Med Juncker går EU åt fel håll

Allt fler medger att Europeiska unionen är på fel väg, att unionen måste reformeras i grunden. I vintras erkände även europaentusiasterna och arkitekterna bakom svenska inträdet, Ulf Dinkelspiel (diplomat och europaminister som förhandlade om svenskt medlemskap) och Lars Danielsson (diplomat och Göran Perssons statssekreterare) att EU inte blivit vad man hoppats och att stora förändringar behöver ske. I ett av SVT-Forum sänt seminarium framförde de den vitt omfattande uppfattningen att makten i EU måste begränsas och ansvar kunna utkrävas.
Men ingenting görs i praktiken. Tvärtom. EU fortsätter gå i fel riktning. Allt mer makt samlas i händerna på byråkrater med storhetsvansinne och utan varje form av folklig förankring.
Senaste exemplet är valet av den makthungrige intrigmakaren Jean-Claude Juncker till ny ordförande i EU-kommissionen efter Barroso.
Ingen är mer ansvarig än Juncker för eurokrisen genom hans fullständigt oansvariga sätt att låta Grekland bli en del av eurozonen, trots att man visste att grekerna trixade med bokföringen.
Juncker representerar det storhetsvansinne som präglar EU-byråkratin och som innebar att de satte en så stor eurozon som möjligt framför sunda finanser. I en dokumentär om eurokrisen (se bloggen) sa han till sitt försvar för att ha godkänt Grekland:

– Vi kom aldrig på den tanken att siffrorna kunde vara manipulerade eller att nationalräkenskaperna redovisades på ett otillbörligt sätt

Större inkompetens än detta kan man knappast visa på europanivå. Dessutom ljuger han. Man visste. Ändå väljs han nu att leda Europa i fem år framåt.
Och den som vågar gå emot Juncker, brittiske premiärministern David Cameron, hånas nu unisont i både medier och i maktens korridorer (eliterna håller ihop) för att han ”trilskas” och inte följer strömmen. Han ska nu isoleras likt ett mobbningsoffer i grundskolan.
Nej, ingenstans finns så lite rakryggad kompetens och integritet som i EU-politiken. Vore det val idag, skulle jag rösta nej till medlemskap i unionen. Den håller på att sänka sig ner i en dynga ur vilket vi inte vet vad som kan uppstå.
Se mer om Juncker-valet: Fredrik Erixon (ECIPE)  i EU-demokratins falskmyntare, Sydsvenskan i Rätt att välja sina strider, Daily Telegraph i Juncker vägrar offentliggöra lukrativa sidoinkomster, Expressen i Juncker var ingens favorit.
,

Alliansen blir störst i riksdagsvalet

När jag stött på olika borgerliga opinionsbildare de senaste veckorna blir de förstummade när jag på frågan om hur det går i riksdagsvalet säger att Alliansen mycket väl kan bli största regeringsalternativ. ”Jo, jag tror fortfarande de vinner”, tvingas jag förtydliga.
I Svenska Dagbladet tar Novus-chefen Torbjörn Sjöström upp en av de analyser som får mig att inte tro på opinionsmätningarna, Något nytt har hänt i väljaropinionen:

Finanskrisens effekter var begränsade i Sverige, men bilden hos väljarna sitter kvar. Till det har rapporterna kring skola och sjukvård gjort att samhällsproblemen anses vara mycket stora.
Svenskens bild av samhället skapas av den mediala bevakningen av problemen. En majoritet anser i dag att skolan och sjukvården är dålig, samtidigt som en majoritet är nöjd med sina egna kontakter med desamma …
Bilden är att majoriteten har fått det kraftigt försämrat. Man ser inte skogen för alla träd, fokus är på de ruttna träden som döljer en förhållandevis frisk skog.

