Svenska soldater gör ‘Grease’ i Afghanistan

Amfibieregementets soldater i Mazar-e-Sharif gjorde i höstas (på ledig tid) en ny version av John Travoltas nummer ”Grease Lightning”. I helgen laddades videon upp på YouTube och fick genast en miljonpublik världen över.

ÖB Sverker Göransson har på sitt instagram skickat en hälsning:

— Snygga moves FS25! Ett bra exempel på positiv återhämtning efter proffsigt lösande av uppgiften.

Nyheter24 rapporterar att regissören av ”Grease” 1977, Randal Kleiser, har kommenterat soldaternas show på YouTube:

— Hey guys, great job. Very detailed. I laughed out loud all the way through. Congrats. When we filmed Grease back in 77 I never dreamed Swedish Marines would be duplicating it three decades later!!!

Några av killarna intervjuades i TV4 Nyhetsmorgon om filmen (1 feb): Möt soldaterna bakom Grease-parodin (TV4play).

Blir dansk splittring Löfvens?

Danmark skakas av regeringskris. Den rödgröna regeringen har spruckit. Socialistisk folkeparti, SF (motsvarigheten till svenska Vänsterpartiet), har hoppat av, eller som de själva säger till dagstidningen Politiken: ”Vi er blevet tvunget ud af regeringen”.
Den danska rödgröna regeringen med Socialdemokraterna i spetsen höll i 2 år och 3 månader.
Men det är inte bara en regeringskris eftersom partierna är oeniga. SF är internt splittrat och det råder fullt inbördeskrig som en följd av det tunga regeringsansvaret. Folkhälsominister Astrid Krag (SF) har lämnat partiet och gått över till S. Hon kallas nu ”råtta” av tidigare partikamrater och folketingsledamöter, rapporterar Jyllands-Posten i Endnu en rotte har forladt skuden.
Är detta en försmak av vad som kommer att hända i Sverige om Stefan Löfven får bilda en rödgrön regering i Sverige?
Se mer: Sveriges Radio i Danska regeringen spricker på energin, Veckans Affärer i Dansk kris när regeringen spricker,

Satir: Obamas tal till nationen

I natt svensk tid höll president Barack Obama sitt årliga tal till nationen. I Wall Street Journal ger satirtecknaren Martin Kozlowski det mest talande referatet:

Charles Krauthammer menade i Fox News att talet var pinsamt och mest innehöll gammal skåpmat.
Även center-vänstermagasinet New Republic ger en dyster bild av presidentens situation, Obama and the Democrats are in deep trouble:

I januari 2010 uppgav 57 procent bland registrerade väljare att de ansåg Obama förstod “problemen som människor som du har”. 42 procent ansåg inte det. Idag är siffrorna 47 mot 52 procent—pendeln har slagit 20 procentenheter till Obamas nackdel … I oktober 2010, kort innan republikanerna vann representanthuset, visade opinionsmätning i ABC/Washington Post att 44 procent av väljarna ansåg demokraterna skulle göra ett bättre jobb än republikanerna när det gäller ekonomin, 37 procent ansåg motsatsen. Idag anser 44 procent av väljarna att republikanerna skulle göra ett bättre jobb, mot 37 för demokraterna — en omsvängning på 14 procentenheter.

I november är det kongressval.

