I senaste numret av magasinet Neo skriver professorn i historia Dick Harrison om vår tids värsta sjuka, lättkränktheten:
Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.
Man vill bara skratta åt eländet, men Harrison varnar för lättkränktheten:
Det är lätt att bli raljerande över den eskalerande relativisteringen av kunskap och bildning som vi idag omsveps av — och det är lätt att tröttna, att skaka på huvudet åt dumbommarna och ignorera det hav av kränkbara integriteter som självodlas på mediernas fält. Men på sikt är situationen för allvarlig för att kunna bagatelliseras. 1900-talets historia utgör ett avskräckande facit.
Vi känner blott alltför väl till följderna av att svart påstås vara vitt och av att en propaganda lögn transformeras till sanning när den upprepas tillräckligt ofta. Sett ur den synvinkeln finns det bara en väg framåt: att inte förskräckas över behovet att stundom publicera obehagliga sanningar, att inte frukta den ilska som kan väckas när slumrande, nydefinierade integriteter kränks.
Kloka ord. Fakta måste alltid övertrumfa de starkaste indignerade känsloutbrotten. Hur kränkt någon än anser sig vara, finns ingen anledning att förtiga sanningar. Vår tids förvridna integritet ska inte få mota ut upplysningen och strävan efter ny kunskap. Hela mediebranschen borde läsa Harrisons artikel och fundera på vems ärenden man går när man ängsligt och oroligt försöker undvika allt som någon kan anse vara ”kränkande”.