Demokrater skäms över Obama

Politik är ofta oberäknelig. Och avslöjande, även om svaren från politiker inte alltid är särskilt raka och ärliga. Men något sorts världsrekord i undvikande svar tar nu en ledande demokratisk senatorskandidat, Alison Lundergan Grimes. Hon vägrar svara på frågan om hon röstat på president Obama i tidigare presidentval, rapporterar Washington Post: 40 painful seconds of Alison Lundergan Grimes refusing to say whether she voted for President Obama.
Så impopulär är Obama att hans eget partis främsta kandidater vägrar svara på om de röstat på honom. Men att skämmas över sin röst och försöka dölja vad man gjort är knappast rätt väg, skriver tidningen:

2008 var ett historiskt år, en framgångsvåg för demokraterna då Obamas förtroende var skyhögt. Självklart röstade hon på honom! Att undvika svaret ger intryck av att hon försöker dölja sin uppfattning, vilket aldrig är en position du vill hamna i, särskilt när konservativa anklagar henne för att dölja sin uppfattning i andra frågor.

Nej, att vägra säga att man röstade på Barack Obama är ju rent ut sagt korkat. Hennes chanser att i mellanårsvalet om tre veckor slå ut republikanske tungviktaren Mitch McConnell i Kentucky har knappast ökat efter den här intervjun.
En satirteckning av Michael Ramirez som säger något om stämningsläget:

— Va inte orolig, herr president. Ni kan inte ställas inför riksrätt för att bara vara fullständigt inkompetent.

Annie Lööf (C) statsminister i december?

I Svenska Dagbladet har Sanna Rayman rätt i att det inte automatiskt blir nyval om den historiskt svaga Löfven-regeringen förlorar voteringen om budgeten i riksdagen (ledare). Men Rayman faller för vänsterns maktspråk när hon med automatik utgår ifrån att ett borgerligt parti efter en Löfvensk budgetförlust måste bli stödparti åt Socialdemokratin i december.
Allianspartierna har faktiskt fler mandat än nuvarande Löfvenregering (141 mot 138). Om Löfven faller borde det självklara vara (i alla parlament utom i Sverige) att den största aktören i riksdagen får chansen att bilda regering.
Eftersom Moderaterna är ledarlösa fram till nästa år skulle de fyra partierna kunna komma överens om att Annie Lööf som partiledare för näst största Allianspartiet får leda en ny fyrpartiregering fram till nästa riksdagsår börjar i september 2015. Då kan Moderaterna i lugn och ro i vår utse ny partiledare, som får komma på plats i ordnade former och sedan ta över statsministerposten efter sommaren.
En statsminister Annie Lööf har det budgetbeslut som blev Löfvens fall att bygga på. Då är ju – faktiskt – redan Alliansens budget antagen.
Anständigheten och verkligheten i riksdagen kräver, menar jag, att en ny statsminister samtalar både med MP och SD.
När Lööf lotsat Sverige genom den regeringskris som Löfven skapat, kan hon lämna över till Moderaternas nye partiledare när riksdagen samlas till öppnande i september 2015.
Om det däremot visar sig vara omöjligt att styra landet med de maktförhållanden som råder i riksdagen, kan Annie Lööf och hennes regering ensamt besluta om att utlysa nyval.

Regeringstrubbel direkt

Statsminister Stefan Löfven blev KU-anmäld redan första dagen på jobbet. I regeringsförklaringen tillkännagav han att den svenska regeringen kommer erkänna Palestina som stat, något som inte har beretts i riksdagen. Riksdagsledamoten Annicka Engblom (M) anmäler honom nu till Konstitutionsutskottet för brott mot grundlagen, rapporterar SVT:

– När jag i fredags satt i kammaren och lyssnade reagerade jag skarpt på den starka formuleringen om erkännandet. Det är en fråga av så stor utrikespolitisk dignitet att den ska gå genom utrikesnämnden, det står i grundlagen. Jag tycker det finns anledning att pröva om Stefan Löfven har följt grundlagen och därför lämnar jag in en KU-anmälan, säger Engblom.