Stefan Löfvens regering – så kan den bli

Än så länge är det regeringen som får stå till ansvar för alla brister i samhället. Oppositionen anklagar och medierna förmedlar. Men snart, när valrörelsen drar igång, gäller det inte att klaga. Då måste oppositionen visa vad deras alternativa politik innehåller och vilka de politiska makthavarna i landet skulle bli.
Först då kan vi väljare jämföra två regeringsalternativ.
Eftersom Stefan Löfven är långsam med att ge några besked, vill jag gärna försöka hjälpa honom på traven. Det är ju exempelvis väldigt spännande vilka ministrar Sverige kommer att få om oppositionen vinner riksdagsvalet i september. Så här ser min gissning ut:
Statsminister Stefan Löfven (S), fackbas Metall
Utrikesminister Jonas Sjöstedt (V), redaktör Röd Press/montör
Justitieminister Susanne Eberstein (S), kammarrättsråd
Finansminister Magdalena Andersson (S), överdirektör Skatteverket
Socialminister Ylva Johansson (S), utbildningskonsult Kommunförbundet
Näringsminister Gustaf Fridolin (MP), reporter/folkhögskolelärare
Utbildningsminister Ibrahim Baylan (S), fackombudsman HTF
Försvarsminister Peter Hultqvist (S), kommunalråd
Arbetsmarkn.minister Mikael Damberg (S), yrkespolitiker
Landsbygdsminister Matilda Ernkrans (S), arbetsförmedlare
Miljöminister Åsa Romson (MP), yrkespolitiker
Kulturminister Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S), funktionär ABF
Socialförsäkr.minister Morgan Johansson (S), ledarskribent Arbetet
Migrationsminister Ali Esbati (V), samhällsdebattör
Infrastrukturminister Ingela Nylund Watz (S), landstingsråd
Biståndsminister Bodil Ceballos (MP), fil.kand
Integrationsmin Mehmet Kaplan (MP), presstalesman Sveriges muslimska råd
Skolminister Rossana Dinamarca (V), yrkespolitiker
Finansmarknadsmin Fredrik Olovsson (S), pressekreterare SSU
Bostadsminister Ulla Andersson (V), kommunalråd
Jämställdhetsminister Gunvor G Ericson (MP), sjuksköterska
Handelsminister Lena Sommestad (S), professor ekonomisk historia
Europaminister Marie Granlund (S), yrkespolitiker
Energiminister Ingela Edlund (S), LO:s energitalesperson
När jag tittar efter tänkbara namn utgår jag från partiernas talespersoner, liksom vilka som har viktiga uppdrag i riksdagen. Jag har alltså utgått ifrån de som har tyngst positioner i dagens opposition när jag sammanställt denna ministerlista. Förvånansvärt få av dem har någon yrkeserfarenhet utanför politiken, varför jag anger deras senaste arbete.
Naturligtvis utgår jag från ett feministiskt perspektiv som inneburit att antalet män reducerats till 41 procent: 10 män och 14 kvinnor.
MP har fått 5 ministerposter, V har fått 4 och S har 15.
En person, energiministern, är hämtad från LO istället för partierna. Detta för att Löfven säkert behöver väga upp Miljöpartiets näringsminister när det gäller den kommande energipolitiken. Det är närmast parodiskt att dagens opposition har exakt samma typ av inre stridigheter som de borgerliga hade på 1970-talet.
Jonas Sjöstedt kan bli utrikesminister och Gustaf Fridolin näringsminister, men S kan ta makten över arbetsmarknads-, social- och utbildningspolitiken. Alltså välfärdspolitikens kärna. Sjöstedt kan dessutom ”ringas in” av försvarsminister, europaminister och handelsminister från S. Fridolin ”ringas in” av finans-, arbetsmarknads- och infrastrukturminister från S.
Det blir knappast lättare för Löfven att hålla ihop den här regeringen, än det var för Thorbjörn Fälldin att hålla ihop borgerliga regeringar på 1970- och 80-talen. . .
Vi väljare har att avgöra om Lag Löfven kan leda landet bättre än Lag Reinfeldt. Valet är med andra ord inte en folkomröstning för eller emot Alliansen, om Alliansen gjort ett bra eller dåligt jobb. Frågan är om en ny regering blir dugligare än den sittande.

