Month: October 2014

Den historiskt svaga regeringen bör avsättas. Men det finns kloka socialdemokrater, som förre samordningsministern Jan Nygren. I DN skriver han om svensk försvars- och säkerhetspolitik, Sverige och Finland måste fatta beslut om Nato ihop:

Att flytta fram Natos gräns till gränsen mellan Finland och Ryssland kräver noggranna säkerhetspolitiska analyser i både Finland och Sverige. Men utvecklingen i Ryssland skulle kunna göra en sådan åtgärd nödvändig. Det är ett besked som också Kreml bör bibringas … Svensk säkerhetspolitik måste komma ut ur garderoben. Vi behöver en öppen och seriös debatt.

Om S-MP-regeringen lyssnar på Nygren och gör som han säger skulle de kunna skapa något av den respekt man idag fullständigt saknar.
Inte minst tycker jag hans tykna fråga “vilken alliansfrihet?” är en utmärkt utgångspunkt för en friare och öppnare debatt om Sveriges attityd och roll i en allt mer orolig omvärld.
När jag träffat amerikanska Nato-företrädare påpekar de att skillnaden mellan det omfattande partnerskap Sverige har idag och ett medlemskap är betydande. Till skillnad från Nygren lyfter de fram paragraf 5 i Atlantpakten om ömsesidigt försvar. Utan medlemskap kan Sverige inte räkna med någon militär hjälp överhuvudtaget. Detta sagt som svar på att svenska försvarsministrar brukar hävda att Sverige inte står ensamma. Det gör vi visst. Utan Nato-medlemskap finns inga som helst garantier på att någon enda militär aktör kommer till Sveriges hjälp.
Men det är just ömsesidigheten i paragraf 5 som officiellt motiverat att Sverige inte går med. Ett medlemskap betyder att också Sverige måste komma övriga medlemmar till hjälp om de behöver det. Den militära alliansfriheten är då formellt avskaffad.
Frågan är då om dagens alliansfrihet mer är till vår nackdel än fördel — ingen kommer att hjälpa Sverige. Alliansfriheten är lika med isolering också i krisläge.
För mig handlar det om två reella alternativ: Nato-medlemskap och måttligt höjda försvarsutgifter eller alliansfrihet som kräver mångdubblering av nuvarande försvarsbudget. Ska vi stå ensamma måste vi lägga många tiotals miljarder mer på försvaret.
Thorbjörn Fälldins borgerliga regeringar höjde försvarsanslagen för att göra alliansfriheten trovärdig. Omkring tre procent av BNP gick till försvaret. Sverige hade en av världens högsta försvarsbudgetar per capita. Jag känner sympati för denna vilja att värna vår självständighet och suveränitet.
Skillnaden från 1980-talet är dock att säkerhets- och försvarsområdet numera är så högteknologiskt och beroende av omfattande underrättelsearbete att det är mycket svårare för ett litet land att klara av det på egen hand. Priset för obegränsad suveränitet och allansfrihet är skyhögt.
Jag tror helt enkelt att priset för en verklig alliansfrihet blivit för högt. Och då är alternativen att göra som nu, dvs blunda och hoppas på det bästa, eller att bli medlem av Nato-samarbetet.
Och det valet är inte så svårt att göra.

Politiken blir alltmer infantil. Förmodligen i takt med att vi får allt mindre begåvade politiker som inte klarar av att tala till annat än 12-åringar. I Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus om utbildningsministerns senaste utspel, Fridolin håller tal:

Hur ser en typisk svensk lärare ut? Efter att ha sett utbildningsminister Gustav Fridolins ”hälsning till Sveriges lärare” drar man lätt slutsatsen att fröken/magister Svensson är tolv år gammal. Eller, alternativt, en överkänslig, naiv och trögtänkt spillra till människa på gränsen till nervsammanbrott.
Föreställ er att sjukvårdsministern höll ett tal till Sveriges läkare med samma övertydliga intonation, ömsinta tilltal och nedlåtande uppmaningar: ”Våga vara stolt över att du är läkare!”, ”Tro på dina patienter!”, ”Ställ upp på dina kolleger!”, ”Snacka gärna skit om mig och andra politiker, men tala inte skit om varandra!” Och kritisera gärna ”dumma” politiska beslut.
Eller föreställ er att sjukvårdsministern med ett ljuvt litet leende och i intim ton sa: ”Jag lovar att lita på dig” och ”Jag vill be dig om en sak: Tro på dina patienter!”

