Month: December 2013

Aftonbladet presenterar det som att regeringen får underkänt när man för 18:e året låtit mäta vilket betyg ministrarna får av svenska folket. Men den mest korrekta jämförelsen är att ställa de aktuella betygen mot de betyg Göran Perssons ministrar fick vintern innan valet 2006. Då blir resultatet mer intressant.
Statsrådens betyg 2013 . . . . . betyg 2005 . . . . . . diff

Statsminister Fredrik Reinfeldt 3,4 . . . . . . Göran Persson 2,7 . . . . . .  +0,7
Utrikesminister Carl Bildt 3,3 . . . . . . . . . . Laila Freivalls 1,9 . . . . . . . +1,4
Justitieminister Beatrice Ask 3,1 . . . . . . . .Thomas Bodström 3,5 . . . . .-0,4
Finansminister Anders Borg 3,7 . . . . . . . . Pär Nuder 2,5 . . . . . . . . . . +1,2
Socialminister Göran Hägglund 2,8 . . . . . .Berit Andnor 2,3. . . . . . . . . +0,5
Näringsminister Annie Lööf 2,5 . . . . . . . . Thomas Östros 2,7 . . . . . . . -0,2
Utbildningsmin Jan Björklund 2,6 . . . . . . .Ibrahim Baylan 2,6 . . . . . . . +-0
Försvarsminister Karin Enström 2,6 . . . . . Leni Björklund 2,4 . . . . . . . +0,2
Arbetsm.min Elisabeth Svantesson 2,3 . . .Hans Karlsson 2,3 . . . . . . . . +-0
Landsbygdsmin Eskil Erlandsson 2,8 . . . . Ann-Cristin Nykvist 2,4 . . . . +0,4
Miljöminister Lena Ek 2,7 . . . . . . . . . . . . Lena Sommerstad 2,6. . . . . +0,1
Kulturmin Lena Adelsohn-Liljeroth 2,9 . . . Leif Pagrotsky 3,1 . . . . . . . . -0,2
Socialförsäkr.min Ulf Kristersson 2,5 . . . . Ylva Johansson 2,6 . . . . . . . -0,1
Migrationsmin Tobias Billström 2,4 . . . . . Barbro Holmberg 2,4 . . . . . . +-0
Infrastrukturmin C Elmsäter-Svärd 2,6 . . Ulrica Messing 3,1. . . . . . . .  -0,5
Biståndsmin Hillevi Engström 2,5 . . . . . . Carin Jämtin 2,6 . . . . . . . . . -0,1
Integrationsmin Erik Ullenhag 2,5 . . . . . .Jens Orback 2,5 . . . . . . . . .  +-0
Barn/äldremin Maria Larsson 2,7 . . . . . . Morgan Johansson 2,5 . . . . . +0,2
Finansmarknadsmin Peter Norman 2,9 . . Sven-Erik Österberg 2,6  . . . +0,3
Bostadsminister Stefan Attefall 2,5. . . . . Mona Sahlin 2,5 . . . . . . . . . . +-0
Jämställdhetsminister Maria Arnholm 2,7
Handelsminister Ewa Björling 2,6
Europaminister Birgitta Ohlsson 3,1
It-/energimin Anna-Karin Hatt 2,6
                                                      Vice statsminister Bosse Ringholm 2,1
                                                      Ungdomsminister Lena Hallengren 2,4
Genomsnittsbetyg . . . . . . . . . . . 2,76 . . . . . . . . . . . . . . . . 2,56 . . . . +0,2

Bara 6 av 22 socialdemokratiska ministrar 2005 hade högre betyg än sin nuvarande borgerlige regeringskollega. Snittbetyget för Alliansens ministrar är 2,76 mot S-ministrarnas 2,56. Därmed ligger Alliansen över Perssons snittbetyg 1997 på 2,65 inför valsegern 1998 och nära Perssons snitt på 2,82 inför valsegern 2002.
Om S ska vinna valet 2014 måste de ha en bättre uppsättning ledande företrädare än Alliansen. Har man det? Min bedömning är: nej, det har man inte. Särskilt som Jonas Sjöstedt (V) måste räknas som en tänkbar tung minister i en ny regering.
(Skala: 5 högsta, 1 lägsta betyg)
Se mer: Svenska folkets betyg 2005-2011 och 1996-2005.

