Kan livet bara vara kul?

 Det finns i dagens samhällsdebatt en förväntan om att alla ska få göra roliga saker hela tiden. Skolan ska inte vara jobbig, utan förväntas vara underhållande. Anställningar ska inte innebära att man måste göra något man inte har lust med. Vi ska bara ha kul. Hela tiden. Allt som inte är kul är en kränkning. Ett exempel på den här trenden finner jag hos vänsterskribenterna i tidskriften Tvärdrag. Ledamoten i SSU:s förbundsstyrelse, Peter Burström, skriver: ”Alldeles för få har möjlighet att gå till jobbet glada och peppade varje dag hela livet.”
Denna syn på livet är vrickad och ett recept för katastrof, både för individen och för samhället kollektivt. Jag uppfattar att det här synsättet kunnat växa fram i ett filosofiskt tomrum. Kristendomen gav förr verktyg som lärde oss människor hur vi kan leva med hårda villkor och motgångar, och den gav oss därmed hopp och möjlighet att kämpa vidare. Nu lever vi i ett nihilistiskt och sekulärt samhällsklimat där alla hjälpmedel att klara svårigheter, kriser och personliga motgångar är avskaffade. Därmed har individen blivit så mycket mer sårbar, ja närmast skör som en porslinsdocka.
Man behöver inte vara kristen (själv har jag svårt att tro på Gud) men den kristna traditionen, som förvaltar tänkande tillbaka till Aristoteles, ger oss förklaringar och sammanhang som förser oss med mentala verktyg att hantera motgångar och tråkigheter. Kastar vi bort dessa verktyg står vi nakna och utlämnade. Och vänder oss till riksdagsledamöterna, som på något sätt tar Guds plats. Politikerna ska göra våra liv lyckliga. En uppgift, och det kan jag garantera, de aldrig kommer att klara av.
Om man inte vill läsa Aristoteles kan man ju lära av exempelvis August Strindberg. Så radikal han var, insåg han ändå livets realiteter när han sa:

Plikten är angenäm först när den är gjord.

Det här är en insikt jag ofta tänker på när saker måste göras som man inte har ett dugg lust till, men som jag vet att jag kommer att må bra av senare och som förbättrar situation för mig själv, för föreningarna jag är med i, för arbetsplatsen och kanske för samhället i stort. Att lösa en svårighet innebär också en inre tillfredsställelse då man för sig själv visar vad man klarar av. Att ta itu med jobbiga ting ger paradoxalt nog just den lycka många vill uppnå. Det är den som passivt förväntar sig att andra ska lösa uppgifterna åt en, som lider störst risk av att hamna i vanmakt, utanförskap och olycka.
Livet är en kamp. Inte ett liv som konsument av underhållning. Om det är någon som reducerar människor till kunder så är det ju den vänster som kräver att politiken ska servera allting på silverfat.

Tvärdrag – i jakt på tydliga fiender

Två ting slår mig när jag läser den unga socialdemokratins idétidskrift Tvärdrag. I numret som kom sent i höstas finns flera artiklar som tydligt, ja krampaktigt, längtar efter motståndare som är riktigt hemska och djävulska. Naturligtvis utmålas kapitalismen som ett system för utsugning, men man tvingas gå tillbaka till Sundsvallsstrejken 1879 för att bli trovärdig i talet om bolagens ”rovdrift på människor”.
I miljöpolitiken angriper man företagens insatser för samhällsansvar, exemplifierat med CSR (Corporate Social Responsibility) därför att ”de sällan kommer med förslag på strukturförändringar, trots att det är lösningar av det slaget som behövs för att hålla oss inom de planetära gränserna”. Med andra ord gör CSR att det blir ”svårare att driva en progressiv politik”.
Tvärdrag nämner inte med ett ord att det är just företag, genom att exploaterar den tekniska utvecklingen, som ständigt skapar nya, effektivare och mer hushållande lösningar. Det ligger ju i kapitalismens kärna att skapa mervärde till lägre kostnad. Jag skulle för Tvärdrags redaktion villa nämna ett exempel.
När u-länderna efter andra världskriget började utvecklas fanns en utbredd oro i väst: när många fler miljoner människor får råd med telefon kommer det inte att finnas koppar nog att dra telefonledningar. För vänstern uppstår då naturligtvis viljan att politiskt försöka fördela tillgänglig koppar på ett rättvist och politiskt kontrollerat sätt. Men den fria forskningen och kapitalistiska entreprenörer såg istället till att utveckla mobiltelefoni som inte behöver några kopparledningar.
Detta är kapitalismens kärna: att utveckla något nytt och bättre för de många människorna, och lämna gamla lösningar till historien. Socialismen söker vid sammanträdesborden endast fördela det som redan är känt som om historien tagit slut och inget nytt kommer. Detta eftersom mobiltelefoni aldrig kunnat utvecklats vid ett politiskt möte.
Politiken saknar den fantasi som krävs för att göra de anspråk på makt som politiker, särskilt till vänster, har.
Här har vi förklaringen till varför vänstern söker existensberättigande genom att utmåla sina motståndare som så vidriga som möjligt. Ju värre fiender kan utmålas desto bättre kan man motivera största möjliga makt till politiken.
Det är så här vänsterns väderkvarnar ser ut. De har ett syfte även om de inte finns.
(Mer om Tvärdrag i nästa inlägg imorgon)

Avslöjar skolstök – polisanmäls

Att svenska elevers kunskaper faller som en sten beror varken på resursbrist (Sverige satsar 6,3 procent av BNP på skolan mot 5,7 i OECD-snitt) eller på vinster i friskolor (en anklagelse som saknar grund i forskningen). Nej, det beror på den anarki som råder i klassrummen under lektionstid. Och på att skoletablissemanget avvisar behovet av disciplin.
Senaste beviset på det är Gustav Adolfsskolan i Alingsås. En pappa bad sin dotter spela in ljudet i klassrummet eftersom hon klagat på att hon inte kunde koncentrera sig på studierna. Pappan laddade upp ljudet på YouTube där 20 000 hann lyssna på kalabaliken under lärarledda lektioner. Skolans reaktion? Man polisanmäler pappan! Det finns inga problem på skolan! Och YouTube har censurerat ljudfilen.
Det är alltså så i detta land att den som vill ha god studiemiljö blir polisanmäld av skolan. Att bråka och störa är rätt, att vilja lära sig något är fel. Vilken bananrepublik vi har blivit.
Alingsås Tidning rapporterar i Förälder polisanmäls efter YouTube-publicering. Och SVT:s Västnytt har gjort reportage där man ändå kan höra något av den miljö som uppenbarligen anses vara föredöme enligt skolledningar och skolverk, Ljudinspelning av stökig lektion polisanmäld.
Om S, V och MP får regera ska man bränna mer pengar på skolan, men någon förändrad studiemiljö står man inte för.