Vem i hela EU ska man rösta på?

Svenska Dagbladet rapporterar om en mätning som Europaportalen beställt om hur kända partiernas toppnamn i Europaparlamentsvalet i maj är. 74 procent kan inte namnge någon kandidat. Hälften av de som ger svar har fel. Det säger något väsentligt om unionen.
Själv har jag inte bestämt mig. Så här i inledningen av valrörelsen har jag tre namn överst på listan:

Junilistans förstanamn Jörgen Appelgren, 58, har varit chefsekonom på Nordea och dessförinnan departementsråd på finansdepartementet under Göran Perssons tid som finansminister. Han ger bästa svaret i SvD:s enkät: ”Den viktigaste frågan under mandatperioden är att se till att EU inte får beskattningsrätt.” Därmed håller han fast vid Junilistans profil: ja till samarbete men nej till nuvarande utveckling mot allt hårdare centralstyre från Bryssel. Beskattningsrätten är sista skyddet för nationellt självbestämmande. Men har han de rätta politiska ledaregenskaperna?
Folkpartisten Marit Paulsen, 74, är självklart den starkast lysande stjärnan i europapolitiken. En tant med integritet och engagemang. Men hennes hjärtefrågor är inte mina och hon är lite väl lojal mot Bryssel.
Moderaten Christofer Fjellner, 37, tillhör de få parlamentariker som låter tala om sig. Han tar strid mot byråkraternas förmynderi och för frihandel och konkurrens. Frågan är dock om han är så systemkritisk mot EU:s utveckling som jag vill demonstrera i valet.
Sedan finns det andra som kan ta sig upp på min topplista: den tidigare journalisten som är kristdemokraternas toppnamn, Lars Adaktusson, 58, blir intressant att följa. Hur ser han på EU:s utveckling?
Jag tycker också moderaten Gunnar Hökmark, 61, har en sund syn i utrikespolitiken där han engagerat sig för demokrati och mänskliga rättigheter när andra hållit tyst, exempelvis när Georgien anfölls av Ryssland. Men kan han hålla distansen till eliterna i Bryssel?
Vi får se vad som händer. I bästa fall kan vi få en spännande diskussion fram till 25 maj.

Den politiska cynismen i House of cards

Den första TV-serien som gjort succé via internet istället för att sändas via TV-kanal, House of cards, rullar nu på med en andra säsong hos Netflix. Oscarbelönade Kevin Spacey spelar den genomcyniske kongressmannen Underwood. Svenska Dagbladet skriver i Hatkärlek till maktens nakna cynism:

Däremot är det synd att Underwood är så onyanserad i sin cynism. I den gamla BBC-serien tror huvudpersonen verkligen på Storbritannien. … Men vad [den amerikanske politikern i nya serien] tror på förutom det egna avancemanget är svårt att gissa. Denna svaghet i tankearbetet kring seriens primus motor framhålls på något sätt som dess styrka – varenda monolog riktad in i kameran syftar till att understryka Underwoods oöverträffbara nihilism. Fanns det någon rättvisa i världen skulle hela projektet haverera. Men det gör det inte. Andra säsongen är att döma av de fyra första avsnitten ännu bättre än den första.

Men den råa, kalla nihilismen är ju styrkan i serien, just därför att den är i perfekt samklang med vår tid. Dagens politiker har inga ideal eller värderingar som de står upp för. Det enda som räknas är att vara så slätstrukna som möjligt för att inte stöta bort väljarna. Därmed är House of cards en spegel av dagens samhälle — av 2010-talet — om än satiriskt tillspetsad.
Sydsvenskan påpekar att det inte bara handlar om USA, Ett korthus om makt, inte om USA:

Det kunde vara antiken, det kunde vara ett medeltida tyskt kungadöme eller en bostadsrättsförening. Här är politiken pynt. Makten är kärnan, resten scenografi.

