positiva termer. Det var att tala för döva öron. Det anses töntigt att tala väl om Sverige i de etablerade partierna. Tufft är det däremot att håna det svenska och hylla andra kulturer.
Därför är det inte konstigt, utan högst naturligt, att ett parti växer fram som utmanar hånfullheten. När SD lämnat den exkluderande och aggressiva nationalismen och formulerat en intellektuellt tydlig och trygg syn på nationalismen som passar in i en globaliserad tidsepok, då fick man också sitt folkliga genombrott.
Jag tror att Sverigedemokraterna, faktiskt, ligger närmare den stora majoriteten i väljarkåren än de etablerade partierna när det gäller synen på invandring: de är välkomna i hanterbar mängd, men de måste sträva efter att ingå i den svenska gemenskapen och vara lojala mot det svenska samhället. De som hatar Sverige kan lämna landet och åka dit där de trivs bättre.
I den globala eran är det naturligt och logiskt att tydligare värna och vara rädd om vår igenkännbara och kulturella gemenskap, den som råkar kallas svensk.
Se mer i bloggen: Konservatismens återkomst I, Konservatismens återkomst II.

Vinnare och förlorare i migrationskaoset

Många funderar på vad den plötsliga kovändningen i migrationspolitiken, med införd gränskontroll och skärpta regler kring invandring, innebär för det svenska politiska landskapet.
Ett perspektiv presenterades i TV4 morgonsoffa idag av statsvetaren Marcus Oscarsson. Han menar att Socialdemokraterna är vinnare eftersom de satt ner foten och visar handlingskraft. Miljöpartiet är de största förlorarna eftersom de accepterat rakt motsatt politik mot den de själva står för.
Oscarssons lista över fyra vinnare (övre halvan) och fyra förlorare (nedre halvan) ser ut så här:

S – sätter ner foten
SD – politiken går deras väg
M – pragmatiska och tydliga
V – opponerar tydligt
KD – kommit i skuggan
L – kommit i skuggan
C – får inte som man vill
MP – accepterar motsatsen till vad man vill

För egen del håller jag med om Miljöpartiet som svensk politiks största förlorare. Om detta kan ingen tvekan råda.
Men jag tycker både Oscarsson och andra är alltför kortsiktiga. De talar bara om effekterna av gränskontrollen och en förväntad minskning av volymen nyanlända. Men vi har ju redan tagit emot 10.000 personer i veckan under hela hösten. Och vi har 17.000 personer som olagligen befinner sig i landet efter avslagen asylansökan, eftersom polis och myndigheter motarbetats av politikerna i att leta reda på och avvisa dessa personer (Reva).
Dessa personer försvinner ju inte bara därför att antalet nyanlända per vecka minskar till några tusen i veckan. Problemen med mottagningen är bara i inledningsskedet. Just nu handlar det om så enkla saker som tak över huvudet. Kommande månader och år handlar det om att försörja alla dessa människor, ge dem bostad, utbildning, sjukvård och allt det välfärdsstaten ger dem rätt till. Det kommer att undantränga de utsatta grupper som välfärden tidigare varit fokuserade på. De sociala problemen kommer att öka kraftigt när mer problematiska uppgifter än tak över huvudet blir aktuella.
Då kommer inte Socialdemokraterna att framstå som problemlösare utan som dem som orsakat det kaos som välfärden hamnar i under 2016, 2017 och framåt, eftersom man lät gränserna stå öppna så länge.
Moderaterna har kovänt från ”öppna era hjärtan”-utopism till en mer realistisk politik. Deras trovärdighet är också i botten, men min bedömning är att om de nu intar aktiv, konstruktiv och stram politiskt linje som bottnar i gamla moderaternas linje kan de åter bli ett ledande alternativ i svensk politik.
En del menar att Sverigedemokraterna nu inte är lika ensamma på migrationsområdet och att de därför kommer att tappa väljare. Jag tror inte det, med anledning av de fortsatta effekterna av den okontrollerade migrationen under 2015 kommer att ha i många år framåt. Snarare blir det en tävlan mellan SD, M och S om vem som balanserar politiken på bästa sätt. Här har SD ett övertag eftersom de är de enda som varit konsekventa. Både M och S har tvärvänt under galgen. Men M och S har som etablerade partier lättare att återhämta sig om de börjar agera realistiskt och släpper den världsfrånvända idealismen som kidnappade dem under 2014 och 2015.
V och C håller fast vid utopismen och det finns kanske utrymme för ett sådant parti på varje sida om mittlinjen. L och KD måste finna andra profilfrågor för att nå framgång i opinionen. De kan inte tävla i migrationsfrågan med de tre stora. Kristdemokraterna kan ge vägledning i hur vi ordnar civilsamhällets välfärd när staten inte längre kan garantera den. Liberalernas ansats till tydligare disciplin i skolan behövs också i bidragshandläggning och andra välfärdssystem som kommer att utsättas för stress under lång tid. Om dessa två däremot fortsätter med världsfrånvänd idealism är de körda.
Så hur ser min lista över vinnare och förlorare ut, med treårigt perspektiv? Jo, så här:

SD – originalet i restriktiv migrationspolitik
M – om de finner rätt balans
C – tar missnöjda MP-idealister
V – tar missnöjda S-idealister
KD – förnyad välfärd i migrationens spår
L – kan värna rättsstaten disciplin
S- får svårt att värna allomfattande välfärdsstat
MP – kovändning om migrationen är dödsstöten

Konkurrensutsätt public service

De är så vänster att de inte fattar att de ständigt avslöjar sina vänsterlojaliteter, vår kära journalistkår. I Dagens Nyheter har Johan Croneman gått till storms mot att Eric Erfors på Expressens ledarsida påtalat SVT:s totala vänsterdominans: Välkommen till vänster-SVT.
Croneman skriver i DN:

Frågan är bara hur Erfors vill få bukt med ”problemet”? Åsiktsregistrering? Offentlig utfrågning?

Nej, problemet löses genom att utsätta det statliga monopolet gällande den tjänst som kallas ”public service” för konkurrens. Historien är överfull med bevis på att där statliga monopol härjat har effektivitet och kompetens dalat. Självklart gäller det också samhällstjänsten public service, det vill säga nyhetsförmedling och samhällsbevakning i allmänhetens tjänst.
De skattemedel som nu per automatik går till SVT, Sveriges Radio och UR borde inte göra det framöver. Olika nyhets-, kultur- och dokumentärtjänster borde upphandlas. SVT och SR borde tävla på samma villkor som Axess TV och andra medieproducenter om att producera och sända nyheter och program gratis till medborgarna (dvs gratis vid konsumtionstillfället och utan reklamavbrott).
Då skulle SVT och SR utsättas för konkurrens. Och då skulle man inte kunna plocka in vilka kommunister och antisemiter som helst från gatan eller bland släkt och vänner. Idag finns visserligen ett avtal med SVT och SR om public service, men hur mycket de än missköter sitt uppdrag kan skattepengarna idag inte allokeras om till andra producenter och redaktioner.
Här borde ändring ske. Ingen kan ha automatisk dragningsrätt på skattemedel, inte ens SVT och SR.
Det vore kul att se hur en nyhetsredaktion i Kanal5 skulle ta form. Eller ett veckosänt kulturprogram i TV3.
Fram för mångfald! Död åt monopolet!