Det är en vana hos allt fler politiker att betrakta vuxna medborgare som barn som politiken måste rädda från sig själva. Kan vi inte få politiker som tar medborgarna på allvar? Som talar till vuxna människor och inte ser ner på dem som om de vore mindre begåvade?

Miljöpartiets Carl Schlyter är ordförande i EU-nämnden och om statsministerns deklaration säger han, “Nu måste jag erkänna att jag blir lite förvirrad”.
Och visst låter det lite som Sven Melander och Jon Skolmen i sketchen “Tänk på procenten” i Nöjesmassakern 1985.
Se hur miljömål om 50, 40, 30 procent blir till 40, 27, 30 procent:
Eller som Körsvennen i Svenska Dagbladet uttrycker det: En trainee som regeringschef.

Nästa tisdag är det mellanårsval i USA. Alla kongressledamöter och en tredjedel av senaten ska väljas om eller bytas ut. Att representanthuset fortsatt kommer att ha en republikansk majoritet tar alla för givet. Den intressanta frågan är om republikanerna också ska vinna majoritet i senaten. Mycket talar för det.
Enligt en sammanställning av de senaste opinionsmätningarna vinner republikanerna 6 senatorsplatser och får majoritet med 51 mandat mot 48 för demokraterna.

För Real Clear Politics skriver kommentatorn Salena Zito att väljarna vill ha förändring, D.C. Elites Miss Signs Pointing to GOP Senate:

En ny generation vill bryta beroendet av Washington DC, vilket har satt förändringar av opinionen i rörelse. Kongresskvinnan Shelley Moore Capito (republikan) ser ut att krossa delstatens demokratiske tungviktare Natalie Tennant i valet om att ersätta Jay Rockefeller (demokrat) som senator för West Virginia.

På flera håll ser demokraterna ut att förlora platser som förut varit säkra. 2012 vann demokraterna West Virginias senatorsval med 60-37 procent. Nu är siffrorna nästan omvända, 53-36 för republikanerna.
Nästa tisdagsnatt kan det politiska landskapet i USA se annorlunda ut.

Sverige har en regering som kritiseras från alla håll för att göra motsatsen till vad som behövs för att skapa jobb. Svenska Dagbladet skriver i ledare denna dag, då regeringen överlämnar sitt budgetförslag till riksdagen, Avsätt regeringen:

När i dag statsbudgeten bärs fram genom huvudstaden till riksdagen är det en promenad som snarare bär karaktären av Golgata än Eriksgata. Förtroendet för finansministern har redan skadats svårt av den lika ovanligt flitiga som skarpa offentliga kritiken från en rad prestigefulla institutioner.
Ökade skatter på arbete, dyrare kostnader för att anställa unga, ansvarslös bidragspolitik för sjukskrivna, den famösa utredningen om entreprenörer i välfärden som nu kommer att fungera som effektiv stoppkloss för investeringar i sektorn – sammantaget ser vi en skadlig politik som kommer att hämma samhällsutvecklingen. Dessutom: Det är en politik som går mycket längre till vänster än vad väljarna gav stöd för i valet.

Redaktionen menar att en misstroendeförklaring bör riktas mot regeringen senare i denna vecka:

Efter att budgeten har lagts fram bör oppositionen därför rikta en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen. Skälen är uppenbara: denna regering har på ett för Sverige skadligt sätt fört landet i en riktning som saknar stöd i val eller parlament, därtill i en situation då hotet mot landets säkerhet och dess ekonomi gör en sådan riktning oacceptabel. Oppositionen bör därför inte acceptera att regeringen i dess nuvarande sammansättning ges fortsatt förtroende.