Men Palestina-utspelet skapar också osäkerhet om Sverige i utlandet. Svenska Dagbladet rapporterar i Oklart om Sveriges roll i världen:

Efter bara fyra dagar med Stefan Löfvens socialdemokratiska och miljöpartistiska regering väcker Sveriges utrikespolitik redan frågetecken … Genom löftet att erkänna Palestina tar S-MP-regeringen ett nytt steg, men utan att det förankrats i EU … Nu agerar Löfven-Wallström solo. Medan Norge, som förhandlade fram Oslo-avtalet, anser att ett tidigt erkännande av Palestina inte är ändamålsenligt

Miljöminister Åsa Romson har som miljöpartist kraftigt fördömt båtfärger som innehåller koppar, men nu har Expressen avslöjat att hon själv använder det på familjens båt, Romson målar med förbjuden färg:

Sveriges nya miljöminister och vice statsminister Åsa Romson, MP, lever inte upp till sina egna miljökrav. Hon har använt förbjuden giftfärg för att bottenmåla sin husbåt.

Idag avslöjar Sveriges Radio att budgetförhandlingarna inte sköts på ett övertygande vis, Sjöstedt förvånad över budgetbesked:

— Jag tycker det är rimligt att man först blir överens och sedan går ut med innehållet.
— Det är ju så att vi fortfarande förhandlar om budgeten, och då är det förvånade att man gick ut med delar av skattepolitiken, säger Jonas Sjöstedt till Ekot.

Intressant är att medierna låter påskina att regeringens budgetförhandlingar mellan S-MP-V är avgörande. Så är inte fallet. De tre partierna kan bli hur överens som helst, men det betyder inte att riksdagen kommer att anta deras förhandlingsresultat. De är i minoritet och måste få (minst) passivt stöd av Sverigedemokraterna för att lyckas. Jimmie Åkesson har framfört krav för att inte rösta ner Löfvens budget. DN rapporterar:

Åkesson vill nu att Stefan Löfven ska samtala med SD om hur vinster ska begränsas.
– Delar av förslaget skulle vi kunna stötta. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill ha igenom det här är det en smart idé att samtala med oss, säger Åkesson.

Men Löfven vägrar att tala med SD. Om Löfven spelar högt i prestigespel kan naturligtvis Åkesson svara med samma mynt. Och då har Åkesson sista ordet: Löfvens budget faller och Löfven får avgå.
Ska statsmnistern krypa till korset och samtala med Sverigedemokraterna, eller kommer han att hålla på prestigen och falla på svärdet?
Löfven-regeringen kan bli en av de kortvarigaste i svensk historia. Kanske lika bra det, med tanke på alla tabbar och brister denna regering uppvisat på kortare än en vecka på taburetterna.

S-MP prat om Förbifart kostar 700 miljoner

Under regeringsförhandlingarna meddelades att byggandet av motorvägen som ska gå förbi Stockholm, istället för genom centrum, ska stoppas ett halvår. Detta så att S och MP kan förhandla om trafikpolitiken över vintern.
Skattebetalarna får för denna pratstund betala 700 miljoner kronor, rapporterar Trafikverket. Bara SvD-Näringsliv och SVT:s regionala nyheter ABC har rapporterat detta på framskjuten plats. Varför mörkar riksmedierna dessa gigantiska kostnader? Detta är regeringens första stora beslut.
SvD Näringsliv skriver Uppskjuten Förbifart kan kosta över 700 miljoner:

Osäkerheten är total efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort upp om att skjuta på bygget av Förbifart Stockholm. Projektet kostar redan 4 miljoner kronor per dag. Trafikverket riskerar att få betala stora skadestånd till kontrakterade företag som redan är igång med jobbet, om de stoppas. … Det innebär i så fall att kostnaden under det halvår som projektet kanske skjuts upp kan bli en bra bit över 700 miljoner kronor.

