Vill vi värna blågul identitet i global tid?

När man läser Sverigedemokraternas principprogram, så här under deras landsdagar, är det bestående intrycket att det inte alls är extremt utan tvärtom resonerande och välskrivet.
Skälet till att partiet uppfattas som kontroversiellt är att man talar om nationalism som något positivt. I 70 år har nationalism i svensk politik förknippats med den militarism, exkludering och aggressiva expansion som orsakade första och andra världskrigen. Under Sverigedemokraternas första år anslöt man också till den historien.
Men nu, en bra bit in i 2000-talet, har Sverigedemokraternas nationalism mognat samtidigt som vår globala era gör det angeläget att åter diskutera den nationella gemenskapens betydelse. Det är ju så att vi tillämpar viktiga delar av nationalism även om vi inte låtsas om det. Exempelvis förutsätter demokrati, som denna blogg påpekat, en nationalstat som sätter gränser för och identifierar vilka som har rätt att rösta i demokratiska val, Utan nationalstat ingen demokrati.
Globaliseringen innebär att alla partier som vill bli tagna på allvar tvingas diskutera vad svensk nationalism är och borde vara. Att förneka den, att förakta den, är också ett svar. Men då måste man förklara på vilken grund demokratin vilar. Varför har inte ryssar och kineser rösträtt i svenska riksdagsval? Vore kul att höra ett resonemang om detta. Självklart är det så att även Vänsterpartiet och Miljöpariet är nationalistiska i sin praktiska verksamhet. Att förneka det är bara korkat.
Just att så många i Sverige vägrar erkänna att vi lever efter nationalismens logik är ett fenomen som Sverigedemokraterna bemöter. Avsnitten om ”nationen” och ”kulturen” tillhör de längre i principprogrammet. Programmets två viktigaste stycken, enligt min mening, lyder:

Sverigedemokraternas nationalism är universell i den bemärkelsen att vi tillerkänner alla nationer i världen samma grundläggande frihet och samma rättigheter som vi kräver för vår egen nation.
Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationaltillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.

Skälet till att partiet är så kontroversiellt, och att man nu samtidigt når stora framgångar i opinionen, är att man bejakar det svenska. Inom politiska, kulturella och mediala etablissemang har det länge varit fult att gilla det svenska. Det ska tvärtom föraktas och förlöjligas. När då SD likt den fula ankungen kommer in och säger att man är stolt över det svenska, slår etablissemangen bakut.
Men istället för att försvara den antisvenska hållningen har dessa etablissemang angripit SD för att vara främlingsfientliga, i enlighet med den gamla, exkluderande nationalismen. Men SD:s moderna nationalism värnar den egna utan att se andra nationer som fiender.
Jag vill påstå att just detta är förklaringen till deras framgångar. Så länge det inte var tydligt att SD kunde värna det svenska utan att hata andra nationer och kulturer, nådde man inga framgångar i väljarkåren. Det är under Jimmie Åkesson och hans partiledning som nationalismen utvecklats till att vara tydlig, trygg och därmed också generös mot andra.
Partiet är ideologiskt öppet för invandring, men den underkastas tydliga krav på assimilering:

Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

Hos svenska etablissemang är det ytterst kontroversiellt att kräva att invandrare ska ”känna lojalitet” med det svenska. Kulturvärlden är fylld med invandrare som gör karriär på att hata Sverige och det svenska.
Etablissemangen dissar det svenska, men svenska folket gör det inte. Det är en annan viktig förklaring till SD:s framgångar i opinionen. Jag sa till flera partisekreterare i Alliansen omkring 2008, när SD började närma sig 4-procentsspärren, att det inte handlar om rasism utan om synen på Sverige. Alliansen borde lyfta det svenska i positiva termer. Det var att tala för döva öron. Det anses töntigt att tala väl om Sverige i de etablerade partierna. Tufft är det däremot att håna det svenska och hylla andra kulturer.
Därför är det inte konstigt, utan högst naturligt, att ett parti växer fram som utmanar hånfullheten. När SD lämnat den exkluderande och aggressiva nationalismen och formulerat en intellektuellt tydlig och trygg syn på nationalismen som passar in i en globaliserad tidsepok, då fick man också sitt folkliga genombrott.
Jag tror att Sverigedemokraterna, faktiskt, ligger närmare den stora majoriteten i väljarkåren än de etablerade partierna när det gäller synen på invandring: de är välkomna i hanterbar mängd, men de måste sträva efter att ingå i den svenska gemenskapen och vara lojala mot det svenska samhället. De som hatar Sverige kan lämna landet och åka dit där de trivs bättre.
I den globala eran är det naturligt och logiskt att tydligare värna och vara rädd om vår igenkännbara och kulturella gemenskap, den som råkar kallas svensk.
Se mer i bloggen: Konservatismens återkomst I, Konservatismens återkomst II.

Rulla till toppen