Att regeringen bör avsättas är självklart. Den är fullständigt oduglig. Politiken saknar stöd av svenska folket och attityden som denna historiskt svaga regering intagit, att näsvist låtsas att man ensam styr riket, är osund.
Men jag tycker riksdagen ska vänta med att avsätta regeringen till dess en statsbudget är antagen. Mot den vänsterbudget som idag presenteras kommer Alliansen att lägga ett motförslag och det blir votering i december. Om Alliansens budget blir antagen, har landet antagit en ekonomisk politik och därtill en sundare sådan än den regeringen föreslår. Först därefter är läge att sparka ut denna värdelösa regering med huvudet före. Då är ekonomin tryggad innan regeringskrisen blir akut.

I veckan lyssnade jag på föredrag om en studie av kvinnors betydelse för effektivitet i börsbolags ledningsgrupper. Slutsatsen var att två kvinnor i en ledningsgrupp gav bättre effekt än ingen kvinna och sämst effekt blev det med bara en kvinna i en ledningsgrupp.
Slutsatsen är knappast förvånande, men jag fastnade för det sätt att objektifiera människor som studier av detta slag innebär. “Två kvinnor” — vilka som helst, är bättre. Det spelar ingen roll vilka erfarenheter, kunskaper och karaktär i form av uthållighet, mod och ärlighet dessa kvinnor har. Denna objektifiering av människor är direkt farlig. Människovärdet reduceras om vi bara ser oss som tillhörande en eller flera kollektiva identiteter som kan stämplas i pannan: kvinna, etnisk minoritet, vit man, funktionshindrad, homosexuell.
Just detta, att inte se de enskilda personerna, berördes på ett helt annat seminarium i veckan, “25 år efter murens fall”. Hos Axess talade utrikeskorrespondenten med många år i kommunistiska Östeuropa, Kjell Albin Abrahamson, och författaren Torbjörn Elensky om hur kommunismen reducerar människan för att istället fokusera på utopin som ska ge det perfekta samhället.
Idag säger inte vänstern att den är kommunistisk, men partier som V, FI och MP, innehåller tydliga drag av utopism där människan är underordnad. Och eftersom målet är så gott, anser man sig ha rätt att håna, hota och tysta motståndare. Vem vågar idag ifrågasätta och rationellt diskutera “antirasism”, feminism och klimathot?
Trots kommunismens historiska brott med tiotals miljoner mördade människor på dess samvete, fördöms den inte på samma sätt som nazismen. Och bland unga idag har kommunismen och dess utopiska efterföljare stark dragningskraft. Abrahamson menar att det beror på att kommunismen alltid talar om framtiden. Man tar inte ansvar för verkligheten idag, eftersom dess brister beror på kapitalismens tillkortakommanden. Det gör dem immuna mot kritik eftersom man i en politisk diskussion inte kan utkräva konkreta svar och ansvar av en utläggning om ett framtida lyckorike. Därför har den nya vänstern ett övertag i samhällsdebatten.
Det liberala och borgerliga samhället har ingen utopi, annat än att människor ska vara så fria som möjligt att förverkliga sina egna drömmar byggda på tidigare generationers erfarenheter och kunskaper. Det finns inte och kommer aldrig att finnas ett ideologiskt program för hur ett fritt samhälle ska nå lyckoriket.
Därför tror jag vi som är liberaler och konservativa måste se på partipolitik på ett nytt sätt. Hittills har partier varit de avgörande bärarna av idéer i politiken. Det är inom partier medlemmar kan utkristallisera vad man anser ska prioriteras. Men detta synsätt utgår från det kommunistiska tänkandet om att politiken är till för att sträva efter en utopi. Politiken ska använda tvång och våld för att uppnå dessa mål.
Det är därför de borgerliga partierna under 1900-talet varit så svaga. De har verkat i en kommunistiskt formad syn på politik där kollektiv bestämmer.
En borgerlig ledare som inte föll för partier var Sveriges första statsminister Louis De Geer (1818-1896). Om partibildningar i den tvåkammarriksdag han skapade sa han: “När svansen styr huvudet” (läs mer i min artikel i Moderna Tider). Denna skepsis framgår också av självbiografier av andra ledande politiker, som liberalen Johan Widén (1858-1933). Han krävde att han inte behövde följa FP:s partiprogram för att ställa upp på partiets valsedel i tidigt 1900-tal.
Idén om att en människas tankar ska underkastas ett kollektiv är… kommunistisk. Det är därför den äldsta och den starkaste demokratien (England och USA) bara har två dominerande partier där det ena formar regeringsmakten medan det andra i opposition är beredd att ta över. Inom dessa partier finns stor bredd och de väljer ledare som passar tidens svängningar. I Sverige krävs ständigt nya partier när andra frågeställningar än de rådande gör sig gällande: miljö, kristna värderingar, invandringskritik och feminism.
I USA internaliseras nya frågeställningar, deras betydelse och uttolkning genom vilka man väljer till presidentkandidater, senatorer och kongressledamöter. Man behöver inte skapa nya partier hela tiden. Med den ökande mångfald vi ser, kommer den sorts partier vi har i Sverige inte att fungera.
Om man inte skapar en överbyggnad, så som exempelvis Allianssamarbetet är. Men Alliansens framgångar har sammanfallit med Fredrik Reinfeldts framgångar. Nu gör vänstern allt för att försöka få Alliansen upplöst. Folkpartiet och Centerpartiet ska lockas att knäcka denna styggelse, så att Sverige kan gå tillbaka till ordningen, dvs en permanent S-ledd regering.
Min tanke efter de föredrag jag hört i veckan är att de liberala och borgerliga inte kan mäta sig med vänstern i glorifierade framtidsutopier. Men man kan mäta sig med vänstern genom att ställa fram skickliga ledare som kan göra en samlad politisk riktning såväl personlig, konkret och trovärdig som autentisk och levande.
Jag tror inte det är en slump att de borgerliga vunnit regeringsmakten när de haft starka ledare — Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt — medan man förlorat när man saknat ledare av denna kaliber. Det spelar ingen roll hur välformulerade partiprogram man har. Om man vill vinna val måste de borgerliga gå samman under ett tak och ha ledare som kan förmedla de borgerliga värderingarna till folket.
Därför är Moderaternas partiledarval helt avgörande för Sveriges framtid. Väljer man att följa vänstern och anser att identiteten som kan stämplas på ledaren är viktigare än ledarens personliga kvalifikationer, då kommer det att gå åt skogen. Väljer man någon som visat sig ha kompetensen som krävs, då har man alla chanser att övertrumfa utopisterna som reducerar människor till objekt.