Korrekt. Det är Socialdemokraterna och mediernas redaktioner som medvetet drivit fram denna falska bild, i förhoppningen att en krisstämpel ska missgynna sittande regering. Vilket också skett. Men Socialdemokraternas egen politik svarar inte upp mot den förändringsvilja som den uppblåsta problemformuleringen skapar hos väljarna till vänster. Sjöström skriver:

De partier som vuxit i opinionen har en tydligare ideologisk linje som fångar upp olika protestaktioner mot regeringen. Något som Socialdemokraterna inte lyckats med i den omfattning som var förväntat.

Exakt. Men sedan spår Sjöström att det ”oavsett regering” blir ”ett stökigt läge med väljare som premierar partier som uttrycker ett missnöje”.
Fel. Det är just detta faktum – risken för stökig vänstermajoritet – som väljarna kommer att ta till sig när valrörelsen väl går in i sitt intensiva skede. En röst på Stefan Löfven är inte en röst för en gammaldags S-regering utan en röst för en mångpartiregering där gröna, lila och knallröda typer som Jonas Sjöstedt, Gustaf Fridolin och Gudrun Schyman kommer att försätta Löfven i minoritet inom vänsterblocket.
Då kommer ”gråsossarna”, som i valen 2006 och 2010 gick till nya Moderaterna och som i opinionsmätningarna senaste året gått tillbaka till S, för tredje gången ge Fredrik Reinfeldt sitt röst.
Socialdemokraternas groteska svartmålning av Sverige, ivrigt påhejad av en mediebransch som saknar intresse av att förmedla verkligheten, kommer att visa sig vara ett monumentalt strategiskt och taktiskt misstag. Man har inte fått väljarna att gå från M till S, som avsikten varit, utan fått många väljare att gå vänsterut till mer radikala partier.
Svartmålningen av den svenska vardagen håller också på att slita S i två delar. Den har givit vänsterradikala krafter luft under vingarna. Titta bara på ungdomsförbundet SSU. De låter mer som vänsterpartister och miljöpartister än traditionella socialdemokrater.
Denna radikalisering skjuter Löfvens planer på att framstå som seriös regeringsbildare i sank. Han blir i händerna på betydligt radikalare krafter om vänstersidan blir störst i riksdagsvalet, än vad mittenväljare önskar.
Detta kommer medierna inte att kunna dölja under valrörelsens intensivskede.
Allt annat än en röst på Alliansens partier är en röst för en radikal omsvängning av svensk politik. Kraftigt höjda skatter på allt som rör sig, helt nya nivåer på politikernas ingrepp i medborgarnas privatliv, ett paradis för bidragstagare och en ekonomi som går i Greklands fotspår.
Så därför tror jag att väljarna, när de verkligen har att i demokratisk ordning bestämma landets framtid, på valdagen ska ta sitt förnuft till fånga och välja det ansvarsfulla och pragmatiska alternativet.
Visst kommer Alliansen att tappa, men de kan tappa fyra-fem procentenheter (från 49,4 till 44,4 procent) så länge vänstersidan stannar på ungefär samma nivå som 2010 (43,6 procent). Det kan ske om MP och V växter på S bekostnad.
Med ett sådant valresultat är det parlamentariska läget exakt detsamma som nu. Som så ofta i svensk historia får vi en minoritetsregering. Dock en som kan regera. Om däremot vänstersidan skulle få 45 och Alliansen 44 hamnar Sverige i det läge Sjöström beskriver. Då blir det stökigt. Riktigt stökigt. Varför skulle ett borgerligt parti i detta läge gå in och rädda vänsterradikala valsegrare? Väljarna borde få ta konsekvensen av sitt röstande.
Därför bör väljarna tänka efter före. Det behövde man inte i EU-valet. Det var ett pajasval, ett låtsasval där man kunde blidka allehanda dåliga samveten. Men i riksdagsvalet gäller det den egna ekonomin, jobben och framtiden. Då kommer väljarna att tänka två gånger innan man följer medievänsterns locktoner.