Men även om makt alltid måste komma först för dem som vill nå toppen, något som varit känt sedan Niccolò Machiavelli, har vi tidvis sett politiska ledare som också haft värderingar, som slagits för något, som haft ambition att åstadkomma något större än egen maktposition. De ledare som gått till historien har kunnat förena överlägsen maktstrategisk spelförståelse med modet att stå för filosofiskt tydliga och omstridda värderingar. Lincoln och Churchill är störst för mig. I vår samtid vill jag nämna Thatcher. Och i Sverige Fälldin.
Denna kombination saknas idag. Och just detta tar House of cards fasta på. En sann, om än skruvad, bild av vår tids uddlösa politiker.
Därför är jag ambivalent till serien. Den skildrar det allt småaktigare taktiserandet som fick mig att lämnade partipolitiken. Jag ser hellre dokumentärer och filmer om ledare i historien som åstadkommit hisnande prestationer, även om de också har smutsat ner händerna genom taktiserande intrigmakeri. Men om resultatet är storartat nog kan man reducera taktiken till exempel på personernas storslagenhet och genialitet. Jag accepterar intriger som medel för att nå ett gott mål, men mår illa när de används bara för egen vinning.

Kränkta av fakta

I senaste numret av magasinet Neo skriver professorn i historia Dick Harrison om vår tids värsta sjuka, lättkränktheten:

Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.

Man vill bara skratta åt eländet, men Harrison varnar för lättkränktheten:

Det är lätt att bli raljerande över den eskalerande relativisteringen av kunskap och bildning som vi idag omsveps av — och det är lätt att tröttna, att skaka på huvudet åt dumbommarna och ignorera det hav av kränkbara integriteter som självodlas på mediernas fält. Men på sikt är situationen för allvarlig för att kunna bagatelliseras. 1900-talets historia utgör ett avskräckande facit.
Vi känner blott alltför väl till följderna av att svart påstås vara vitt och av att en propaganda lögn transformeras till sanning när den upprepas tillräckligt ofta. Sett ur den synvinkeln finns det bara en väg framåt: att inte förskräckas över behovet att stundom publicera obehagliga sanningar, att inte frukta den ilska som kan väckas när slumrande, nydefinierade integriteter kränks.

Kloka ord. Fakta måste alltid övertrumfa de starkaste indignerade känsloutbrotten. Hur kränkt någon än anser sig vara, finns ingen anledning att förtiga sanningar. Vår tids förvridna integritet ska inte få mota ut upplysningen och strävan efter ny kunskap. Hela mediebranschen borde läsa Harrisons artikel och fundera på vems ärenden man går när man ängsligt och oroligt försöker undvika allt som någon kan anse vara ”kränkande”.

Valvinnare att höja skatterna mest?

Nu har vi hamnat i den makabra situationen att svenska partier tävlar om vem som ska höja skatterna mest.
Uppenbarligen tror politikerna att väljarna vill ha sänkta inkomster och mindre att röra sig med. Varifrån kommer den idén? Är det så att man fullt ut tror på vad som sägs inom den tjattrande klassen av journalister, statsvetare och kulturvänster?
Värst hittills är Miljöpartiet. Dagens Industri skriver i ledaren, MP värre än V på att höja skatterna:

Redan tidigare har Miljöpartiet intagit samma linje som Socialdemokraterna, att jobbskatteavdraget ska trappas av vid högre inkomster. Skillnaden är att S anser att höga inkomster är över 60.000 kronor och att MP anser att de är höga redan vid 40.000 kronor i månaden. Men nu räcker det inte med denna åtgärd. I gårdagens utspel säger miljöpartisterna att den statliga skatten ska höjas med 3 procentenheter för månadsinkomster över 40.000 kronor. Därmed blir marginalskatten 55 procent för inkomster över 40.000 kronor per månad. Och 60 procent över 51.300 kronor. Dessutom innebär avtrappningen av jobbskatteavdraget en marginaleffekt i sig. Världens högsta marginalskatt ska alltså bli ännu högre, och MP vill höja den mer än Vänsterpartiet.

Nu vill ju inte Nya Moderaterna vara sämre och det får internationell uppmärksamhet. Bloomberg rapporterar om finansminister Anders Borgs utspel, Sweden’s Borg Seeks Higher Taxes as Election Pushes Spending:

Sweden’s Finance Ministry proposed raising taxes on pension savings and motor vehicles to build buffers and raise revenue for spending to win back voters ahead of elections in September.