Året som snart är slut kommer knappast att få någon framträdande roll i historieböckerna. Inga stora händelser varken hemma i Sverige eller ute i världen. Lite minns man ju ändå. Här är min tio-i-topp lista:
1. Hetaste debatten
Det blev liv i luckan när SVT:s Uppdrag Granskning i början av året avslöjade grova överdrifter om barnfattigdom. Janne Josefsson avvek från journalisternas invanda roll att bara granska företag och politiker för att granska sanningshalten i barnorganisationernas budskap. Och han fann systematiska lögner och svårt vinklade kampanjer.
Syftet är att samla in mer pengar, men på vägen kränker man dem man säger sig vara till för genom att utmåla dem som offer och stackars satar som inget förmår. Rädda Barnen, Bris och Majblomman belönar passivitet, offertänkande och sprider vanmakt istället för att ge hjälp till självhjälp. (Se mer: SVT om barnfattigdomen.)
2. Största dramatiken
Annie Lööf fick avbryta semestern när Centerpartiets idéprogramdebatt spårade ur. Hon fick gjuta olja på vågorna genom att låta alla få med sina käpphästar och därmed göra partiet ännu mer otydligt. Än en gång bekräftades att svensk samhällsdebatt inte klarar av diskussion om filosofi, principer och värderingar. Varje politiskt samtal måste istället landa i detaljerade lagförslag eller ”satsningar” specificerade i kronor och ören. Det här med moral, karaktär, ansvar och skyldigheter är alldeles för svårt och jobbigt. Partier ska vara kravmaskiner och politiker tomtar året om. (Se mer: Idédebatt ska vara yvig.)
3. Bästa talet
Storbritanniens premiärminister David Cameron har fått massiv kritik från de europeiska etablissemangen för sitt linjetal om europasamarbetet, där han hyllade frihandel och öppna gränser, ett mer konkurrenskraftigt Europa men samtidigt konstaterade att EU utvecklas i fel riktning. Unionen måste rekonstrueras. För att lägga tyngd bakom orden meddelade Cameron att britterna ska få folkomrösta om den förändrade union han hoppas kunna förhandla fram. Nu återstår att se om fler vågar erkänna unionens brister och vända inriktning. (Se mer: Sex flugor i en smäll.)
4. Tokigaste inlägget
Författaren Jonas Hassen Khemiri frotterar med svensk kulturelit som få är förunnat men dömde i mars ut alla blonda svenskar som onda rasister som förnekar honom möjligheten att leva ett värdigt liv i Sverige. Snacka om att skapa splittring och hat på etnisk grund. (Se mer: Sverigedemokraternas bästa vän – Khemiri.)
5. Värsta politiska antiklimax
Förra året gjorde många bedömningen att 2013 års viktigaste politiska händelse skulle bli Socialdemokraternas kongress i april. Men det vi minns är Omar Mustafa-affären. Det visade sig att kongressen till partiledningen valt en man som också var ordförande i en organisation som i sina stadgar hävdar att män och kvinnor har olika uppgifter som med nödvändighet leder till ”skillnader i varje köns lagliga status”.
När detta avslöjades skyllde alla ifrån sig. Ingen kongressdelegat, allra minst de i Stockholm som han skulle representera, visste vem han var och vad han stod för. Men de hade alla röstat på honom. Varför? De hade blivit beordrade att göra det. Anklagelser om Socialdemokratin som ett toppstyrt och samtidigt roderlöst parti fick ny näring. (Se mer: Partiet är inte regeringsdugligt.)
6. Årets demokratiska seger
Göteborgs kommunpolitiker lyckades inte i maj att stoppa folkinitiativet för en folkomröstning om biltullar. Nära 50.000 göteborgare hade skrivit på kravet och fullmäktige fick inte ihop den kvalificerade majoritet som krävdes för att kväsa folkinitiativet. Mot de flesta partiers vilja kommer väljarna i september 2014 att få säga ja eller nej till vägtullarna som infördes i januari 2013. Läxan som makten har att lära: lyssna på folket i förväg. (Se mer: Demokratin segrade i Göteborg.)
7. Årets lågvattenmärke
I vänsterns kulturkrig har nu turen kommit till andra världskriget. Man vill skriva om historien. Det var Stalin som räddade Europa från Hitler, heter det på kultursidorna. Dagen D och västmakternas landstigning på stränderna i Normandie hade ingen betydelse. Inte heller spelar det någon roll att USA skänkte frihet medan Stalin bjöd på förtryck, död och fattigdom. Historieförfalskningen fick stort utrymme i sommarvikariernas medieredaktioner. (Se mer: Stalin fortfarande kulturvänsterns hjälte.)
8. Årets vinnare
I Tyskland hölls i september val till förbundsdagen. Angela Merkel vann för tredje gången. Ingen politisk ledare i Europa kan mäta sig med henne. Försiktigt manövrerar hon genom de ständigt återkommande kriserna i ett Europa som inte visar någon tacksamhet för att Tyskland ställer upp gång på gång. Inget drömläge direkt, vilket gör vinsten så mycket mer anmärkningsvärd. (Se mer: Tredje valsegern för Angela Merkel.)
9. Största nyheten
Stockholm ska efter 20 års stillastående bygga ut tunnelbanan. Senast en ny station öppnade var 1994. Detta trots att inflyttningen till staden är enorm. Något klartecken för nya Slussen har det dock inte blivit (trots beredning sedan 1980-talet). Det säger mycket om handlingskraften, eller kanske om motsatsen. (Se mer: Äntligen lite infrastruktur.)
10. Årets citat
Med anledning av att så många kändisar förespråkar höjda skatter framförde KDU ett intressant förslag: Om Janne Guillou, Henning Mankell med flera vill ha högre skatt kan de ju frivilligt betala in det till staten. I bloggen lyfte jag fram en kändis med tyngre resonemang, nämligen norske succéförfattaren Jo Nesbø som intervjuades i TV4 i somras. Han fick frågan hur viktiga pengarna är i hans liv:

– De första fem miljonerna var viktiga. De gav mig en frihet att göra vad jag önskar. En försäkran om att jag kan jobba som författare länge till. Efter det blir de mindre viktiga.

En klokt uttalande som visar insikt om livets realiteter. Varför ska vi som tjänar betydligt mindre än kändisar och vill behålla lönen för mödan av vårt arbete och strävar efter större frihet, tvingas bli av med vår lön bara därför att några tomtar med årliga miljoninkomster vill betala mer i skatt? (Se mer: Inför frivillig kändisskatt.)

Den tidigare chefredaktören för socialistiska Flamman och nuvarande partisekreteraren i Vänsterpartiet, Aron Etzler, har gjort något så ovanligt för en partigängare som att skriva en i stora delar analytisk och balanserad bok om huvudmotståndaren — Reinfeldteffekten (Karneval, 2013).
Många minnen väcks till liv när jag läser Etzlers historiebeskrivning bakom tillblivelsen av Alliansen, offentliggjord av de fyra partiledarna hemma hos Maud Olofsson i Högfors 30 augusti 2004.
Även om Etzler är mer utförlig än andra, missar han hur svår, trög och långsam en förändringsprocess är inom en gammal och stel partipolitisk kultur som den svenska. Han skriver: “Nyckeln till enheten var fortfarande det notoriskt opålitliga Centerpartiet … Vad gäller samarbetet mellan Moderaterna och Centerpartiet är fortfarande mycket höljt i dunkel.”
Jag vet att man på vänstersidan ännu betraktar Centernpartiets deltagande i ett borgerligt regeringsalternativ som en kupp. För att finna anledningen till att Alliansen kunde bildas 2004 får man gå ytterligare tio år tillbaka i tiden. I samband med folkomröstningen om medlemskapet i EU 1994 hade vi som var partiaktiva träffats mer över partigränserna än någonsin tidigare. Det blir en annan stämning när man kampanjar för samma sak, ett ja till medlemskap, tillsammans med politiker i andra partier.
Genom Janerik Larsson, informationsdirektör i SAF, fick vi möjlighet att fortsätta samtalen genom informella samkväm med yngre företrädare för M, FP, C och KD. Detta var något helt nytt i Sverige, ett tilltag som inte sågs med blida ögon av dåtidens partiledningar. Man skulle inte träffas över partigränserna utanför formella sammanträden. Vissa betraktade detta som förräderi. Idag är det svårt att förstå hur kontroversiellt det var inom de borgerliga partierna att träffa företrädare för andra borgerliga partier på detta sätt. Jag blev utsatt för stark kritik när jag som centerpartist började jobba på Timbro och fortsatte “ekumeniken” som dessa förutsättningslösa samtal över partigränserna kom att kallas.
Det blev öppet krig i Centerpartiet mellan Olof Johanssons gentemot S samarbetsvilliga inriktning och de centerpartister som ville ha ett tydligt borgerligt regeringsalternativ. Efter den urladdningen lämnade jag partipolitiken, men Maud Olofsson och de andra partiledare som tillträdde efter valet 1998 hade tagit intryck. Jag upplever att debatten på borgerliga sidan vidgades från att tidigare enbart och uteslutande ha handlat om hur man skulle vinna större röstetal för det egna partiet, till att på ett mer naturligt vis också se vinst av regeringsmakten som central för framgång.