Irak ber USA om hjälp

Minns alla vänsteraktivister som skrek ”USA ut ur Irak!” Minns också alla medier som hämningslöst kritiserade USA för att man försökte leda in Afghanistan och Irak på en väg mot demokrati och mänskliga rättigheter. Denna vänsteropinion i Europa och USA tvingade fram ett tillbakadragande.
Nu undrar jag var alla dessa aktivister och kommentatorer är. Vad säger de om att Irak nu rakt upp och ner ber USA om hjälp mot terrorister och extremister som tar sig in i Irak från Syrien?
Vilket är deras svar till civilbefolkningarna i dessa länder när de slaktas av islamister?
Plakatpolitik duger inte. Och därför är de tysta och har vänt Syrien, Irak och Afghanistan ryggen.
Aldrig är vänsterns hyckleri så uppenbar som i utrikespolitiken. Man talar om solidaritet men det finns inga som är mer egocentriska, likgiltiga och ansvarslösa som vänsteraktivister. De ställer aldrig upp när det gäller. Tvärtom kritiserar de dem som agerar, men de står aldrig för egna handlingsalternativ. De är bara emot. De kan bara en sak: säga nej till andras strategier.
Tack och lov börjar amerikanska folket att inse vilken flopp Barack Obama är i jämförelse med George W Bush. Washington Examiner skriver:

President Obamas stöd har i opinionsmätningarna fallit till 41 procent. En majoritet bland amerikanerna ogillar hans hantering av utrikespolitiken. Han har förlorat stödet bland de spansktalande och amerikaner tycker att hans administration är mindre kompetent än Bushs efter orkanen Katrina, enligt en ny mätning beställd av Wall Street Journal och NBC News.
Mätningen är så illa att till och med [ohämmade Obama-supportrar som] NBC News i tisdags sa att mätningen faktiskt betyder att allmänheten har deklarerat Obamas presidentskap över.
”Mätningen är en katastrof för presidenten,” sa nyhetsankaret Chuck Todd.

Ja, så går det när man skapar enorma förväntningar genom tomma och ansvarslösa löften som man sedan inte uppfyller. I en demokrati ska sådant ledarskap bestraffas – hårt.
I en debattartikel i Wall Street Journal skriver förre vicepresidenten Dick Cheney att ”sällan har en amerikansk president haft fel om så mycket på bekostnad av så många”.
En partisk, men inte oriktig sammanfattning av Obamas presidentskap.

Wooldridge: Gud är tillbaka

Efter att ha lyssnat på 30+ föredrag om religion ur alla tänkbara vinklar är man förvirrad, kanske på en högre nivå. Engelsbergsseminariet tog sig an en av de svåraste och mest komplicerade ämnen som tänkas kan: samhället och tron påverkan på det. Det hade väldigt lätt kunnat gå fel, men nivån på föredragshållarna innebar intressant input och frågor att fundera vidare på.
För mig gav Adrian Wooldridge,  tidningen Economist byråchef i Washington DC, det mest tänkvärda budskapet. Han menar i boken ”God is back” att religion — och då inte bara den kristna — är på frammarsch.
Han påpekar att Europa är det udda undantaget, där sekularisering fortsatt dominerar. I USA, i Kina och resten av Asien, liksom i Afrika, får religionen en allt mer framträdande roll. Han menar till och med att Gud är modern i den meningen att religion ger trygghet i globaliseringens tidevarv då förändring och osäkerhet om framtiden är stor. Religionen ger identitet, tillhörighet, sammanhang.
Wooldridge menar att den som vill förstå världen, vad som händer i olika delar av världen måste lära sig analysera religionens betydelse i samhällen. Något som de sekulära eliterna ännu inte begripit.
En intressant analys. Och frågan är vart Europa är på väg. Wooldridge svarade, eller rättare sagt summerade: Ingen tillväxt, inga barn, ingen Gud.

Engelsbergsseminariet: Skapar religion ordning?