Ta pengarna av vanligt folk! Är det verkligen årets valvinnande slogan?
Logiken bakom denna bisarra populism är socialistiskt tänkande: med högre skatter kan staten och politikerna fatta klokare beslut om hur människor ska konsumera. Mer pengar kan läggas på skola, vård och omsorg. Får medborgarna behålla lönen för sitt arbete kommer de bara att konsumera sprit, godis och onödig lyx. Bättre då att politikerna tar hand om pengarna.
Detta tänkande är fel från alla vinklar. För det första spenderar Sverige redan betydligt mer av BNP på skolan än de länder vars elever presterar bättre. Det är inte pengar som skolan saknar, utan disciplin och respekt för kunskap. Att kasta ännu mer skattepengar på skolan kommer inte att ändra ett dugg.
För det andra konsumerar amerikanska folket betydligt större andel mjuka tjänster än det svenska folket. S-regeringens långtidsutredning 2003/04 konstaterade:

I USA väger välfärdstjänsterna t o m tyngre i den totala konsumtionen än i Sverige. Det framgår av tabell 4.3, där hälso- och sjukvård, utbildning och övriga offentliga tjänster tillsammans svarar för 64 procent av all konsumtion exklusive fritid, samt av tabell 1.1 som visar 36 procent offentliga tjänster av den totala konsumtionen i Sverige. På de inkomstnivåer som man har i USA och som ligger en bra bit över inkomsten per capita i Sverige efterfrågas således mer av det som i Sverige produceras i den offentliga sektorn.

Amerikaner som behåller större del av sin lön ser till att — frivilligt — satsa på pensionssparande, ungas utbildning i bra skolor och trygghetsförsäkringar. I Sverige anses det att mjuka välfärdstjänster ska vara ”gratis” eftersom staten styr och ställer med skola, vård och omsorg. Men politikerna prioriterar inte välfärdstjänster, utan lägger skattepengar på inte minst transfereringar till dem som inte arbetar. (Stefan Löfven lovar ju återställa denna tradition om att prioritera dem som inte arbetar, på bekostnad av dem som arbetar.)
Det finns alltså ett tryck hos medel-Svensson om att med högre välstånd ta del av bättre välfärdstjänster. Det är detta partierna tolkar som vilja att höja skatten. Väljarna tror nämligen att högre skatter ger bättre välfärd. Men offentligt drivna verksamheter är inte effektiva. Alla måste ha samma nivå på tryggheten, även om människor befinner sig i väldigt olika situationer. Amerikanen kan satsa på de mjuka tjänster man prioriterar och välja bort de man inte behöver. Så kan inte svenskar göra om man överlåter besluten åt politiken. Då får man minsann betala fullt pris för alla tjänster, även de man aldrig kommer att behöva. Då blir naturligtvis servicen för de tjänster man prioriterar lägre än de man önskar sig.
Hur i hela världen kan vi vara så korkade att vi tror att mer pengar till politikerna kommer att ge bättre välfärd?
Se mer: Skattehöjningar ger inga nya pengar (kapitel jag skrev 2004)

Ingalunda kört för regeringen

Är det rökt för Alliansen? Inför förra valet var enigheten total i den tjattrande klassen av statsvetare, journalister och kulturfolk om att den borgerliga regeringen var körd. Så blev det inte när folket fick säga sitt.
Det intressanta är att opinionsinstituten inte ändrat metod sedan förra gången, då MP och V också dramatiskt överskattades och C och KD lika häpnadsväckande underskattades. Ska instituten få lika fel den här gången? Tja, den tjattrande klassen hoppas innerligt inte det. Man vill ha vänstern vid makten.
Men någonting är grundläggande fel i mätmetoderna om samma avvikelser sker i varje cykel för mandatperioden. En som lärt sig att inte ta efter kollegan Sören Holmberg intervjuas i G-P, Gapet mellan blocken ökar:

Henrik Ekengren Oscarsson, som är professor i statsvetenskap och leder valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, vill ändå inte räkna ut alliansen helt och pekar på att den i de två senaste valen varit bra på att mobilisera soffliggarna. I dagens Sifo vill 14,1 procent inte uppge något parti.
– I stort sett är det alliansen som ligger bakom att valdeltagande ökade så mycket i de två senaste valen. På 60-talet var det S som tjänade på högt valdeltagande i riksdagsvalet men så är det inte längre, säger han.