S-MP-regeringen erkänner sin oduglighet

Plötsligt händer det! Regeringen slår till på bromsen i migrationsmottagandet. Det man till helt nyligen kallade rasism, främlingsfientlighet och okänsligt människoförakt är det man nu själv vill genomföra: Regeringen föreslår åtgärder för att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande.
Vad säger det om Socialdemokratin och Miljöpartiet? Att man är odugliga på att regera landet i de orostider som nu råder.
Den här bloggen och andra har sedan länge sagt att de vidöppna gränserna kommer att leda till systemsammanbrott för svensk välfärdspolitik. Men det har bemötts med ovilja att ens ta ordet ”volymer” i sin mun eftersom man påstått att det är allt det som ovan nämnts.
Nu tvingas man — av verkligheten — inse att kritikerna hade rätt.
Skälet till att så många söker sig till just Sverige beror på att makthavarna spridit ut att alla som vill är välkomna. Signalpolitiken har varit tydlig. Danmark har rätt när man säger att Sverige får ligga som man bäddat. Den groteska utopism och världsfrånvända idealism som dominerat flertalet partier och medier i ett halvår har skapat alla de problem som landet nu står inför. Något man borde insett från början.
Regeringen borde avgå. Den har tydligare än någonsin visat att man inte är förmögen att regera utifrån sunda och förnuftiga analyser av samhällsutvecklingen i landet och i vår omvärld.

Fördel Trump när ny sorts ledare efterfrågas

Många är fortsatt förvånade över att fastighetsmagnaten Donald Trump håller sig kvar i toppen bland kandidaterna inför presidentvalet om mindre än ett år. Han är allt en kandidat inte brukar vara. Han väger inte ord på guldvåg, han bryr sig inte om detaljer och han är inte ödmjuk för fem öre. Men han är underhållande, har större energi än någon annan och lovar att rensa upp i Washington DC.
Men just att han inte har något med politikerklassen att göra är en viktig förklaring till hans popularitet. På Eisenhowers 1950-tal hade nära 80 procent av amerikanerna positiv syn på regeringsmakten. Idag är det 19 procent som har det. Misstron mot politikerna i Washington är enorm.
Det rapporterar institutet PEW i ny mätning, Americans’ overall views of the federal government are very negative.
Samtidigt vill amerikaner att den federala makten ska ta ansvar för viktiga frågor, som landets säkerhet, räddningsinsatser vid naturkatastrofer och byggande av infrastruktur.
Här träffar Donald Trump rätt i båda dessa, på ytan, motsägelsefulla svar. Han tillhör inte de politiker som har bottenlöst dåligt förtroende. Men han lovar att få ordning på Amerikas affärer och förbättra statens management. Alltså en ickepolitiker som tänker lösa federala maktens uppgifter på ett bättre sätt. (Till det politiska innehållet har Trump som New York-bo ofta ansetts ligga mer i mitten än till höger.)
Jag kommer att tänka på den bombastiska Andrew Jackson, som anses vara det moderna demokratiska partiets grundare. Han var krigshjälte och general som vann slaget mot britterna i New Orleans 1812 och hans framgångar i strider mot Spanien banade vägen för Florida som ny amerikansk delstat. Han dödade en man i duell om fruns heder. Jackson var när han blev president 1829 något helt annat än den generation filosofiska grundlagsfäder som varit presidenter efter George Washington. Jackson var en ny sorts politiker, just därför att han inte var politiker utan general.
Möjligen kan Donald Trump vara ett liknande brott mot tidigare politikergeneration (från LBJ och Nixon till Bush och Obama). Trump har visat sin duglighet på en annan arena än politik: som företagsledare. Det är kanske åter är tid för politiska ledare som gjort stora framgångar utanför politiken.

Ska Obama prata ihjäl IS?

Det är löjeväckande att höra president Obama tala om att han ska ”förgöra” Islamiska staten, något han sagt i ett uttalande idag enligt Reuters. Obama har under sju år berett marken för IS genom en feg och dåraktig utrikespolitik. Han har demonstrativt, likt en treåring, vägrat tala om kriget mot terrorismen, och nu börjar vi se resultatet. Paris är bara början på den upptrappning extremisterna i lugn och ro kunnat planlägga medan Obama rustat ner och talat om röda linjer och varningar som han, när man skrattat åt hans varningar, inte följt upp. Obamas ord är inte värt någonting på den världspolitiska arenan.
Nu plötsligt börjar Obama låta som president George W Bush, vars politik och retorik Obama föraktat och hånat i tio år. Obama är helt enkelt inte trovärdig. Han har tappat alla bollar och har ingenting att erbjuda.
Om han nu lägger om politiken 180 grader erkänner han sin egen inkompetens. Och sitt eget ansvar för att terrorismen fått växa sig så stark att den kan hålla hela världen i skräck inför nästa attack på försvarslösa civila.
Självklart är de som utför det bestialiska våldet huvudansvariga för att blodet flyter i stad efter stad, men både USA, Europa och övriga statsmakter bär ett tungt ansvar för att vägra ta hotet från islam och dess extremister på allvar. Man har inte utfört sin främsta uppgift: skydda civilbefolkningens liv och leverne.
Satirtecknarna säger det ofta bättre än ord:

Obama till irakierna: — Lugn! Det är bara ungdomshyss.

— Våra allierade i Syrien väntar vårt svar på attackerna.
— Jag är redo (med att vifta vit flagg för att ge upp).


— Ni vet, det är inte lätt att dra gränsen för när det gått för långt.

— Sluta skratta!

Obama och Chamberlain: Fred i vår tid. ”Hoten är ingen stor sak.”

— Al-Qaida!
— Zzzzzzz
— Dick Cheney.
— Hjälp!

Multikultur kräver polisstat för att vara trygg

Fram till 1960-talet var Sverige ett homogent land där alla växte upp med samma värderingar, präglade av förfädernas fattigdom och kamp mot omständigheterna i ett kyligt klimat. Väldigt få ville flytta till detta mörka, kalla och fattiga land. Fördelen med en homogen befolkning som har gemensamma erfarenheter är att där fungerar samhället utan större motsättningar. Mina morföräldrar låste inte ytterdörren. Cyklar kunde lämnas olåsta. Alla visste skillnaden på mitt och ditt. I detta ligger en djup respekt mellan medmänniskor i ett samhälle.
Sedan femtio år har ett annat samhälle predikats från samhällstoppen, ett multikulturellt samhälle där omvärldens olika kulturer ansågs finare, vackrare och bättre än den gamla vanliga svenska homogeniteten. På marginalen är det ju sant. Inslag utifrån skapar omväxling och är spännande. Men multikulti har gjorts till religion i etablissemangen inom politik och media. Och när detta blir tongivande inslag i samhället istället för en krydda i det, har man skapat något helt nytt.
En konsekvens tar Anna Dahlberg upp i Expressenkrönika, Sverige går sönder – och Löfven tittar på:

Staten måste göra comeback. I debatten ställs hela tiden öppenheten i motsats till den djupa staten, som i FRA-striden eller de återkommande protesterna mot kameraövervakning, hemlig dataavläsning med mera. Det är en grund analys. Tvärtom är ett öppet och mångkulturellt samhälle i större behov av en effektiv polis, säkerhetstjänst och försvar än andra samhällen. Utan den tryggheten slås tilliten lätt sönder och misstänksamheten börjar gripa omkring sig.

Men i Sverige är det multikulturförespråkarna som samtidigt motsätter sig ökad övervakning. Dårskapen kan inte bli större, eftersom det ena kräver det andra. Ju större spännvidd det finns i medborgarnas värderingsgrund, dvs när den svenska lågmälda rättskaffensattityden kombineras med exempelvis islamistisk strävan efter att införa sharialagar, desto högre blir kravet på att staten via ordningsmakten håller medborgarna under uppsikt så att de inte överträder andra medborgares fri- och rättigheter. Det är därför USA har så många poliser. Och så många fängelser. Men denna kostnad för multikultur har förträngts i svensk debatt.
Och framför allt har inte de som förespråkar multikultur förstått konsekvenserna av de egna förslagen. Snacka om ”grund” analys. Jag skulle nog vilja kalla den huvudlös. Ändå har dessa ogenomtänkta, primitiva och antiintellektuella tankar fått dominera svensk offentlig debatt, inte minst kulturdebatten, i årtionden.
Men nu har tiden hunnit ifatt de svenska etablissemangens förljugenhet. Nu kan man inte fortsätta låtsas som om motsättningarna inte finns. Nu är kejsaren avslöjad som naken.
Kriser har som sagt alltid något positivt med sig…