När det framförs kritik mot att bara ett paradigm tillåts dominera medier och samhällsdebatt — vänsterns — fnyser olika etablissemang åt påståendet och menar att alla åsikter får komma till tals i Sverige.
I veckan fick vi ett tydligt bevis som konkret och brutalt visar hur smal åsiktskorridoren är, därtill i universitetsvärlden där det borde vara extra högt i tak.
Uppsala universitet hoppade av en konferens om trafficking och drottning Silvia ändrade sin plan på att närvara för att ta emot pris för sina insatser för barn.
Varför? Därför att den arrangerande organisationen också arbetar mot aborter.
I Svenska Dagbladet skriver Thomas Idergard och Stefan Gustavsson, Hade Moder Teresa fått fredspriset i dag?

Självklart måste vi i en demokrati dra en gräns mot dem som vill upphäva själva demokratin eller som använder våld och förtryck som metod. Men det är ­något helt annat än att vara kritisk mot utformningen av en ­enskild lag, vilket i stället är ett uttryck just för demokratins ­väsen. Det handlar om rätten att få tänka själv och driva debatt och opinion /…/
Både den fria debatten och arbe­tet mot trafficking bygger på en högaktning av människan som person. Varje människa har värde, har förmåga att resonera och ska visas respekt. Hon får inte förtryckas, förslavas eller förtingligas. Just därför är kampen mot trafficking så viktig. För den som är konsekvent väcker denna människosyn – som utgör grund för kampen mot trafficking – förstås frågor om abort. Vad innebär det om både kvinnan och barnet hon väntar har värde och ska visas respekt? Det är ingen tillfällighet att många människor som är aktiva i kampen mot trafficking också är kritiska till abort /…/
Frågan är då varför har de som sjunger olikhetens, öppenhetens, toleransens och mångfaldens lov så snäva gränser?