Det är en teori. En annan kan illustreras av väljare som ringt mig efter att ha blivit intervjuade av ett opinionsinstitut och återgivit konversationen:

— Vilket parti skulle du rösta på om det var val i dag?
— Jag vet inte riktigt. Kanske KD, kanske C, kanske M.
— Men om du måste välja?
— Jag vet inte. Det är inte val än.
— Då sätter jag dig som ”vet ej”.

Att inte räkna med väljare som tydligt vet vilket block de ska rösta på, men som inte bestämt sig för parti (och vilken person man ska kryssa), är ett inbyggt mätfel. Om det åter visar sig i valet att vänsterpartierna inte har det övertag mätningarna hävdar måste instituten ändra sina mätmetoder om de ska ha någon trovärdighet.
En tredje faktor som vi bör ha i minnet är att bedömning av en opinion som är uppdelad i två huvudalternativ ska tolkas på ett annat sätt än när det handlar om sex-sju-åtta alternativ. I USA är man van att tolka två alternativ — republikan mot demokrat — och då är tumregeln att valet anses jämt så länge ingen kandidat kommit upp i 60 procent. Detta eftersom en opinionsförändring får dubbel effekt: om en kandidat tappar fem procentenheter växer motståndaren i ungefär samma omfattning. Därför är ett underläge på 16 procentenheter, så som Sifo nu visar, egentligen ett underläge på åtta procentenheter.
Jag skulle också vilja påminna om den tes som förr ofta fogades till publicering av opinionsmätningar: de ska tas med en rejäl nypa salt.

Värsta sortens politiska ohederlighet

Politiker ska ta ut svängarna och söka konfliktytor som kan visa väljarna på skillnader mellan alternativen. Men i takt med att värderingarna fått mindre betydelse och partierna ligger närmare varandra blir jakten på utspel allt mer desperata. Då avslöjas politikers egna moral och hederlighet.
Ett exempel på vidrigaste sortens politiska taktik avslöjas av Johanne Hildebrandt, som visar hur oppositionen ägnar sig åt att smutskasta svenska soldater som varit i Afghanistan. Försvarspolitikern Peter Rådberg (MP) påstod sig vara förvånad över att insatsen i Afghanistan inneburit att civila träffats och gjorde hetsiga medieutspel om att ÖB måste kallas till förhör. Hildebrandt skriver i Svenska Dagbladet idag:

Därmed misstänkliggjordes  soldaterna för att få lite uppmärksamhet i media, vilket var illa. Men det Rådberg inte berättade var att han mycket väl känner till SOG:s insatser i Afghanistan.  … Som försvarspolitiker har Rådberg tillgång till hemlig information. Han känner också väl till FN-mandat, ROE och insatsregler och det är faktiskt hans jobb att skaffa sig kunskap om de insatser han är med att besluta om. Påståendet att han inte känner till SOG:s insats är därför rent trams. …
Ambassadör Henrik Landerholm som tillbringat 21 månader med de svenska soldaterna i Afghanistan säger följande i en kommentar. ”De svenska specialförbanden har gjort imponerande insatser i arbetet att lagföra afghanska våldsverkare. Min bild är att ingen använt mer våld än vad nöden krävt”.
Därför är det djupt ohederligt att Peter Rådberg spelar ovetande och försöker plocka billiga politiska poäng på bekostnad av de kvinnor och män som riskerar sina liv när de utför den insats han själv har varit med och beslutat om. Någon form av anständighet måste man väl ändå kunna kräva av en försvarspolitiker, oavsett politisk färg?

Att svartmåla soldater som riskerar sina liv, i syfte att vinna några spalters uppmärksamhet i medierna visar på vilken sorts moral Peter Rådberg och hans kollegor i oppositionen har. Han offrar sanning och heder för att slå sig fram. Han spelar okunnig även om han vet. En sådan person är inte bara manipulativ utan en lögnare. Ska vi verkligen ge falska människor som dessa politisk makt?
Jag tycker vi alldeles för lite diskuterar de politiska kandidaternas heder, kompetens och kvalifikationer att leda landet. De politiker vi väljer får stor makt över våra liv. Vill vi då ha manipulativa lögnare på dessa poster?