Tre exempel på politisk oduglighet i tiden

Medan Folkpartiet diskuterar vad de ska heta, håller landet på att sjunka ner i kaos. Det säger något om bristande krisinsikt inom den politiska klassen. Jag vill bara ge tre exempel på hur illa det är ställt, så att de som senare kommer att hävda att ingen förstod magnituden av krisen kan motbevisas. För det vet vi redan nu: det kommer att gå fruktansvärt illa med svenska samhällsbygget med den politik som en stor majoritet i riksdagen står bakom.
Danmark: Sverige får ligga som man bäddat
När S-MP-regeringen nu plötsligt inför gränskontroller, därtill kräver att Danmark ska göra det, svarar danska regeringen, Ingen hjälp från Danmark:

— Det låter ju vackert när Sverige först bjuder in alla världens flyktingar, men när systemet sedan brakar samman vill de skjuta ansvaret vidare, säger Marcus Knuth från regeringspartiet Venstre.

Här är förklaringen till att tusentals migranter kommer till Sverige varje dag. Ingen hjälper Sverige att få stopp på folkvandringen. Utifrån sett är det helt rätt. Har svenska politiker högljutt och självgott skrikit ut att vi kan vara hela världens socialkontor, borde de också få stå för konsekvenserna av sin galenskap. Tyvärr är det ju inte dessa politiker som får betala. De gömmer sig bakom säkerheten i riksdagshuset. Det är svenska folket, och i synnerhet de minst bemedlade, som får ta smällarna för vansinnigt utopiskt lyckotänkande.
Klyftorna och utanförskap växer explosionsartat
Statsvetaren Anders Persson från Landskrona — som tagit emot fler migranter än de flesta, och ligger före övriga landet i ”utvecklingen” — ställer en högst avgörande fråga på Brännpunkt i SvD, Sverige måste kunna säga nej till flyktingar:

Ingen politiker kan idag svara på vad en arbetslös 20-åring med utländsk bakgrund och ofullständiga betyg ska göra med sitt liv. Som världsekonomin ser ut idag finns all anledning att tro att utanförskapet först kommer att fördjupas för att sedan bli bestående med svåra sociala konsekvenser som följd.

Det är här hyckleriet blir som värst i samhällsdebatten. Politikerna talar om att skaffa jobb åt nyanlända, men man har misslyckats med detta i 30 år och därför vill man öppna landet för ytterligare flera hundra tusen personer som kommer att gå in i livslång arbetslöshet och bidragsberoende. Och vad händer när de börjar anklaga Sverige för att inte ha ordnat livets goda som man lovat?
Mediernas myter om välutbildade migranter
Till på köpet ljuger massmedia systematiskt om utbildningsnivån som de nyanlända har. Tino Sanandaji avslöjar myterna med lång rad fakta:

Eftergymnasial utbildning är inte detsamma som “akademisk” utbildning. Ett halvårs svetsarutbildning, frisörpraktik, koranskola eller mekanikträning i Syriska armén räknas också som “eftergymnsial” utbildning så länge den är efter gymnasiet. Aftonbladet har liksom SVT fifflat genom att omdefiniera “akademiker”.

Problemet är att medierna om och om igen publicerar dessa faktafel medvetet. Av ideologiska skäl ägnar sig redaktionerna åt att försöka hjärntvätta svenska folket, så att de ska tycka ”rätt” i migrationsfrågan. Detta är inget annat än fascistiska diktaturmetoder. Medierna försök genomföra något av en statskupp mot demokratin och medborgarnas fria val. När folket tycker ”fel” ska de luras att ändra uppfattning.
Politikerna dansar lydigt efter mediernas pipa. Men detta sätt att låta medierna försöka dupera befolkningar har, tack och lov, alltid visat sig misslyckat i det långa loppet. Sovjetunionen manipulerade systematiskt nyheter men kunde inte hålla befolkningarna i schack, ingen trodde på det som skrevs i medierna och till slut rasade systemet i Moskva samman. Svenska medier kommer att gå samma öde till mötes om de fortsätter att agera propagandister istället för journalister.