Det var i denna miljö som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fann att man behövde varandra på ett sätt som jag inte tror några partiledare känt sedan Tage Erlander och Gunnar Hedlund samarbetade på 1950-talet.
Bitarna började falla på plats 2002. Etzler skriver att det var då Maud Olofsson slutade se Moderaternas skattepolitik som ett huvudproblem: “det hade övervunnits genom Reinfeldts omdefinition av hur skattesänkningar skulle gå till”. Ett annat hinder för närmande, skilda synsätt på valutaunionen, fick paradoxalt nog sin lösning tack vare statsminister Göran Persson. Han utlyste folkomröstning om EMU 2003: “Frågan var ur världen på ett för Centerpartiet idealiskt sätt. De hade vunnit i sakfrågan.”
Etzler skriver: “Det var outtalat men snart uppenbart att M och C var Alliansens innersta kärna.” Så var det vid tillblivelsen. Och det kunde inte varit på annat sätt. Det var dessa partier som länge befunnit sig längst ifrån varandra. När de med ny maktanalys såg saker och ting mer samstämmigt blev det en stark garanti för att Alliansen skulle lyckas, förtroende skapas och projektet vara något annat än bara tomt prat.
Att läsa historia är extremt nyttigt. I detta fall påminner oss Aron Etzler om hur viktig Alliansen är i svensk politisk historia.

“Bildandet av Alliansen hade en djupare betydelse än bara valtaktik: förbannelsen från 1932 var upphävd.”

Ja, vi får inte glömma att Alliansens födelse 2004 är det viktigaste året sedan 1932 då Per Albin Hansson med folkhemsretorik vann det första valet som skulle inleda 44 år av oavbrutet regeringsinnehav (sommaren 1936 undantagen).

“[Alliansens] enighetstema vände upp och ned på de debatter som skulle följa. Regeringsfrågan pressade de rödgröna partierna längre ifrån varandra … Problemet för Persson var att oenigheten i det rödgröna blocket var verklig och djup också i väljarkåren. Förtroendet för hans regering var starkt hos socialdemokratiska väljare. Men bland vänsterpartister och miljöpartister var det i stort sett lika lågt som hos många borgerliga väljare.”

Mona Sahlin försökte reparera detta underläge i enighet genom att inför valet 2010 bilda regeringsalternativ med V och MP. Efter ny valförlust ratades upplägget och inför valet 2014 är Stefan Löfven tillbaka på ruta ett, i Göran Perssons situation. Vilket är hans regeringsalternativ? Löfven har lika lite svar som Persson 2006. Jag tror Alliansens motståndare underskattar problemet att inte ha något svar under valrörelsen. Reinfeldteffekten kan mycket väl fungera också 2014.
Som sagt, att läsa nutidshistoria är inte fel i dessa helgtider. Kan rekommenderas.