Ängsliga, enfaldiga Sverige

Det är inte lätt att skämta i vårt land där alla aktivt tycks leta efter tillfällen att anklaga andra för att vara kränkande. Ett aktuellt exempel är guldbaggegalan. Sissela Kyle kölhalas nu för skämten hon levererade som värd och programledare.
Sveriges Radio meddelar att många har reagerat och talar om rasistiska skämt när Sissela Kyle presenterat två medverkande med orden: ”Tack vare dem vet vi mycket mer om en negers uppväxt och en kurds hårväxt”. Detta sagt med tanke på att Marika Carlsson haft en turné som hon kallade ”En negers uppväxt” och Özz Nûjen ofta skämtat om kroppsbehåring.
Aftonbladet rapporterar: Sissela Kyle presenterade prisutdelaren Kodjo Akolor på Guldbaggegalan med orden: ”Nu blir det färgfilm.” Nu rasar branschen. Att namnet påminner om engelskans ”kodak color” (”färgfilm”) får det icke skämtas om i Sverige. SVT har bett om ursäkt för att man sände skämten: ”beklagligt och jättetråkigt”.
I Expressen skriver Jonas Gardell att han blev kränkt (även om han är van) av Sissela Kyle när hon presenterade hans nummer med orden: ”Ursäkta, kan en gammal människa få unna sig en sprallig homofil på måndagkvällen!”
Gardell menar att hela hans personlighet av detta skämt har bagatelliserats och blivit en karikatyr. Han blev ett skämt, utfrusen och inte en del av gemenskapen. På Svenska Dagbladets ledarsida ger Maria Ludvigsson i sin kolumn Gardell rätt: guldbaggegalan har reducerat honom från erkänd författare till sprallig homofil.
Ack, Sverige. Hur förvirrat och endimensionellt får det bli?!
Ett skämt är inte en filosofisk avhandling, ett tal om värderingar eller ett terapisamtal. Alla de som påstås ha blivit kränkta har ju själva spelat på sina unika egenhet för att sälja böcker och biljetter till föreställningar. Att exploatera sina olikheter är en ekonomiskt god affärsidé. Varför skulle inte en programledare med stå-upp-komik som uppdrag få anspela på de ord de framgångsrika kulturpersonligheterna själva använt? Hur kan det plötsligt förvandlas från öppenhet och djärvhet i deras mun till att bli rasism och homofobi i programledarens?
Är det så att bara bögar får framföra homoskämt och invandrare skämta om hudfärg? Ja, jag tror upprördheten över Sissela Kyle beror på att hon framträder som svensk och hetero. Hon får inte ta ut svängarna. Svenskt samhällsklimat är så inskränkt att humor bara är tillåten inom vissa väldigt strikta regler. Mina tankar går till diktaturländers officiella hållning (medan de förtryckta folken ofta utvecklar en sofistikerad humor för att överleva vardagen).
Det paradoxala är att de lättkränkta försvårar integration och respekt för olikhet med sin prinsessan-på-ärten-attityd. För om det är förbjudet att skämta om vissa, lämnas ju de utanför den gemenskap inom vilken vi ser varandra som jämlika och där vi behandlas på samma sätt som andra. De lättkränkta kräver särbehandling. Därmed exkluderar de ju sig själva från den stora gemenskapen. De surar i sitt självvalda utanförskap — som de sedan skyller på andra.
Baggegalan skämtade ju grovt också med maktpersoner: Stefan Löfven fick satirisk släng om sin tystnad, det framfördes insinuationer om att Fredrik Reinfeldt skulle ragga på 14-åriga tjejer som heter Filippa och den mest hånade på galan var ju kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth som ståendes på scenen fick gliringar om en viss tårta medan publiken hånskrattade åt henne.
Att dessa inte protesterar och anser sig kränkta beror förmodligen på att de inser att det är synnerligen prestigefullt att överhuvudtaget bli omnämnd under en sådan här direktsänd gala.

Hur definiera kränkning?

Ser att en del twittrar citat ur dagens gästkolumn i Världen idag, som jag står för:

”Allt som inte är kul uppfattas närmast som en kränkning”

Mindre och mindre allvarliga motgångar tolkas personligt, även om det är regler som gäller alla lika. Därmed upphävs ju själva innebörden i ordet. Ska vi tillåta att språket utarmas och inte längre gör skillnad på verkliga övergrepp och exempelvis dålig service?
Mig tycks det vara vänstern som driver på den här offermentaliteten, för att ställa ”någon annan” till ansvar. Men nog borde vänstern begripa att om man urholkar innebörden i orden så kommer det snart inte att finnas något sätt att tala om verkliga problem? Ska vi devalvera språket till slagord och krav som skriks rakt ut i luften utan urskillning och analys?
Vänstern sitter inte i regeringsställning, men när det gäller språket har vi alla lika stort ansvar att vårda det så att vi kan beskriva händelser och situationer på ett adekvat vis. Detta främst med tanke på dem som råkar riktigt illa ut.