I kristna Världen idag skriver Lukas Berggren, Gillade ni olika, Aftonbladet?

Låt oss titta närmare på de skäl som Eva Franchell [ledarskribent i Aftonbladet] anger till att prisutdelningen, som hon kallar “inget annat än en pr-kupp”, borde ställas in. Två grundläggande skäl kan skönjas, bland alla “guilt by association”-argument. Det ena handlar om abortmotstånd. [Arrangören] är en del av anti-abortrörelsen /…/
Det andra skälet som framkommer har att göra med inställningen till “hbtq-rättigheter” och samkönade äktenskap. Särskilt graverande verkar följande vara: ‘På [arrangörens] twitterkonto finns flera påhopp på RFSL’. /…/
Det är möjligt att det finns lokala ordningsföreskrifter bland kultureliten på Södermalm, som innebär att man inte får säga emot RFSL. Men i resten av Sverige har vi något som kallas åsikts- och yttrandefrihet och det innebär att man både får ha och yttra andra uppfattningar än de som godkänts av RFSL eller Aftonbladets ledarredaktion. Vi kallar det demokrati. Vi trodde att det var det Aftonbladet också menade med sin slogan “Vi gillar olika”. Men de menar uppenbarligen något helt annat. “Tyck som oss, eller var tyst” vore kanske en mer passande devis.

Vad man än tycker om abort är detta sätt att tillgripa totalitära metoder för att stoppa en åsikt från att framföras djupt problematiskt för det svenska debattklimatet.
Ingen som tittar på det här exemplet kan hävda att Sverige är ett öppet samhälle där man får tycka olika. I Sverige respekteras inte längre motståndares rätt att framföra sina åsikter. De ska tystas.

Vi ser en oroande utveckling i Sverige där våldsbejakande extremister tar allt mer plats. Ett tecken på det är att nye bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) anklagas för att inte vara tydlig i sina värderingar. Ystads Allehanda skriver i ledare,

En av de hårdaste kritikerna av Mehmet Kaplan är Nalin Pekgul, tidigare framträdande riksdagsledamot för Socialdemokraterna. ”Nu sitter en islamist i regeringen”, säger hon till SR Radio P4. ”Det skadar den svenska regeringens förtroende bland människor med muslimsk bakgrund, som har flytt från islamistiskt förtryck.”
Mehmet Kaplan ställde på tisdagen upp i en lång intervju i P4 Extra. Han förklarade att politik och religion inte hör ihop, men det tog upprepade frågor innan Kaplan gjorde tydligt att han inte är islamist …
Kaplan har varit nära eller över gränsen för olämpliga uttalanden så många gånger att det är rätt att han granskas extra kritiskt.

Problemet är ju, som Nalin Pekgul påpekat, att svenska medier inte vågar granska någonting alls som har med det muslimska att göra. Man upprätthåller en fundamental självcensur.
Det är djupt tragiskt att Sverige blivit tyst i försvaret av demokrati och pluralism bland nya svenskar. Om inte Nalin Pekgul vågade ta upp ämnet skulle det aldrig någonsin komma upp i medierna. Och de politiska partierna är ännu värre. De tystnar omedelbart när frågor av detta slag belyses.
Men att stoppa huvudet i sanden kommer bara att förvärra situationen.
Här nedan finns länk till Nalin Pekguls debattartikel och några nyhetsartiklar som följde. Men någon mer granskning än en första nyhetsartikel och sedan kommentar från den anklagade har det inte blivit. Frågan kommer nu att dö ut. Annat var det när borgerlige kulturminstern inte betalt TV-licensen. Då blev artiklarna och inslagen hundratals då man gick till botten med hur det hänt och varför. Men när en ministers värdegrund är ifrågasatt, då tiger medierna.
MP-ministerns dolda agenda (Dagens Industri 14/10)
Anklagar Kaplan för islamistisk agenda (Expressen 14/10)
Anklagar minister för att vara islamist (Världen idag 14/10)
Kaplan: Svepande anklagelser (DN 14/10)
En fara för svenska regeringen (Sveriges Radio 14710)
Pekgul: Kaplan har ”dold agenda” (Svenska Dagbladet 15/10)
Kaplan slår tillbaka om islamist-påstående (Expressen 15/10)
Pekgul: “MP-ministern har en dold agenda” (Aftonbladet 15/10)
Kaplans islamism allvarligt problem för regeringen (Dagens samhälle)
Kaplan på gränsen (Ystads Allehanda 15/10)
Problemet Kaplan (Corren 16/10)
En omöjlig minister (Norrköpings Tidningar 16/10)

