När jag stött på olika borgerliga opinionsbildare de senaste veckorna blir de förstummade när jag på frågan om hur det går i riksdagsvalet säger att Alliansen mycket väl kan bli största regeringsalternativ. ”Jo, jag tror fortfarande de vinner”, tvingas jag förtydliga.
I Svenska Dagbladet tar Novus-chefen Torbjörn Sjöström upp en av de analyser som får mig att inte tro på opinionsmätningarna, Något nytt har hänt i väljaropinionen:
Finanskrisens effekter var begränsade i Sverige, men bilden hos väljarna sitter kvar. Till det har rapporterna kring skola och sjukvård gjort att samhällsproblemen anses vara mycket stora.
Svenskens bild av samhället skapas av den mediala bevakningen av problemen. En majoritet anser i dag att skolan och sjukvården är dålig, samtidigt som en majoritet är nöjd med sina egna kontakter med desamma …
Bilden är att majoriteten har fått det kraftigt försämrat. Man ser inte skogen för alla träd, fokus är på de ruttna träden som döljer en förhållandevis frisk skog.
Korrekt. Det är Socialdemokraterna och mediernas redaktioner som medvetet drivit fram denna falska bild, i förhoppningen att en krisstämpel ska missgynna sittande regering. Vilket också skett. Men Socialdemokraternas egen politik svarar inte upp mot den förändringsvilja som den uppblåsta problemformuleringen skapar hos väljarna till vänster. Sjöström skriver:
De partier som vuxit i opinionen har en tydligare ideologisk linje som fångar upp olika protestaktioner mot regeringen. Något som Socialdemokraterna inte lyckats med i den omfattning som var förväntat.
Exakt. Men sedan spår Sjöström att det ”oavsett regering” blir ”ett stökigt läge med väljare som premierar partier som uttrycker ett missnöje”.
Fel. Det är just detta faktum – risken för stökig vänstermajoritet – som väljarna kommer att ta till sig när valrörelsen väl går in i sitt intensiva skede. En röst på Stefan Löfven är inte en röst för en gammaldags S-regering utan en röst för en mångpartiregering där gröna, lila och knallröda typer som Jonas Sjöstedt, Gustaf Fridolin och Gudrun Schyman kommer att försätta Löfven i minoritet inom vänsterblocket.
Då kommer ”gråsossarna”, som i valen 2006 och 2010 gick till nya Moderaterna och som i opinionsmätningarna senaste året gått tillbaka till S, för tredje gången ge Fredrik Reinfeldt sitt röst.
Socialdemokraternas groteska svartmålning av Sverige, ivrigt påhejad av en mediebransch som saknar intresse av att förmedla verkligheten, kommer att visa sig vara ett monumentalt strategiskt och taktiskt misstag. Man har inte fått väljarna att gå från M till S, som avsikten varit, utan fått många väljare att gå vänsterut till mer radikala partier.
Svartmålningen av den svenska vardagen håller också på att slita S i två delar. Den har givit vänsterradikala krafter luft under vingarna. Titta bara på ungdomsförbundet SSU. De låter mer som vänsterpartister och miljöpartister än traditionella socialdemokrater.
Denna radikalisering skjuter Löfvens planer på att framstå som seriös regeringsbildare i sank. Han blir i händerna på betydligt radikalare krafter om vänstersidan blir störst i riksdagsvalet, än vad mittenväljare önskar.
Detta kommer medierna inte att kunna dölja under valrörelsens intensivskede.
Allt annat än en röst på Alliansens partier är en röst för en radikal omsvängning av svensk politik. Kraftigt höjda skatter på allt som rör sig, helt nya nivåer på politikernas ingrepp i medborgarnas privatliv, ett paradis för bidragstagare och en ekonomi som går i Greklands fotspår.
Så därför tror jag att väljarna, när de verkligen har att i demokratisk ordning bestämma landets framtid, på valdagen ska ta sitt förnuft till fånga och välja det ansvarsfulla och pragmatiska alternativet.
Visst kommer Alliansen att tappa, men de kan tappa fyra-fem procentenheter (från 49,4 till 44,4 procent) så länge vänstersidan stannar på ungefär samma nivå som 2010 (43,6 procent). Det kan ske om MP och V växter på S bekostnad.
Med ett sådant valresultat är det parlamentariska läget exakt detsamma som nu. Som så ofta i svensk historia får vi en minoritetsregering. Dock en som kan regera. Om däremot vänstersidan skulle få 45 och Alliansen 44 hamnar Sverige i det läge Sjöström beskriver. Då blir det stökigt. Riktigt stökigt. Varför skulle ett borgerligt parti i detta läge gå in och rädda vänsterradikala valsegrare? Väljarna borde få ta konsekvensen av sitt röstande.
Därför bör väljarna tänka efter före. Det behövde man inte i EU-valet. Det var ett pajasval, ett låtsasval där man kunde blidka allehanda dåliga samveten. Men i riksdagsvalet gäller det den egna ekonomin, jobben och framtiden. Då kommer väljarna att tänka två gånger innan man följer medievänsterns locktoner.