Så raseras välfärden i (S)ödertälje

Den som vill se hur välfärden kommer att raseras om Socialdemokraterna vinner regeringsmakten i höstens val kan studera hur partiet agerar i Södertälje där man har makten.
Nuri Kino berättar i Svenska Dagbladet hur han och en barndomsvän startade ett litet hemtjänstföretag — Omtanke — åt sina åldriga föräldrar och andra, för att skapa den trygghet som kommun inte kunde ge. Nu har vänstermajoriteten med ett hugg, stärkta av mediernas kampanj mot allt vad privat service heter, satt stopp för mindre välfärdsföretag. Han skriver i Ideologierna går före människorna:

På Omtanke har vi utbildat sex personer så väl att de alltid kommer att hitta jobb. Vi har gett sju andra personer en möjlighet att komma in i samhällsgemenskapen tack vare anställningsbidrag, tre av dessa har sedan bidragstiden gått ut fått heltidstjänster. Vi har anställt ytterligare ett 30-tal, de flesta av dem har varit arbetslösa längre perioder. ”Till och med romer”, som en arbetsförmedlare spontant uttryckte sig häromdagen, har vi anställt.
Små företag kan växa tillsammans med sina anställda. Nu ska våra anställda bli arbetslösa – igen. Södertälje får fler bidragstagare. Otryggheten för ”brukare” och anhöriga blir stor. Att S, V och MP är beredda att avskaffa valfriheten (LOV) till det priset visar hur lite människor betyder i deras värld.

Ja, blir det en vänsterseger i riksdagsvalet kommer välfärdssektorn att bli en krisbransch där tusentals företag kommer att tvingas lägga ner i en takt som kommunister säkert kan vara stolta över. Arbetslösheten kommer att skjuta i höjden och svensk tillväxt falla i botten.
Jag hoppas människor tänker efter före de lägger valsedeln i riksdagsvalet. Ska hela Sverige bli som (S)ödertälje?

Vattenfalls kolsatsning gjordes för tio år sedan

De som vill förbjuda privata aktörer i välfärden tror blint på att det offentliga är bättre. De bör studera Vattenfall. Utmärkt exempel på hur offentligt ägda verksamheter drivs. Skandalerna och de dåliga affärerna avlöser varandra. Idag avslöjar Dagens Industri att Vattenfall gör affärer med korrupta ryska bolag, Vattenfall gör affärer med ryskt skandalbolag:

Förutom att köpet sannolikt strider mot statens ägardirektiv innebär den uppdagade korruptionshärvan också en säkerhetsrisk.

Samtidigt rapporterar TV4:

Statliga Vattenfalls felsatsningar på kolkraft riskerar att kosta bolaget upp till 400 miljarder kronor.

Men denna kolsatsning inleddes under S-regeringens tid. Fokus skrev i en analys 2010, Härdsmältan:

Lars G Josefsson [Vattenfalls vd, utsedd av Göran Persson sommaren 2000] hade knappt hunnit börja innan han köpte koleldade kraftverk i Tyskland och Polen för tiotals miljarder, en process som hade börjat med föregångaren men nu accelererade. Köpen utlöste en kritikkanonad mot Vattenfall och mot s-regeringen. En näringsminister (Björn Rosengren) prickades för styrningen, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning.
Sommaren 2004 släppte Riksrevisionen en gravt kritiskt rapport om Vattenfall och dess styrning. Vid det här laget var det politiska trycket så hårt att regeringen blev tvungna att agera. Under början av 2005 tog riskdagens näringsutskott fram ett förslag till en extra paragraf som klubbades på bolagsstämman i april samma år: »Bolaget ska inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till en ekologisk och ekonomisk uthållig svensk energiförsörjning.«
Nu blev det svårare för bolagsledningen att helt undvika miljömålen. Men den nya paragrafen innehöll ett par luckor. Till att börja med var den begränsad till enbart »svensk energiförsörjning«. Kolet fanns ju i Tyskland. Men ännu viktigare: formuleringen om affärsmässigheten var kvar.