I dag startade Ax:son Johnson stiftelsens stora årliga seminarium på Avesta herrgård vid Dalälvens strand. Under tre dagar ska 33 föredrag hållas av bl a professorer vid Oxford, Cambridge, University of Sydney, Notre Dame, Amsterdam, Tel Aviv, UCLA, Princeton, Georgetown och Forsvarets høgskoler i Oslo.
Årets tema är ”religion” och Kurt Almqvist, stiftelsens vd, motiverade temat med att vi 13 år efter 11 september 2001 kanske har en mer eftertänksam syn på religionens betydelse i vår tid.
Bäst första dagen, som började i Mesopotamien 4000 år före Kristus och slutade 800 år efter Kristus, tycker jag Cambridgeprofessorn Julian J Lipner var när han talade om civilisationernas tidiga utveckling. Han menade att alla världsreligioner har varit verktyg att utveckla ordning utifrån kaos. De har skapat ritualer som givit människor något att förhålla sig till.
På frågan om inte ritualer försvårar utveckling och förnyelse, svarade Lipner att det tvärtom är så att ritualer skapar ramar som ger förutsättning för förnyelse.
Det är en viktig iakttagelse. En civilisation kan inte, som jag ser det, enbart styras genom skriftliga lagar, utan kräver gemensamma värderingar som människorna inte bara känner till utan utgör ett självklart ramverk som skapar trygghet och förutsägbarhet.
I vår nihilistiska tid saknas förståelse och respekt för det vi inte ser men som funnits där som osynligt ramverk som skapat den gemenskap som är civilisationens kärna. När religionen, i Sveriges fall kristendomen, förlorat sin ställning har också sammanhållningen luckrats upp. När ohämmad egoism och tribalism som sätter den egna gruppen före rättsstatens princip om likabehandling tar överhanden hotas civilisationens grunder.
Vi har anledning att reflektera över vilka civilisationens grundvalar faktiskt är.

En skola styrd av klasskamp

Efter en bedrövligt svag panel i Godmorgon Världen är det inte dumt att få lite tid att läsa senaste magasinet Neo.
Nej, förresten, jag kan inte släppa radioprogrammet. Hur kan man låta Helle Klein (S) härja fritt med grova påhopp och rent svammel? Eller vad sägs om det superintelligenta uttalandet om att Alliansen är ”otroligt defensiv” när man sätter sysselsättningsmål till år 2020, för att när det påpekas att S också satt mål till 2020, hävda att ”man måste börja någonstans”. Godda yxskaft. Paneler blir meningslösa när de fylls av trångsynta propagandister. Lägg också märke till att det är två vänster (tre med programledaren) mot en borgerlig röst i de flesta paneler. Det är objektivitet och neutralitet enligt statsradion.
Tillbaka till Neo. Där hänger tankarna ihop. Där finns lite logik. Något man allt mer sällan upplever i svensk samhällsdebatt. Och i Neo får vi en förklaring till varför vi ser en konsekvent fördumning av samhället.