Att förstå politik: Reagan om Thatcher

Att det konservativa partiet i Storbritannien, allmänt sett som det mest tillknäppta, gammalmodiga och bakåtsträvande partiet i västvärlden, valde en kvinnlig partiledare 1975 var fullständigt oväntat och historiskt. Ingen kvinna hade någonsin varit regeringschef eller ens utrikesminister i Europa vid den här tiden.
Det är intressant att läsa Charles Moore som i sin biografi (se mer i förra inlägget) över Margaret Thatcher letat upp kommentarer från världspolitiska spelare om det sensationella partiledarvalet.
När USA:s president Gerald Ford ska besöka London 1975 ber han sin utrikesminister Henry Kissinger ta fram en lista på vilka politiker han borde träffa. Thatcher finns inte med på listan. I Fords presidentbibliotek finns dåtidens omdöme bevarade. Kissinger meddelar Ford (9 maj 1975): ”Margaret Thatcher kommer inte att bli långvarig”. Det fanns en utbredd uppfattning om att hon inte var någon tungviktare som skulle kunna ändra på någonting.
Som framgår av förra inlägget hade journalister på exempelvis The Economist samma uppfattning. Thatcher var en bagatell. Så löd etablissemangens totalt obegåvade analyser.
En som inte lyssnade på eliterna var den nyss avgångne guvernören i Kalifornien, Ronald Reagan. Han träffade Thatcher i London (9 april 1975) och sa i ett radioframträdande i USA efter hemkomsten: ”Storbritannien kan få sin första kvinnliga premiärminister i landets 900-åriga historia. Margaret Thatcher, den nye ledaren för det konservativa partiet, är en kvinna med charm, säkerhet liksom styrka. Britterna vill ha politiker som står för någonting och det gör hon.”
Snacka om intelligent analys som visar på en djupgående förståelse för såväl människors egenskaper som brittisk kultur och historia. Amerikanen Reagan — B-skådespelaren — hade långt större insikt om europeisk politik än vad brittiska journalister hade om sitt eget land och politik.
Det här är väl en orsak till att jag gillar att läsa biografier över historiska personligheter. Där finns ett facit, inte bara en mängd lösa tyckanden. Där kan man se skillnad på dem som begrep sin tid och dem som bara trodde att de gjorde det. Föga förvånande brukar borgerliga och konservativa röster ha fått rätt, medan såväl det självgoda etablissemanget som skrikiga och tvärsäkra aktivister i politisk och medial vänster (i den mån dessa båda inte sammanfaller) fullständigt missuppfattat allting.