Efter regeringsskiftet fortsatte dock de galna affärerna fram till 2009. Båda politiska blocken är alltså ansvariga. Det bevisar väl att inga politiker duger som ansvariga för tunga, strategiska och för välfärden avgörande verksamheter.
Ändå är det privat näringsliv som i samhällsdebatten hängs ut som skurkar som gör vinster. Är det verkligen offentliga verksamheter som går med miljardförluster vi vill ha?!? Någon gång måste det bli ett stopp på svartmålningen av vinster. Det som hotar välfärden är förluster. Vinster däremot är ett helt nödvändiga inslag i ekonomin om vi vill bevara och utveckla välfärden.
Säg ”Ja” till vinster. Och ”Nej tack” till förluster.

Alkohol visar politiker som svaga

Det socialdemokratiska borgarrådet Tomas Rudin i Stockholm har ertappats med att ha snattat på Systembolaget. Politikern greps av väktare utanför butiken med en flaska whisky han inte betalat för. Medierna fylls nu av sympati och ursäkter. Aftonbladet skriver:

Det är bra att Tomas Rudin nu tar itu med sina problem. Det är viktigt att han får stöd och hjälp.

Men Rudin är inte vem som helst. Han var inte en lågavlönad assistent eller arbetssökande som saknade inflytande över dig och mig. Han var en politiker som ville ha makt att bestämma allt mer över varje medborgares liv.
Enligt medieuppgifter snattade Rudin en flaska whisky av märket Highland Park som kostar 502 kronor. Det var inte en flaska renat av billigare slag, utan något som tillhör det finaste och lyxigare.
Hade Rudin varit en maktlös person hade det naturligtvis bara varit tragiskt. Men Rudin tillhör den politiska klass som anser sig vara omnipotent. Politiker anser sig så kloka och begåvade att de vill styra varje detalj av medborgarnas liv. Hur föräldrar delar på föräldrarnas ansvar för barnen, hur sjukvården ska organiseras, hur svensk ekonomi ska styras, hur pensionssystemet ska utformas, hur äldreomsorg får anordnas.
I Sverige har vi lagt en enorm makt i politikers händer.
Då blir det hysteriskt falskt när medierna ursäktar politiker som inte ens kan ta hand om sig själva.
Om makten över vår välfärd ska ligga i politikers händer måste dessa vara av ett helt annat virke än vanligt folk. De måste ha en skyhögt högre moral, en oantastlig integritet och mental styrka som överskrider det mesta.
När det gång på gång visar sig att vi inte har politiker av den kalibern måste vi ju ställa oss frågan: Vill vi lägga miljoner människors liv i händerna på maktpersoner som Rudin?
Mitt svar är: nej. Politiker är inte bättre än andra. Därför ska de inte heller bestämma över andra människors liv i den utsträckning som sker i vår tid. Vi medborgare kan och ska bestämma mer över våra egna liv. Vi ska också ställa upp som medmänniskor för dem som har problem. Det är så ett solidariskt och tryggt samhälle skapas. Inte genom att ge makten över våra liv till politiker som inte mäktar med ansvaret.
Rudin-affären är en i raden av händelser som visar att vi i alldeles för hög grad tror att politiker är övermänniskor som kan lägga allas våra liv tillrätta på ett tryggt sätt.

Facket försöker köpa regeringsmakten

Svenska Dagbladets kartläggning visar, 70 miljoner i LO-stöd till S:

LO centralt betalar varje år in sex miljoner kronor till den socialdemokratiska partikassan. Valår brukar också LO ställa kampanjarbetare till partiets förfogande och 2010 plussade man på själva bidraget med en halv miljon kronor. Men också enskilda fackförbund bidrar … LO har de senaste fem åren gett över 70 miljoner kronor i stöd till Socialdemokraterna.

Tänk om ett företag bidragit med ens en bråkdel av detta till något borgerligt parti, vilket ramaskri det skulle bli! Detta köp av politiskt inflytande är betydligt mer allvarlig korruption än de anonyma gåvor till partierna i tusenkronorsklassen någonsin kan utgöra.
Om ena parten på arbetsmarknaden köper sig politisk makt rubbas balansen i svensk ekonomi. Politiken bör stå över parterna på arbetsmarknaden. Alternativet är att också företag och näringsliv börjar pumpa in miljoner i partier som vill öka den ekonomiska friheten. Är det vad Socialdemokraterna och LO vill se? Om inte måste miljonrullningen från facket in i sossepartiet upphöra.