Lundaprofessorn Inger Enkvist har i boken ”God utbildning och dålig” (Gidlunds) studerat skolsystem i flera olika länder. Hon har överblick. I Neo kompletterar hon med en analys av hur svensk utbildningspolitik i grunden förändrades i mitten av 1900-talet.
När realskolan blev grundskola byttes kunskapsmålet ut mot jämlikhetsmål. Skolan blev en viktig del i den sociala ingenjörskonsten som skulle bryta ner auktoriteter. Att belöna de dugliga, meritokrati, ansågs stå emot jämlikhet. Duktiga elever skulle inte premieras utan skulle, som socialdemokraternas utbildningspolitiske arkitekt Stellan Arvidson uttryckte det: ”utgöra draghjälp” åt de mindre duktiga.
Man skulle alltså inte ta tillvara begåvningar, utan nivellera dem till en jämn nivå med de sämst presterande. Socialdemokraternas politik var tydlig: ju sämre eleverna som helhet presterar, desto mer jämlika blir vi.
Inger Enkvist blir förödande i sin kritik mot socialdemokraternas skolpolitik sedan 1930-talet, inte därför att hon är spetsig i sina egna formuleringar, utan därför att hon citerar de ansvariga från den offentliga debatten när det begav sig. Kunskap var helt enkelt inte huvudmålet för svensk skolpolitik.
Och så undrar vi varför kunskapsnivån rasar!
Enkvist hänvisar också till franska forskare som menar att formell utbildning har blivit så tunn och innehållslös att man inte längre kan använda examen som bevis på sin kompetens.
Ja, det är klart att om alla som besöker ett universitet i jämlikhetens namn har rätt att kräva examen, blir värdet av denna examen urholkat.
Som vanligt är USA inte lika illa ute som Europa. När universiteten efter andra världskriget ville bredda sin rekrytering infördes intagningstest. Det ansågs demokratiska eftersom universiteten erbjöd möjlighet för talanger från alla sociala och etniska grupper att göra sig gällande, dvs att meritokrati sågs som demokrati.
Men även i USA har ju vänstervindar blåst och kvotering (affirmative action) har allt oftare används, där ras blir avgörande för vilka som antas, snarare än kunskaper. Dessutom bidrag och stödundervisning. Enkvist citerar studier som visar att kvotering och stödinsatser inte skapat ökad jämlikhet.
Det har istället visat sig att elever som redan under gymnasieåren lärt sig att studera systematiskt och att klara av svårare kurser är de som senare klarar att genomföra fyraåriga universitetsstudier.
Istället för stödundervisning (som medel för fler högutbildade från socialt utsatta miljöer) borde skolan tvärtom erbjuda svårare kurser tidigt så att fler elever kan förbereda sig för högre studier.
Exakt! Den ”begåvningsreserv” som man förr talade om i svensk debatt, finns naturligtvis fortfarande i familjer utan studievana. Dessa begåvningar utan studietradition stimuleras bäst genom att de får möta nya utmaningar på sin egen nivå, snarare än att hållas tillbaka och vänta på de som saknar teoretisk begåvning.
Bästa sättet att skapa ökad jämlikhet är att, som alltid, låta människor utvecklas efter egna förutsättningar snarare än att tvingas in i politiska mallar. Amerikansk frihet och meritokrati skapar betydligt bättre förutsättningar för klassresor än svenska likhetsdogmer som håller tillbaka och förhindrar de som skulle kunna höja sig.
Inte undra på att man inte ”orkar” göra Pisa-test. Vad är vitsen? I jantelagens land är det ingen idé att anstränga sig.

Kommer Stefan Löfven att ge upp?

Det är högst troligt att inget regeringsalternativ kommer att få majoritet, 50% i höstens val. Fredrik Reinfeldt har sagt att den sida som får flest röster borde bilda regering, detta för att inte låta Sverigedemokraterna bli vågmästare.
Frågan är om Stefan Löfven vill bli statsminister även om S, MP, V och FI blir större än Alliansen. I Dagens Industri har PM Nilsson publicerat en intressant ledare där han ifrågasätter om Löfven vill bilda regering om hans regeringsunderlag inte får 50 procent. Oppositionen är redan så splittrad att det blir mycket svårt att regera. Att dessutom behöva stöd av antingen SD eller Alliansen för att få igenom sina förslag i riksdagen ger ingen stark regering. Nilsson skriver:

Socialdemokraterna plus något eller några av de andra rödgröna partierna kan inte regera i minoritet. De skulle kunna klara omröstningen om statsministerposten om allianspartierna lägger ned sina röster men kommer att få mycket svårt att få igenom sin politik. Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer inte att lägga ned sina röster i fyra år.
Därtill har budgetens så kallade minoritetsskydd kraftigt försvagats sedan Socialdemokraterna tillsammans med SD börjat blockera enskildheter. Det mest kända exemplet var höstens strid om brytpunkten för statlig skatt …
Stefan Löfven vet det och det är orsaken till att han är beredd att bredda ett eventuellt regeringsunderlag till att inkludera något av de borgerliga partierna. Han inser att han måste ha en majoritet i riksdagen bakom sig. Om han inte lyckas, bildar han troligen inte regering även om de rödgröna blir större än alliansen. Bollen går då till Fredrik Reinfeldt som fortsätter att regera på samma grund som nu.
Det intressanta styrkeförhållandet för regeringsbildningen är alltså inte det mellan blocken utan det mellan 50-procentsstrecket och de rödgröna.

I Svenska Dagbladet invänder Sanna Rayman mot Nilssons resonemang och menar att SD mycket väl kan släppa fram och utgöra stöd för en Löfven-regering. Detta eftersom SD vill locka LO-män och därför att de M-väljare som röstar på SD är arga på M och skulle inte överge SD om de stöder S-regering.
Men jag håller med PM Nilsson, som ju inte främst fokuserar på SD, utan på hur splittrade vänsterpartierna är. I Europavalet fick MP, V och FI fler mandat (4+1+1) än S (5). Riktigt så kommer det inte att gå i riksdagsvalet, men S kan bli kraftigt försvagade som ledande parti. MP och V kan stå för hela den väljarökning som ger vänstersidan fler röster än Alliansen, medan S backar.
Då kommer MP och V att kräva avgörande inflytande över regeringsförklaringen. När S-MP-V förhandlat fram en kompromiss, måste de sedan få Sverigedemokraternas stöd för att få beslut i riksdagen.
Vill Stefan Löfven verkligen bilda regering med dessa förutsättningar?
Och som PM Nilsson påpekar inför valrörelsen:

Regeringsduglighet har alltid varit en valvinnare. Orsaken till Tage Erlanders långa maktinnehav var inte att en majoritet av svenskarna var utopiska socialister utan att väljarna kände igen kompetens … Bildt, Borg och Reinfeldt tillhör Europas absoluta spetskompetens. Och centerledaren Annie Lööf är en dark horse som testats i hård motvind

Att valet inte är avgjort påminns man om idag då de fyra Allianspartierna har valkonvent i Nacka. Man presenterar sina gemensamma vallöften inför höstens riksdagsval.
— Vårt mål är att över fem miljoner personer ska vara i jobb år 2020, sa statsminister Fredrik Reinfeldt. Sedan 2006 har antalet sysselsatta ökat med 250.000 personer. Med detta mål avser vi att öka dem med ytterligare 350.000 i jobb.
Därmed skulle andelen sysselsatta bli 82 procent av arbetskraften. Detta mot de rödgröna som talar om bidrag och åtgärder som leder till sänkt tillväxt och sänkt sysselsättningsgrad.
Valet är inte avgjort. Och väljarna kommer nog till slut att tänka efter vad deras röst innebär för vad som händer efter valdagen.

Slopa riksdagsspärren, släpp in FI

Efter framgångarna för FI framför en matematiker på SvD Brännpunkt förslaget: Sänk ribban till riksdagen. Jag instämmer. Det är odemokratiskt att portförbjuda partier som har fått det antal röster som gett andra partier riksdagsmandat.
Däremot instämmer jag inte i den proportionella metod Johan Wästlund föreslår. Spärren har motiverats med att den underlättar att skapa en regeringsduglig majoritet. Det är en viktig aspekt. Men den kan istället för fyraprocentsspärr uppnås genom att avskaffa utjämningsmandaten som just ger de partier som klarar spärren proportionell andel mandat. Om de 39 utjämningsmandaten tas bort får partier med stöd av mindre än åtta procent av väljarna färre antal mandat än större partier. (De når inte upp i så många väljare att de kan ta mandat i varje valkrets, men de konkurrerar på samma villkor med stora partier.)
Med denna metod hade FI kunnat komma in i riksdagen i höst, även om man bara fått 2,2 procent. Kanske bara med ett mandat. Men det centrala för små partier är ju att kunna representera sina väljare och få en röst på demokratins formellt sett viktigaste arena.
Sammantaget skulle denna metod på ett bättre sätt uppnå ambitionen att skapa regeringsdugliga majoriteter. Se bara på hur utfallet i senaste riksdagsvalet: med min metod hade Alliansen haft egen majoritet denna mandatperiod. (Se mer tidigare i bloggen, Slopa fyraprocentsspärren)
Så här hade riksdagen 2010-14 sett ut utan utjämningsmandat och utan spärr:
(ny mandatfördelning/förändring/nuvarande mandat inom parentes)