Thatcher: att vända angrepp till egen fördel

Den är bra reselitteratur, första delen av Margaret Thatchers officiella biografi författad av redaktören Charles Moore (som redan på 1990-talet fick ta del av all privat korrespondens och tillgång till Thatchers nära medarbetare och familj mot kravet att publicera först efter hennes död).
När kritiken av konservativa partiets ledare Edward Heath tar fart efter valförlusten 1974 finns flera tänkbara utmanare med brett stöd i partiet: Willie Whitelaw, Keith Joseph, Edward Du Cann och Ian Gilmour. Thatcher har också stöd, men hon har degraderats av partiledaren till skuggminister utan portfölj. Hon är själv i högsta grad medveten om att det finns stort motstånd mot en kvinna som partiledare och därmed, i nästa valrörelse, kandidat till premiärministerposten.
Karaktäristiskt för Margaret Thatcher ser hon sig inte alls som ett offer för diskriminering, utan talar och taktiserar utifrån detta som ett faktum. Och hur hon kan ändra på det. Här tycker jag att hon och den äldre Nelson Mandela liknar varandra. De är inte ute efter att nå fördelar genom att tycka synd om sig själva och den identitet man är en del av. Man ser framåt: hur ändra sakernas tillstånd, inte genom att förgöra den gamla makteliten utan genom att få dem med sig?
Thatcher gjorde det genom att utföra ett strålande jobb på sin nya skuggministerpost. Allt medan den ena mannen efter den andre visade sig ha brister som ledarkandidat (någon hade skelett i garderoben, andra hade inte viljan att göra de uppoffringar partiledarskapet innebär, någon visade sig i den hårda mediegranskning som följde på rykten om möjligt partiledarämne inte kunna stå upp för sina uttalanden utan backade vid kritik). När favoriterna en efter en skapade tvivel kring sig, skapade Thatcher ökad respekt genom hårt och konsekvent arbete.
När hon seglade upp som en favorit skrev tidningen The Economist att hon var ”exakt den sortens kandidat som bör ställa upp och förlora harmlöst”. Ännu var den rådande uppfattningen, ”Vi behöver väl inte ta den här Thatcher seriöst, eller hur?”
När partiledaren Heath såg vartåt det började luta, planterade hans medarbetare en sex månader gammal intervju från en obetydlig tidning där Thatcher hade ombetts att ge råd till familjer om hur de ska sköta hushållsekonomin. Thatcher hade som vanligt varit rak på sak och talat om att göra stora inköp på rea, inte minst med tanke på den höga inflationen. Detta slogs upp stort när hon nu såg ut att bli partiledarkandidat, med vinkeln att hon förespråkade ”hamstring”, något som under andra världskriget ansetts vara något fult och osolidariskt.
Nu visade hon sin styrka. Istället för att backa, göra pudlar och hamna på defensiven, gick hon till motattack. I en radiointervju sa hon, ”Du kan kalla det hamstring, men jag kallar det att vara en ansvarsfull husmor.” Hon bjöd hem media till sitt Londonhem och lät dem inventera skafferi och förråd. Tidningar gjorde detaljerade listor på hur många kilo socker, burkar sardiner, honung, marmelad mm som det Thatcherska hushållet hade i lager.
Kungamakaren Airey Neave konstaterade att Thatcher genom att agera som husmor förändrade väljarnas intryck av både henne och det konservativa partiet: ”Många hemmafruar ser att hon bara gör vettig planering”. Hon visade att hon förstod hur vardagslivet ser ut för många väljare. På detta sätt vänder hon en attack till hennes egen fördel.
Just detta, att kunna vända en attack till ett tillfälle att förklara vad man menar, är definitionen av en framgångsrik politiker, om ni frågar mig. För det första kräver det mod att framföra budskap som man vet att man kommer att få kritik för, även kritik man inte förutsett. För det andra måste man vara så intellektuellt öppen att man kan finna nya vägar att offensivt kommunicera vad man menar. För det tredje, för att utveckla kommunikationen på detta sätt måste man vara djupt förankrad i de (ännu) kontroversiella värderingar man har så att man inte vacklar i motvinden. Det räcker inte med ytliga floskler, för i en konfrontation märks sådant pinsamt tydligt. (Det är därför så få politiker idag vill ha ideologisk debatt, för de är rädda att avslöjas som de ytliga och tomma tunnor de faktiskt är.) För det fjärde måste man ha ett psyke som gör att man står ut med strid och motstånd för att nå målet. Det är så lätt att vika ner sig, eftersom de flesta av oss människor vill vara omtyckta av alla.
Margaret Thatcher hade de rätta egenskaperna. Därför kunde hon vända ett av Europas större länder från förfall till att bli en av de rikaste ekonomierna på kontinenten.
Jösses, vad jag saknar denna sorts politiker idag.