Har väntat på att det skulle hända. I feminismens namn ska ju allt vara exakt lika mellan män och kvinnor.  Anders Svensson fick en bil som tack för sina insatser i herrlandslaget under fotbollsgalan. Ingen i damlandslaget fick exakt samma sak. Därmed var skandalen total. Kris! Katastrof! Och “bilgate” var ett faktum.
Zlatan har reagerat på sitt sätt i Expressen:

–  Hur fan kan du jämföra en damprestation med en herrprestation individuellt? Det är helt omöjligt! Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Det går inte att jämföra, snälla.

Rubriker naturligtvis. Och ännu mer upprörda kommentarer.
Grundfelet är ju att anordna en fotbollsgala gemensam för dam- och herrfotboll. Upplägget utgår ju därmed ifrån att det är samma sport där prestationerna är jämförbara. Galor för herridrott och damidrott borde hållas isär på samma sätt som idrottsutövandet sker separat.
Jag gillar inte Zlatans stil, men att han har rätt i sak bekräftas ju av damlandslagets kapten Carolin Seger som säger:

— Jag har aldrig bett om att bli jämförd.

Men det är ju exakt det som debatten gjort: inte bara jämfört utan likställt herr- och damfotboll. Och det är på detta Zlatan regerat. Det är sorgligt att de upprörda inte inser innebörden av de åsikter som framförs. Tyvärr upplever jag att detta blir allt vanligare i samhällsdebatten: man kastar ur sig åsikter som inte hänger ihop därför att man inte funderar över konsekvenserna. Det är bara ett sammelsurium av oreflekterade känslor.
En som försöker se principerna är löparen Petra Månström som i sin blogg skriver:

Är det rätt att damvinnaren i ett lopp får lika mycket prispengar som herrsegraren trots att konkurrensen inte är lika stor? Borde vi ändå göra det för jämställdhetens skull, fast jag av princip är emot kvotering? Många frågor.

Men det hela är faktiskt väldigt enkelt. Så länge det är olika klasser och separata ligor för damer och herrar kan de inte jämföras. Aldrig. Inte ens när jante spär på upprördheten. Anders Svensson fick ju till råga på allt en lyx-Volvo! Så fruktansvärt orättvist.
Att Anders Svensson dessutom, enligt DI, tackar nej till bilen för att slippa skattesmäll visar ju på ett lysande sätt att Sverige är fantastiskt!

Opinionsmätningarna över partisympatier blir intressanta först när val börjar närma sig. Frågan vem väljaren skulle rösta på “om det vore val idag”, tas inte på allvar när det är långt till nästa val. Många bryr sig inte om politik mellan valen. Det är något jag ofta behöver påpeka i sällskap där det partipolitiska intresset är starkt. En del har svårt att ta in att andra inte är som en själv…
Den intressanta jämförelsen är inte den som görs i medierna, alltså vilka partier som ligger bra till just nu. Nej, först när man jämför aktuella opinionsmätningar med samma sorts opinionsmätningar för exakt fyra år sedan, i december 2009, säger de något om läget inför riksdagsvalet 2014.
Ekot har i julhelgen presenterat Novus sammanvägning av opinionsmätningar från Demoskop, Novus, Sifo, Skop och Synovate där de tre partierna S, V och MP tillsammans får 50,5 procent, Alliansen 39 procent och SD drygt 9 procent.
För exakt fyra år sedan låg de tre partierna S, V och MP på samma nivå. Alliansen har tappa 4 procentenheter, från 43 till 39. Samtidigt har SD ökat med 4 procentenheter jämfört med för fyra år sedan.
Om vi överför denna förändring av opinionsläget på valresultatet skulle Alliansen backa från 49,9 till 45,9 procent och S, V och MP skulle hamna på 43,6 procent som i förra valet. SD skulle öka till 9,7 procent.
Alltså, så här nio månader före valet äger rum leder fortfarande Alliansen om valrörelsen utvecklas på samma sätt som förra gången och om opinionsmätningarna mäter lika rätt eller fel nu som för fyra år sedan.
Opinionsmarknaden är extremt volatil (ombytlig, rörlig, instabil, flyktig), för att tala i börstermer. Väljarnas lojalitet mot ett parti är borta. De som inte bryr sig särskilt mycket om politik har inte ens börjat fundera på vad man ska rösta på om nio månader.
Märkligt nog tar inte samhällsdebatten hänsyn till detta, utan ser opinionsmätningar i december som något slags facit för vad som kommer att hända om nio månader. Därför vill jag hävda att min analys är en mer korrekt bedömning av hur vi ska se på siffrorna än mediernas mer närsynta analys.