Detta påverkar naturligtvis hela landets infrastruktursatsningar. S och MP är beredda att slösa bort enorma resurser på att prata sig ihop. Men när man pratat färdigt är risken stor att det inga pengar finns kvar att bygga någonting för.
Vilken sorts regeringsduglighet är detta?

Svagaste regeringen någonsin

Sverige har aldrig haft en så svag regering. Det kunde man säga redan innan ministerlistan blev känd, eftersom S-MP-regeringen bara har 138 mandat bakom sig i riksdagen. Alliansen har 141 mandat.
Den nya ministären är också svagare än Ullstens regeringen 1978-79, eftersom Ullsten kunde luta sig mot C och M och då uppnå majoritet i riksdagen. Något sådant alternativ har inte Stefan Löfven. Även om V lydigt skulle sluta upp saknas det 16 mandat till majoritet, 175 mandat. Aldrig någonsin i modern tid har Sverige parlamentariskt haft en så svag regering.
Sedan kom ministerlistan. Då blev regeringen ännu svagare. Aldrig har en regering haft så många oerfarna ministrar utan dokumenterad kompetens. Då menar jag inte bara politisk erfarenhet, utan kompetens inom det samhällsområde man som minister ska hantera.
Här är några mediekommentarer om nya ministrarna:
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström: ”En 29-åring utan utbildning får greppa en av det absolut största utmaningarna nämligen sjukvården. Här är det nog många landstingspolitiker som sitter stumma av förvåning. Sjukvården är komplex. Det behövs kunskap, kompetens och erfarenhet för att driva ett sådant departement. Här undrar jag hur Stefan Löfven tänkte.” (Lotta Gröning i Expressen 3/10)
Bostadsminister Mehmet Kaplan: ”Till det mer uppseendeväckande hör att Kaplan ens kom på fråga som minister. Så sent som i somras sa han att unga svenska jihadister som åker ner till Syrien för att kriga inte är något större problem, utan att jämföra med de svenskar som frivilligt stred på Finlands sida under vinterkriget.” (Ledare i Dagens Nyheter 4/10)
Högskoleminister Helene Hellmark Knutsson: ”Har lång tid bakom sig inom politiken, dock inte inom utbildningsområdet. Någon högskoleexamen har hon inte. – Hon har läst enstaka kurser, men har inte tagit någon examen, säger hennes nya pressekreterare.” (Svenska Dagbladet 4/10)
Det har också ”avslöjats att hon haft parkeringstillstånd för rörelsehindrade, trots att hon inte är det.” (Expressen 4/10)
Justitieminister Morgan Johansson: ”Att Morgan Johansson blir justitieminister är varken oväntat eller speciellt glädjande … Den nye justitieministern känner inte riktigt av vilken typ av ställningstaganden som kräver ordentliga överväganden.” (Ledare i Dagens Nyheter 4/10) Johansson är inte jurist.
Sjukförsäkringsminister Annika Strandhäll: ”Hennes ansvar spänner från sjukförsäkringen, över arbetsskadeförsäkring och a-kassa till pensioner och föräldraförsäkringen. Området innebär ansvar för många hundratals miljarder där små förändringar snabbt slår igenom i statskassan.” (Göteborgs-Posten 4/10) Strandhäll är inte ekonom och saknar erfarenhet från riksdag och regering.