Fick följande via en mejlgrupp jag är med i:

Noterar fö att Tora Heckscher, brorsdotter till förre S-ministern Sten Heckscher, börjat jobba på justitiedepartementet efter en lång karriär som producent av Lets Dance och Fångarna på Fortet hos TV4.
Gissar att hon fyller tomrummet som uppstått medan Tomas Bodströms barn växer till sig.

Om inte väljarna sätter stopp 2018….

Denna morgon fick en bra start av att läsa Tove Lifvendahls söndagskrönika i Svenska Dagbladet. Hon tar upp det som jag anser vara den allra mest avgörande värderingsfrågan för de borgerliga partiernas seger i nästa val: formulera ett tydligare samhällskontrakt mellan medborgare och stat.
Lifvendahl pekar på samhällskontraktet när det gäller skattepolitik och utbildningspremien:

Redan från början ska det vara uppenbart att både individ och stat gör en ömsesidig satsning Staten tillhandahåller en högkvalitativ utbildning som står sig utmärkt i konkurrens med andra länder. Studenten investerar sin tid, ambition och i det fall behov finns, tar lån för att klara ekonomin under studietiden.
Det är viktigt att denna investering, liksom kommande insatser i flit och ambition, otvetydigt uppmuntras och belönas genom att skatter på arbete och företagande hålls låga, oavsett löneläge. Ingen ska känna tveksamhet över ifall det lönar sig att anstränga sig extra, jobba och satsa mer i Sverige.