107 mandat, Moderaterna, +-0 mandat (107)
21 mandat, Centerpartiet, -2 mandat (23)
17 mandat, Folkpartiet, -7 mandat (24)
11 mandat, Kristdemokraterna, -8 mandat (19)
112 mandat, Socialdemokraterna, +-0 mandat (112)
9 mandat, Vänsterpartiet, -10 mandat (19)
19 mandat, Miljöpartiet, -6 mandat (25)
14 mandat, Sverigedemokraterna, -6 mandat (20)
310 mandat, summa, -39 mandat (349)
156 mandat, Alliansen, -17 mandat (173 mandat)
154 mandat, oppositionen, -22 mandat (176 mandat)

Efter känslostyrt Europaval kommer. . .

Det är intressant att Godmorgon Kamrat, förlåt Godmorgon Världen,  i P1 ingående vältrar sig i Moderaternas tillbakagång i Europavalet, men bara i förbigående snuddar vid att Socialdemokraterna kan få det väldigt svårt att samla en allt mer splittrad vänster efter riksdagsvalet.
Sanningen är ju att Socialdemokratin mycket väl kan vara i minoritet inom vänsterblocket. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ kan ha fler mandat än S när en regering ska utses efter en eventuell vänsterseger i september. I Europavalet fick dessa tre partier sex mandat, mot Socialdemokraternas fem mandat.
Med ett sådant valresultat också till riksdagen kan S på inget sätt diktera villkoren för en ny vänsterregering. MP, V och FI kommer att kräva mycket stort, ja, avgörande inflytande över regeringens politik.
Det Miljöpartiets kongress lagt fast i helgen kommer att bli regeringspolitik: kortare arbetsvecka och all den ansvarslösa politik som Grekland står för och som fört landet till bankrutt.
Vill väljarna som inte röstade i Europavalet, men som bryr sig om ekonomi och jobb verkligen ha det så?
Min slutsats är att väljarna inte tycker Europavalet är viktigt och därför kan man rösta symboliskt. Man kan ”slå ett slag för” olika hjärtefrågor utifrån känslomässiga utgångspunkter: feminism, miljö, djurskydd.
Men ska dessa frågor också avgöra regeringsfrågan?
Jag tror inte att så blir fallet. Den tredjedel av svenska folket som inte röstade nu men som kommer att rösta i september, kommer att lägga sin röst utifrån helt andra premisser. Vilket alternativ kan bäst regera landet i en orolig ekonomisk tid? Vem kan bäst skapa förutsättningar för nya jobb?
Vi kan få se en vindkantring i politiska valutfall utan motstycke i svensk historia. Kraftiga vänstervindar i det oviktiga Europavalet som under sommaren vänder och ger byiga, men ändå tydliga vindar i Alliansens segel.
Jag hoppas detta. Visst har Johan Norberg, krönikör i nämnda radioprogram, att de etablerade partierna inte har rätt att se väljarna som sina. ”Partitillhörighet” är ett auktoritärt synsätt på väljarna. Men jag hoppas innerligt inte denna från partiidentifikation friare ställning är detsamma som att väljarna valt en ny kortsiktig, symbolisk och känslostyrd ansvarslöshet.
Det blir kanske, ändå, en spännande valrörelse.