Med Jussi Björling inställer sig den rätta julstämningen. Vill önskar alla en riktigt God jul!

Vi har nu haft demokrati ungefär 100 år. Till en början innebar demokrati att makten flyttades från skyddade eliter till folkrörelser och deras partier. Men de nya makthavarna överförde mycket av folkrörelsernas uppgift och ändamål till staten, vilket urholkat civilsamhället och stärkt maktkoncentrationen.
Effekten av denna långvariga utveckling ser vi nu i ökat avståndet mellan makten och folket, ett avstånd som paradoxalt nog växer till att bli lika stor som före demokratins införande. Ingenstans syns det tydligare än i Frankrike, där den demokratiska anspråken i Europa startade 1789.
I Axess skriver Jacob Arfwedson om den franska krisen, Fransk makt och vanmakt:

I praktiken rör det sig om en avsevärd avgrund mellan folket och eliterna.
Sedan den franska revolutionen har ett antal filosofer (främst Tocqueville) poängterat avsaknaden av institutioner som varken är kommersiella eller statliga, det vill säga det civila samhället. Dagens Frankrike, ekonomiskt ruinerat av statlig misskötsel, skuldkris, arbetslöshet och allmän laglöshet, bär stora likheter med det korrumperade samfund som en gång gav medelklassen mod nog att ifrågasätta kungamaktens och adelsväldets privilegier.
Tyvärr har mycket litet förändrats sen dess: de privilegierade har bytt namn och kallar sig idag för fackföreningar, offentliganställda och högre funktionärer. I likhet med sina förfäder utgör de ett frälse som lever skyddat för de arbetande klasserna. Därför har de liten eller ingen förståelse för den bräkande allmoge som nu skakar grindarna framför det nutida Versailles …

Vi ser samma utveckling överallt, exempelvis i framväxten av nya partier runt om i Europa. Arfwedson avslutar sin artikel med ett citat:

Kanske krävs det brittisk humor för att rätt sammanfatta situationen. I ett anförande i början av 1990-talet beskrev Madsen Pirie relationen mellan hans skapelse Adam Smith Institut och den dåvarande konservativa regeringen sålunda: ”Det är ett förhållande byggt på förståelse och förtroende: regeringen förstår oss inte och vi har inget förtroende för regeringen.”

Den stora frågan är hur utvecklingen kan ändras.

President Barack Obama har tilldelats priset “Årets lögn” för löftet han gav för att lyckades driva igenom den federala sjukvårdsplanen: de som var nöjda med sin sjukvårdslösning skulle få behålla den.

Nu när den statliga sjukvårdsreformen, kallad Obamacare, sjösätts visar det sig att det löftet inte på något sätt stämmer. Miljontals amerikaner har fått sin sjuvårdsförsäkring uppsagd eftersom den inte uppfyller politikernas krav.
I Washington Post skriver kolumnisten Charles Krauthammer, Story of the year:

Årets lögn är, enligt Politifact, “Om du är nöjd med den sjukvårdslösning du har, kan du behålla den”. Men årets händelse är nationens uppvaknande och insikt om exakt hur radikal Obamacare är — vilket förklarar varför ett så uppenbart missvisande budskap krävdes för att få igenom beslutet överhuvudtaget.
Obamacare såldes in som en förbättring av rådande sjukvårdssystem, med bibehållen konkurrens mellan oberoende försäkringslösningar men göra det mer effektivt, rättvist och generöst …
Det var bedrägeri från första början. Lagen är utformad så att folk förlorar sina privata lösningar och kastas in i statliga modeller där de måste betala överpriser — tvingade att köpa statligt utformad service de inte behöver — som ett sätt att subventionera andra. (Det är så fria luncher betalas.)
Inte förrän de första uppsägningarna av privata lösningar noterades sent i höst började bedrägeriet uppdagas. Och kännas av. Sex miljoner amerikaner med privata sjukvårdsförsäkringar har förlorat dem. Och det är bara början. Enligt socialdepartementet egna beräkningar har omkring 75 miljoner amerikaner försäkringar som deras arbetsgivare har rätt att säga upp. Och miljoner av medelinkomsttagare som inte kvalificerar sig för de nya statliga subventionerna kommer att få se sina sjukvårdspremier och självrisker att stiga.
Inte nog med det. I förlängningen riskerar man att förlora sin doktor och läkemedelsskydd då försäkringsbolag begränsar förmåner för att kompensera för de stora nya kostnader som läggs på dem för att erbjuda “fria” tjänster enligt den nya lagen. Men det är inte bara kunderna som får se sin medicinska trygghet vänd upp och ned. Försäkringsbolagen, ryggraden i hittillsvarande system, förändras avsevärt och blir i snabb takt mer av förlängningar till staten.

