Ledarskap viktigare än partier

I veckan lyssnade jag på föredrag om en studie av kvinnors betydelse för effektivitet i börsbolags ledningsgrupper. Slutsatsen var att två kvinnor i en ledningsgrupp gav bättre effekt än ingen kvinna och sämst effekt blev det med bara en kvinna i en ledningsgrupp.
Slutsatsen är knappast förvånande, men jag fastnade för det sätt att objektifiera människor som studier av detta slag innebär. ”Två kvinnor” — vilka som helst, är bättre. Det spelar ingen roll vilka erfarenheter, kunskaper och karaktär i form av uthållighet, mod och ärlighet dessa kvinnor har. Denna objektifiering av människor är direkt farlig. Människovärdet reduceras om vi bara ser oss som tillhörande en eller flera kollektiva identiteter som kan stämplas i pannan: kvinna, etnisk minoritet, vit man, funktionshindrad, homosexuell.
Just detta, att inte se de enskilda personerna, berördes på ett helt annat seminarium i veckan, ”25 år efter murens fall”. Hos Axess talade utrikeskorrespondenten med många år i kommunistiska Östeuropa, Kjell Albin Abrahamson, och författaren Torbjörn Elensky om hur kommunismen reducerar människan för att istället fokusera på utopin som ska ge det perfekta samhället.
Idag säger inte vänstern att den är kommunistisk, men partier som V, FI och MP, innehåller tydliga drag av utopism där människan är underordnad. Och eftersom målet är så gott, anser man sig ha rätt att håna, hota och tysta motståndare. Vem vågar idag ifrågasätta och rationellt diskutera ”antirasism”, feminism och klimathot?
Trots kommunismens historiska brott med tiotals miljoner mördade människor på dess samvete, fördöms den inte på samma sätt som nazismen. Och bland unga idag har kommunismen och dess utopiska efterföljare stark dragningskraft. Abrahamson menar att det beror på att kommunismen alltid talar om framtiden. Man tar inte ansvar för verkligheten idag, eftersom dess brister beror på kapitalismens tillkortakommanden. Det gör dem immuna mot kritik eftersom man i en politisk diskussion inte kan utkräva konkreta svar och ansvar av en utläggning om ett framtida lyckorike. Därför har den nya vänstern ett övertag i samhällsdebatten.
Det liberala och borgerliga samhället har ingen utopi, annat än att människor ska vara så fria som möjligt att förverkliga sina egna drömmar byggda på tidigare generationers erfarenheter och kunskaper. Det finns inte och kommer aldrig att finnas ett ideologiskt program för hur ett fritt samhälle ska nå lyckoriket.
Därför tror jag vi som är liberaler och konservativa måste se på partipolitik på ett nytt sätt. Hittills har partier varit de avgörande bärarna av idéer i politiken. Det är inom partier medlemmar kan utkristallisera vad man anser ska prioriteras. Men detta synsätt utgår från det kommunistiska tänkandet om att politiken är till för att sträva efter en utopi. Politiken ska använda tvång och våld för att uppnå dessa mål.
Det är därför de borgerliga partierna under 1900-talet varit så svaga. De har verkat i en kommunistiskt formad syn på politik där kollektiv bestämmer.
En borgerlig ledare som inte föll för partier var Sveriges första statsminister Louis De Geer (1818-1896). Om partibildningar i den tvåkammarriksdag han skapade sa han: ”När svansen styr huvudet” (läs mer i min artikel i Moderna Tider). Denna skepsis framgår också av självbiografier av andra ledande politiker, som liberalen Johan Widén (1858-1933). Han krävde att han inte behövde följa FP:s partiprogram för att ställa upp på partiets valsedel i tidigt 1900-tal.
Idén om att en människas tankar ska underkastas ett kollektiv är… kommunistisk. Det är därför den äldsta och den starkaste demokratien (England och USA) bara har två dominerande partier där det ena formar regeringsmakten medan det andra i opposition är beredd att ta över. Inom dessa partier finns stor bredd och de väljer ledare som passar tidens svängningar. I Sverige krävs ständigt nya partier när andra frågeställningar än de rådande gör sig gällande: miljö, kristna värderingar, invandringskritik och feminism.
I USA internaliseras nya frågeställningar, deras betydelse och uttolkning genom vilka man väljer till presidentkandidater, senatorer och kongressledamöter. Man behöver inte skapa nya partier hela tiden. Med den ökande mångfald vi ser, kommer den sorts partier vi har i Sverige inte att fungera.
Om man inte skapar en överbyggnad, så som exempelvis Allianssamarbetet är. Men Alliansens framgångar har sammanfallit med Fredrik Reinfeldts framgångar. Nu gör vänstern allt för att försöka få Alliansen upplöst. Folkpartiet och Centerpartiet ska lockas att knäcka denna styggelse, så att Sverige kan gå tillbaka till ordningen, dvs en permanent S-ledd regering.
Min tanke efter de föredrag jag hört i veckan är att de liberala och borgerliga inte kan mäta sig med vänstern i glorifierade framtidsutopier. Men man kan mäta sig med vänstern genom att ställa fram skickliga ledare som kan göra en samlad politisk riktning såväl personlig, konkret och trovärdig som autentisk och levande.
Jag tror inte det är en slump att de borgerliga vunnit regeringsmakten när de haft starka ledare — Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt — medan man förlorat när man saknat ledare av denna kaliber. Det spelar ingen roll hur välformulerade partiprogram man har. Om man vill vinna val måste de borgerliga gå samman under ett tak och ha ledare som kan förmedla de borgerliga värderingarna till folket.
Därför är Moderaternas partiledarval helt avgörande för Sveriges framtid. Väljer man att följa vänstern och anser att identiteten som kan stämplas på ledaren är viktigare än ledarens personliga kvalifikationer, då kommer det att gå åt skogen. Väljer man någon som visat sig ha kompetensen som krävs, då har man alla chanser att övertrumfa utopisterna som reducerar människor till objekt.