Finansmarknadsminister Per Bolund: ”Inte för att vara elak, men regeringen ska inte vara någon skola, utan den ska helst bestå av folk som redan har kapacitet och erfarenhet … Bolund känns kanske lite orutinerad i de här frågorna om jag ska vara riktigt ärlig. Jag tror man måste ha en viss teknisk kompetens. Har man inte egen djup kunskap så är det väldigt lätt att påverkas. Vilket leder till ytliga och bristfälligt genomtänkta beslut. Man tar intryck från tidningsrubriker snarare än sakfrågor.” (Finansmannen Gabriel Urwitz till SvD-Näringsliv 4/10)
Infrastrukturminister Anna Johansson: ”Därför kliver nu riktig sosseadel in på näringsdepartementet: Anna Johansson är dotter till den legendariske pampen Göran Johansson.” (Expressen 3/10). ”Jag hade mina aningar. Det kom inte som någon stor överraskning för mig, säger Göran Johansson strax efter att den nya regeringen presenterats.” (Göteborgs-Posten 4/10)
”Det kan tyckas ironiskt att hon har fått ansvar för just infrastrukturfrågorna i regeringen. Är det något som inte har gått hennes väg den senaste tiden är det just infrastrukturfrågor. I valet nu i september sa Göteborgarna blankt nej till trängselskatt, Anna Johansson stred för ja-sidan.” (Svenska Dagbladet 4/10)
”Johansson avslöjades i SVT:s Uppdrag Granskning att ha attesterat klädköp som lunchnota. Hon har inte betalt TV-licensen och hon har haft betalningsanmärkningar.” (Expressen 4/10)
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson: ”Kritiseras för sin delaktighet i en spektakulär konkurs i it-branschen. Bolaget Att veta AB skulle enligt planerna blivit ”landets största enskilda satsning på e-lärande för vuxna på gymnasienivå” men blev i stället ett jättefiasko. Johansson hade en lön på 116.000 kronor i månaden – vilket under en period motsvarade bolagets omsättning.” (SVT 4/10)
Inrikesminister Anders Ygeman med ansvar för polisväsendet: ”Jag frikändes i tingsrätten och dömdes till dagsböter i hovrätten, säger han.” (Expressen 4/10)
Civilminister Ardalan Shekarabi: ”Var fram till 2005 ordförande i SSU, men tvingades bort från posten efter flera skandaler. 2004 avslöjade Upsala Nya Tidning att Shekarabi slussat pengar från en intern fond till hans personvalskampanj. Pengarna sattes in på ett hemligt konto och användes bland annat till taxiresor, alkohol och kontantuttag.” (Expressen 4/10)
Framtids- och strategiminister Kristina Persson: ”Utnämningen förbryllar även om hon varit vice riksbankchef. För hon har varit borta länge. Och för att hon stod bakom flummet Tankekraft på 90-talet: Den påkostade kampanjen startades på initiativ av Persson, som berättade att hon kunde minnas flera tidigare liv – bland annat som piga. Arbetslösa fick gå kurser i astrologi. Rätt som strategiminister? Nja.” (ledare i Sydsvenskan 4/10)
Statsminister Stefan Löfven: ”Löfven är stor i orden men liten i riksdagen” (Ledare i Norrbottens Kuriren 4/10). Sedan demokratins införande har aldrig tidigare en statsminister saknat såväl erfarenhet från riksdag som regering, så som Löfven.
Helheten: ”Det är inte direkt nån församling som det sprakar omkring” (Lena Mellin i Aftonbladet 3/10)
Noterbart är att Sveriges Radio och TV4 inte granskat regeringens nya ministrar, även om man var mycket aktiv i jakten på borgerliga ministrar 2006.

