Reinfeldteffekten 2014

Den tidigare chefredaktören för socialistiska Flamman och nuvarande partisekreteraren i Vänsterpartiet, Aron Etzler, har gjort något så ovanligt för en partigängare som att skriva en i stora delar analytisk och balanserad bok om huvudmotståndaren — Reinfeldteffekten (Karneval, 2013).
Många minnen väcks till liv när jag läser Etzlers historiebeskrivning bakom tillblivelsen av Alliansen, offentliggjord av de fyra partiledarna hemma hos Maud Olofsson i Högfors 30 augusti 2004.
Även om Etzler är mer utförlig än andra, missar han hur svår, trög och långsam en förändringsprocess är inom en gammal och stel partipolitisk kultur som den svenska. Han skriver: ”Nyckeln till enheten var fortfarande det notoriskt opålitliga Centerpartiet … Vad gäller samarbetet mellan Moderaterna och Centerpartiet är fortfarande mycket höljt i dunkel.”
Jag vet att man på vänstersidan ännu betraktar Centernpartiets deltagande i ett borgerligt regeringsalternativ som en kupp. För att finna anledningen till att Alliansen kunde bildas 2004 får man gå ytterligare tio år tillbaka i tiden. I samband med folkomröstningen om medlemskapet i EU 1994 hade vi som var partiaktiva träffats mer över partigränserna än någonsin tidigare. Det blir en annan stämning när man kampanjar för samma sak, ett ja till medlemskap, tillsammans med politiker i andra partier.
Genom Janerik Larsson, informationsdirektör i SAF, fick vi möjlighet att fortsätta samtalen genom informella samkväm med yngre företrädare för M, FP, C och KD. Detta var något helt nytt i Sverige, ett tilltag som inte sågs med blida ögon av dåtidens partiledningar. Man skulle inte träffas över partigränserna utanför formella sammanträden. Vissa betraktade detta som förräderi. Idag är det svårt att förstå hur kontroversiellt det var inom de borgerliga partierna att träffa företrädare för andra borgerliga partier på detta sätt. Jag blev utsatt för stark kritik när jag som centerpartist började jobba på Timbro och fortsatte ”ekumeniken” som dessa förutsättningslösa samtal över partigränserna kom att kallas.
Det blev öppet krig i Centerpartiet mellan Olof Johanssons gentemot S samarbetsvilliga inriktning och de centerpartister som ville ha ett tydligt borgerligt regeringsalternativ. Efter den urladdningen lämnade jag partipolitiken, men Maud Olofsson och de andra partiledare som tillträdde efter valet 1998 hade tagit intryck. Jag upplever att debatten på borgerliga sidan vidgades från att tidigare enbart och uteslutande ha handlat om hur man skulle vinna större röstetal för det egna partiet, till att på ett mer naturligt vis också se vinst av regeringsmakten som central för framgång.
Det var i denna miljö som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fann att man behövde varandra på ett sätt som jag inte tror några partiledare känt sedan Tage Erlander och Gunnar Hedlund samarbetade på 1950-talet.
Bitarna började falla på plats 2002. Etzler skriver att det var då Maud Olofsson slutade se Moderaternas skattepolitik som ett huvudproblem: ”det hade övervunnits genom Reinfeldts omdefinition av hur skattesänkningar skulle gå till”. Ett annat hinder för närmande, skilda synsätt på valutaunionen, fick paradoxalt nog sin lösning tack vare statsminister Göran Persson. Han utlyste folkomröstning om EMU 2003: ”Frågan var ur världen på ett för Centerpartiet idealiskt sätt. De hade vunnit i sakfrågan.”
Etzler skriver: ”Det var outtalat men snart uppenbart att M och C var Alliansens innersta kärna.” Så var det vid tillblivelsen. Och det kunde inte varit på annat sätt. Det var dessa partier som länge befunnit sig längst ifrån varandra. När de med ny maktanalys såg saker och ting mer samstämmigt blev det en stark garanti för att Alliansen skulle lyckas, förtroende skapas och projektet vara något annat än bara tomt prat.
Att läsa historia är extremt nyttigt. I detta fall påminner oss Aron Etzler om hur viktig Alliansen är i svensk politisk historia.

”Bildandet av Alliansen hade en djupare betydelse än bara valtaktik: förbannelsen från 1932 var upphävd.”

Ja, vi får inte glömma att Alliansens födelse 2004 är det viktigaste året sedan 1932 då Per Albin Hansson med folkhemsretorik vann det första valet som skulle inleda 44 år av oavbrutet regeringsinnehav (sommaren 1936 undantagen).

”[Alliansens] enighetstema vände upp och ned på de debatter som skulle följa. Regeringsfrågan pressade de rödgröna partierna längre ifrån varandra … Problemet för Persson var att oenigheten i det rödgröna blocket var verklig och djup också i väljarkåren. Förtroendet för hans regering var starkt hos socialdemokratiska väljare. Men bland vänsterpartister och miljöpartister var det i stort sett lika lågt som hos många borgerliga väljare.”

Mona Sahlin försökte reparera detta underläge i enighet genom att inför valet 2010 bilda regeringsalternativ med V och MP. Efter ny valförlust ratades upplägget och inför valet 2014 är Stefan Löfven tillbaka på ruta ett, i Göran Perssons situation. Vilket är hans regeringsalternativ? Löfven har lika lite svar som Persson 2006. Jag tror Alliansens motståndare underskattar problemet att inte ha något svar under valrörelsen. Reinfeldteffekten kan mycket väl fungera också 2014.
Som sagt, att läsa nutidshistoria är inte fel i dessa helgtider. Kan rekommenderas.