En god sammanfattning, som visar hur icke-amerikansk Obamacare är. Det liknar mer en europeisk statsinterventionistisk politik. Och det är inte vad de trodde president Obama stod för.
Det kan förklara varför Obama idag har lägre stöd i opinionen än någon annan president som suttit fem år i Vita huset — bara Richard Nixon undantagen. Washington Post rapporterar:

Presidenten får godkänt av 43 procent av amerikanerna, medan 55 procent ger honom underkänt. [Därmed] avslutar Obama sitt femte år i Vita huset med lägre stöd än nästan alla andra omvalda presidenter. Vid motsvarande tidpunkt fick exempelvis president George W Bush godkänt av 47 procent, underkänt av 52.

Den ende som haft lägre stöd än Obama är Richard Nixon som fick godkänt av 29 procent på grund av Watergateskandalen som senare tvingade honom att avgå i förtid.
Jag tycker många har anledning att begrunda Obamacare. Det kan låta bra och lockande med löften om nya statliga förmåner, men när de ska verkställas visar det sig att människor idag inte är stöpta i samma form. Människor har så olika preferenser när det gäller trygghet att politiken och staten inte kan tillgodose dem. När man på 2000-talet drar alla människor över en kam blir effekten den rakt motsatta till vad som avsågs: människor känner mindre trygghet när deras egna livssituation förbises av politiker som måste utgå från genomsnitt.

Det är tragikomiskt att se de enorma reaktionerna i medier och från vänsterhåll med anklagelser om att polisen varit för passiv när extremister angrep en demonstration  i Kärrtorp. Exempelvis i Polisens passivitet hotar demokratin. Normalt brukar våldsamma motdemonstrationer ske av vänsterextremister. Då hörs aldrig några klagomål om att motdemonstranter förstör en i laga ordning tillståndsgiven demonstration. Inte heller hörs några klagomål när demonstrationer som “reclaim the street” slår sönder skyltfönster och vandaliserar på stan.
Trovärdigheten hos Helle Klein, Åsa Linderborg och de andra som nu klagar på polisen är obefintlig. Det är personer som normalt öser kritik över polisen, vilket ofrånkomligen resulterar i en försvagning av ordningsmakten samtidigt som anarki bejakas. Gång på gång har polisen fått utstå anklagelser om övervåld, inte minst efter demonstrationerna i Göteborg 2001. Klein, Linderborg & Co kanske tidigare skulle tänkt igenom vad deras ständiga kritik mot polisens ingripanden mot motdemonstrationer får för effekt.
För mig är det självklart så att det ska vara enkelt att få tillstånd att demonstrera fredligt. Däremot ska ingripanden mot dem som tar till våld och vandaliserar vara hårda och kompromisslösa. Oavsett vilken sorts extremister det är som skapar oordning.

I DN fortsätter förre justitiekanslern och nuvarande domaren i Högsta domstolen, Göran Lambertz, hävda att bevis talar för att den i åtta mordfall friade Sture Bergwall fortfarande kan vara skyldig. Juristprofessor Hans-Gunnar Axberger kommenterar i tidningen:

Att försvara Göran Lambertz plats i Högsta domstolen med dennes juridiska skicklighet är som att låta en tondöv violinist medverka i en ensemble med motiveringen att vederbörande är bra på att läsa noter – vad hjälper det om man inte kan spela?

Träffsäkert.