Alliansen borde bilda skuggregering

Nye statsministern Stefan Löfven har just presenterat sin regeringsdeklaration och ministerlista. På SVT.se skriver jag idag ett debattinlägg om vad borgerliga oppositionen borde göra: Alliansen borde bilda skuggregering:

Författaren Alexandre Dumas mantra “En för alla, alla för en” borde vara alliansens rättesnöre också i opposition. Det är bästa vägen för att rädda så mycket som möjligt av det ur europeiskt perspektiv mycket framgångsrika politika arv man lämnar efter åtta år.
Det är också bästa metoden att snabbt kunna komma tillbaka till makten. Och låta Löfvens rödgröna regering bli en kort parentes.

Sveriges 35:e statsminister vald

Så är då Stefan Löfven vald av riksdagen till Sveriges statsminister. Enligt mitt sätt att räkna blir han landets 35:e statsminister. Han leder en svag minoritetsregering som kan gå på grund redan i december, då regeringens budget kan röstas ner av riksdagen. Han lär dock slå Felix Hamrin (frisinnad) som var statsminister i blott 50 dagar inför valet 1932.
Jag börjar tidräkningen för statsministrar med när Louis De Geer första gången utsågs till justitiestatsminister 7 april 1858. Statsministerämbetet infördes först 1876, men det var då mer ett sätt att i efterhand formalisera den position som Louis De Geer skapat i praktiken. Han blev också den förste som innehade ämbetet officiellt.
Själv anser jag Louis De Geer, som var justitiestatsminister och statsminister i över 17 år mellan 1858 och 1880, är den mest betydelsefulla statsminister vårt land haft. Det var under hans ledarskap som Sveriges 100 år av världens högsta tillväxt grundlades. De Geer liberaliserade ekonomin tillsammans med finansminister Johan August Gripenstedt och han var arkitekten bakom övergången från ståndsriksdag till tvåkammarriksdag och därmed första steget mot parlamentarism och demokrati.
De Geer var helt avgörande för att båda dessa historiska reformer skulle bli verklighet. När De Geer avgått 1870 dröjde det inte länge innan hans kritiker, inklusive kungen, insåg att han var i det närmaste oersättlig. De Geer återkom som justitiestatsminister 1875 och det banade vägen för införande av posten som statsminister — en chef för den verkställande regeringsmakten.

MP säljer sin själ – kärnkraften kvar

När Thorbjörn Fälldin, C, kompromissat om kärnkraften för att kunna bilda regering sågs det som ett ”historiskt svek” av den mer radikala miljö- och alternativrörelsen.
Nu gör Gustav Fridolin och Åsa Romson exakt det som Thorbjörn Fälldin gjorde 1976. Det kan inte vara ett mindre svek att inte lyckas stänga äldre kärnkraftsreaktorer än att stoppa laddningen av nybyggda aggregat. Alla miljöpartister, inte minst Per Gahrton, borde be Centerpartiet om ursäkt för alla anklagelser man framfört genom åren.
Detta svek kommer slutligt att avslöja MP som ett parti som inte är annorlunda än övriga. MP har lika stort maktbegär och är lika lite ideella, visionära och alternativa som andra partier.
Se mer i SVT: MP får backa om stängda reaktorer.

Lyssna inte på locktonerna, FP!

Det verkar som om Stefan Löfven riktar in sitt sol-och-vårande mot Folkpartiet. För att krossa Alliansen, och därmed för årtionden framåt säkra S-regering hur det än går i val, föreslår nu S och MP en familjepolitik som ligger nära FP: ytterligare förmynderi kring hur föräldrar får ta ut föräldraledighet (”tredje pappamånad”) och avskaffat vårdnadsbidrag.
Folkpartiet bör passa sig noga för att vara det parti som bryter sönder Allianssamarbetet. Ett sådant svek kommer att bli historiskt och aldrig glömmas.
Allianspartierna bör, om de i framtiden har avsikt att vara något annat än dörrmattor åt S-ledda regeringar, hålla ihop och agera på S-MP-inviter samlat. Författaren Alexandre Dumas mantra ”En för alla, alla för en” borde vara Alliansens rättesnöre också i opposition.
Ett sådant agerande garanterar att det finns ett regeringsdugligt alternativ till den extremt svaga regering som kommer att bildas på fredag. Det garanterar också att Alliansen förblir den största aktören i riksdagen. I det röriga läge som nu uppstått innebär det att man har alla chanser att återta makten, kanske redan om några månader.
Vi får inte glömma att socialisterna (S och V) också efter årets val är svagare än någonsin i svenska enkammarriksdagen:
2014: 36,7 procent
2010: 36,3
2006: 40,9
2002: 48,2
1998: 49,0
1994: 51,5
1991: 42,1
1988: 49,0
1985: 50,1
1982: 51,2
1979: 48,8
1976: 47,3
1973: 48,9
1970: 50,1
Att underlätta för de röda skulle knappast göra att Folkpartiet försätter sig i en vinnarposition inför framtiden.