Alliansen och främst Nya Moderaterna har av valtaktiska skäl inte talat om hur skattepolitiken hänger ihop, annat än kameralt. Nu måste man stå upp för den moraliska dimensionen och tydligare tala om vad politiken ska uppmuntra och hur. Man kommer att möta en rasande vänster som hävdar jämlikhet utan hänsyn till hur ambitiösa människor är. Men den verkliga hjärtlösheten är att inte belöna dem som arbetar hårt och anstränger sig. De borgerliga partierna måste våga stå upp för dem som gör rätt för sig.
Detta resonemang togs också upp på en eftervalsdebatt inom MUF i veckan, där jag och riksdagsman Johan Forssell (M) diskuterade varför det gick som det gick och vad man i Moderaterna och Allianspartierna borde göra inför nästa val.
En annan aspekt på samhällskontraktet som jag berörde är den om hur politiken och lagarna förhåller sig till invandring. Om Forssell och jag var överens i övrigt, så var vi det inte här. För jag menar att migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet är ett moraliskt haveri som sätter principen om samhällskontraktet ur spel. Att först ha en asylprocess där domstol avgör vilka som har rätt att stanna och vilka som inte har det, för att sedan ge dem som enligt lag ska lämna landet (de sk “papperslösa”) ändå rätt till fri sjukvård och välfärd, är en logisk kullerbytta utan intellektuell anständighet.
För att förtydliga dessa abstrakta och filosofiska resonemang tog jag ett personligt exempel. Jag kommer ur arbetarklass och jag har nära släktingar som röstade på Sverigedemokraterna. När jag diskuterade varför, kom just de papperslösa upp: varför ska vissa få tillgång till svensk välfärd även om de inte behöver betala skatt och följa svenska lagar?! Jag måste erkänna att jag blev svarslös. Jag kunde inte argumentera emot i sakfrågan. Naturligtvis kunde jag ta upp den allmänna kritiken mot SD som parti, dess historia, men jag kunde inte bemöta den berättigade sakfrågan.
Det var första gången i mitt liv jag blev svarslös i en viktig och central politisk fråga. Jag kunde bara kapitulera och erkänna att Alliansens politik är ologisk och intellektuellt ohederlig i denna sak.
Forssell försvarade migrationsöverenskommelsen eftersom det var det enda pragmatiska val som Alliansen hade med de maktförhållanden som rådde i riksdagen efter valet 2010.
Jag menar att man står för en förljugen politik och därför måste skapa sig en ny politik som är logisk och intellektuellt hållbar. Och i skapandet av en sådan ger principen om samhällskontraktet en helt avgörande vägledning. Jag har här i bloggen (28/9) och i gästkolumn i Världen idag (6/10), pekat på att de länder som har låga skatter och liberalare arbetsmarknader har färre invandrarkritiska partier, medan fler av de länder med hög skatt och stor grad av fackliga arbetsrättsregleringar har sådana partier i parlamentet.
Detta beror på att människor i länder med låg skatt inte ser invandrare som bidragstagare som kostar pengar, av den enkla anledning att det inte finns särskilt många bidrag att söka. I liberala samhällen vet alla , både infödda och nya medborgare, att var och en har att försörja sig själv. Så även invandrare. Därmed upprätthålls samhällskontraktet. Därmed saknas grund för invandrarkritiska partier.
Om man däremot följer vänsterns politik och har höga skatter och starka fackliga rättigheter som ger höga ingångslöner och stor trygghet åt dem som redan har jobb, då följer att invandrare med dåliga språkkunskaper och låg utbildning inte kommer in på arbetsmarknaden utan är hänvisade till att leva på bidrag. Då bryts samhällskontraktet. Vissa ska arbeta och betala skatt, medan andra inte arbetar och lever på bidrag. Det skapar stark grogrund för främlingsfientlighet.
Här menar jag att det viktigaste eftervalsarbetet står att göra för de borgerliga. Man måste finna en avvägning mellan hur öppet landet är för invandring och hur liberal arbetsmarknaden och den ekonomiska politiken är. Ju högre invandring desto mer nyliberal ekonomisk politik krävs.
De jag känner och som röstat på SD har av mig fått frågan om de har något emot arbetskraftsinvandring och de har alla svarat nej. De som kommer och arbetar och betalar skatt gör rätt för sig. Inga problem. Återigen visar detta hur djupt samhällskontraktet finns i vårt tänkande. De som arbetar uppfyller kriterierna för samhällskontraktets balans mellan rättigheter och skyldigheter. De som följer lag och betalar skatt fullföljer sina skyldigheter, då ska de också komma i åtnjutande av rättigheterna.
Jag vänder mig därför starkt mot påståenden om att invandrarkritik och “främlingsfientlighet” drivs av rasism. Invandrarkritiken handlar i högre grad om att politiska etablissemang medvetet bryter mot idén om samhällskontraktet. Vissa människor slipper skyldigheterna, men ges tillgång till rättigheterna.
Ett första steg i borgerlig eftervalsdebatt är att följa rådet som socialdemokratiske redaktören Widar Andersson i Folkbladet framför i ledarartikel till Stefan Löfven: “Förr eller senare måste även Åkessons ingångsvärden tas på allvar”. Anständigheten och verkligheten kräver att man från etablerade partier diskuterar med företrädare för landets tredje största parti.
Men jag förstår varför man inte gör det. Man har helt enkelt ingen politik som hänger ihop och kan bemöta den samhällskritik som framförs från det hållet. Och då är mitt enkla råd: skaffa en politik som hänger ihop! Våga erkänn misslyckandet, gå till botten med frågeställningarna och ge svar som håller i enlighet med idén om samhällskontraktet.