Kan livet bara vara kul?

 Det finns i dagens samhällsdebatt en förväntan om att alla ska få göra roliga saker hela tiden. Skolan ska inte vara jobbig, utan förväntas vara underhållande. Anställningar ska inte innebära att man måste göra något man inte har lust med. Vi ska bara ha kul. Hela tiden. Allt som inte är kul är en kränkning. Ett exempel på den här trenden finner jag hos vänsterskribenterna i tidskriften Tvärdrag. Ledamoten i SSU:s förbundsstyrelse, Peter Burström, skriver: ”Alldeles för få har möjlighet att gå till jobbet glada och peppade varje dag hela livet.”
Denna syn på livet är vrickad och ett recept för katastrof, både för individen och för samhället kollektivt. Jag uppfattar att det här synsättet kunnat växa fram i ett filosofiskt tomrum. Kristendomen gav förr verktyg som lärde oss människor hur vi kan leva med hårda villkor och motgångar, och den gav oss därmed hopp och möjlighet att kämpa vidare. Nu lever vi i ett nihilistiskt och sekulärt samhällsklimat där alla hjälpmedel att klara svårigheter, kriser och personliga motgångar är avskaffade. Därmed har individen blivit så mycket mer sårbar, ja närmast skör som en porslinsdocka.
Man behöver inte vara kristen (själv har jag svårt att tro på Gud) men den kristna traditionen, som förvaltar tänkande tillbaka till Aristoteles, ger oss förklaringar och sammanhang som förser oss med mentala verktyg att hantera motgångar och tråkigheter. Kastar vi bort dessa verktyg står vi nakna och utlämnade. Och vänder oss till riksdagsledamöterna, som på något sätt tar Guds plats. Politikerna ska göra våra liv lyckliga. En uppgift, och det kan jag garantera, de aldrig kommer att klara av.
Om man inte vill läsa Aristoteles kan man ju lära av exempelvis August Strindberg. Så radikal han var, insåg han ändå livets realiteter när han sa:

Plikten är angenäm först när den är gjord.

Det här är en insikt jag ofta tänker på när saker måste göras som man inte har ett dugg lust till, men som jag vet att jag kommer att må bra av senare och som förbättrar situation för mig själv, för föreningarna jag är med i, för arbetsplatsen och kanske för samhället i stort. Att lösa en svårighet innebär också en inre tillfredsställelse då man för sig själv visar vad man klarar av. Att ta itu med jobbiga ting ger paradoxalt nog just den lycka många vill uppnå. Det är den som passivt förväntar sig att andra ska lösa uppgifterna åt en, som lider störst risk av att hamna i vanmakt, utanförskap och olycka.
Livet är en kamp. Inte ett liv som konsument av underhållning. Om det är någon som reducerar människor till kunder så är det ju den vänster som kräver att politiken ska servera allting på silverfat.