Sämre vård med vänsterpartierna

I helgen håller Vänsterpartiet kongress. Välfärden står i centrum. Budskapet lyder att V är bästa garanten för att mer pengar går till vård, skola och omsorg.
Men pengar är inte allt här i världen. Kvalitet, tillgänglighet, service och lyhört ledarskap är, i ett land med svenskt välstånd, ofta mer avgörande för hur bra välfärdstjänsterna fungerar än hur mycket pengar politiker vill tillföra.
Därför är jag inte förvånad att många inom vården är oroliga för det inflytande Vänsterpartiet skulle få vid en seger för Stefan Löfven i riksdagsvalet i september. Vänsterpartiet är emot vinster och många ombud kommer att säga det partiledningen mumlar om: man vill förbjuda alla företag att syssla med välfärd.
I Göteborgs-Posten skriver Charlotte Barouma, vd för vårdcentralen Wästerläkarna, Varför vill V stänga välskötta vårdcentraler?

Förklaringen till att den privata vårdbranschen växer är att människor uppskattar valfriheten och den vård vi ger. Hela vår verksamhet bygger på att våra patienter är nöjda. /…/ I Nationella patientenkäten ligger vi etta i Göteborg och många nya patienter vill träffa våra läkare och sköterskor. De upplever helt enkelt att vi ger en vård att lita på. Men Vänsterpartiet är inte nöjda med detta. För dem är den intressanta frågan om vi går med vinst eller inte.

Hon pekar också på välfärdssektorns betydelse för kvinnors företagande:

Vänsterpartiet ska vara ett feministiskt parti. Möjligheten att driva privata företag inom välfärden har inneburit ett enormt lyft för kvinnors företagande. Inom vårdsektorns ledningar behövs ingen könskvotering för här drivs sex av tio företag av kvinnor. Bland LOV-företag dominerar kvinnor ännu mer /…/. Märkligt att Vänsterpartiet som feministiskt parti vill sätta käppar i hjulet för en sektor där kvinnligt företagande är så framgångsrikt.

Christina Wahlström, grundare och styrelseordförande för den privata barnmorskeverksamheten MamaMia, skriver i Kvällsposten, Varför stoppar V välfärdsvinster? Även hon oroar sig för hur ett vinstförbud skulle påverka utvecklingen av välfärden:

Jag har som barnmorska sedan 30 år tillbaka många förslag om hur mödra- och förlossningsvården kan bli bättre. Tyvärr vet jag att Vänsterpartiet inte är intresserade av dem. Deras främsta vallöfte är att förbjuda vinster inom välfärdsföretag.

På ledarsidan i Dagens Industri skriver Tobias Wikström om en annan verksamhet som hotas vid en vänsterseger, Oppositionen måste ge konkreta besked:

BB Sophia blir en av de största privata vårdetableringarna i Sverige. I går rapporterade Di att Praktikertjänst på måndag väntas få klartecken för en verksamhet med 4.000 förlossningar per år i lokaler hos Sophiahemmet i Stockholm. Det här är en bild av hur sjukvården omvandlas som ett resultat av innovationer och entreprenörskap. Det är inte bara barnmorskor som nu kan välja ny arbetsgivare – kvinnor i Stockholm får ytterligare ett alternativ i en vårdvalfrihet som många börjar ta för given.
De tre rödgröna partierna har i varierande grad kritiserat vinstintresse i vården, men ingen av dem har nöjaktigt förklarat hur de ska genomföra sin politik om de kommer till makten. En politisk linje kan inte bara gå ut på att berätta hur man vill att ett samhälle borde se ut – man måste också tala om hur politiken ska genomföras. BB Sophia är ett talande exempel på hur privata företag bistår den offentliga vården. /…/
Om dessa partier bildar regering – hur ska de göra för att stoppa eller avsevärt begränsa vinster? Vad händer med de mottagningar som redan finns? Alla vårdcentraler som drivs av privata företag? S:t Görans sjukhus i Stockholm? Lundby sjukhus på Hisingen? BB Sophia? Ska klinikerna tas över av landstinget? Eller ska patienterna tvingas till andra vårdgivare? Faktiskt inte orimliga frågor.

Svaret är att vänsterpartierna kommer att skapa kaos och enorm brist på vård och omsorg genom att attackera och bryta sönder en hel bransch. Vi har en revolution att vänta om oppositionen vinner i höst.